The Art off Jean

Utställning

2011-10-24T22:35:00.005+02:00

Jag var en sväng upp till Piteå under slutet på september/början av Oktober för att hänga min utställning och hålla vernissage för min första separatutställning någonsin! Det var en riktig kick!

Jag valde konsthallen i Öjebyns bibliotek för att det är en underbar plats där jag växte upp med att just titta på utställningar- Där de välkomnar både etablerade konstnärer och mindre erfarna "hobbykonstnärer" som mig själv. Det är en ganska lång väntetid men så värt det. Jag och många av mina abrndomsvänner gick hela grundskolan på andra sidan vägen och uppmuntrar unga elever att iakta och ibland även få delta i utställningarna. Jag har ställt ut min bilder i hallen tillsammans med mina skolkamrater under högstadiet, men även då jag gick i mellanstadiet och ställde ut bilder med "Bildverkstaden", som var en rolig och spännande fritidsaktiviet där många senare i livet fortsatte med sitt målande.

Jag åkte upp en vecka innan för att hinna köpa ramar för att rama in och hänga tavlorna inför "öppnandet" med vernissage den 1:a oktober. Ja, att köpa ramar och släpa 29 tavlor 100 mil över Sverige med tåg var fysiskt omöjligt för mig. En bunt med akvarellpapper är dock fjäderlätt packning!

En sak lärde jag mig framförallt på Framnäs folkhögskola och det var recykling. Att återvinna konstmaterial, även om jag tycker att kvalité är viktigt. Tex ka man "snåla" med ramarna- som trots allt bara fyller en, om än viktig funktion- att skydda och framhäva sitt innehåll. Så kan man istället spendera pengarna på bra färger och papper.

Över huvudtaget är Pitebor duktiga på sådant, återvinning. I denna kommun har varje självhushåll källsorterat i sådär 10+ år eller så - då snackar jag på hög nivå. Inte bara att "om man har lust", kasta tidningar eller kartonger och lampor i speciella kar i ett soprum- utan att varje hushåll lägger matrester i en hög, papper i en annan, brännbart i en tredje +- några olika byttor till för konserver, batterier, plast etc - och om de inte gör så och blir påkomna så får de böta. Många kommuner runt om i landet har att ta efter där!

I Öjebyn finns iallafall ett underbart ställe som jag allt för ofta kommer på mig själv med att sakna här i Linköping - trots att vi har myrornas, och det är "Repris". En underbar...kommunal(?) rörelse? Vet inte hur det administrativa bakom uppkomsten av denna "butik" ser ut, men den är helt underbar. De återanvänder saker i bruksskick som folk lämnar på soptippen. Skapar arbete och ett superbra ställe att verkligen fynda! Där köpte jag alla ramar till min utställning, sedan målade jag dem som inte passade in färgmässigt. Jag gillade det, det kändes bra och det var en perfekt lösning för mig.

Mina side kicks -supermormor och underbara syster som båda peppat på mig, hjälpte till med att hänga upp tavlorna. Eftersom jag blev dödsförkyld samma dag jag anlände i Älvsbyn så kan jag bara sammanfatta det som att; Det hade inte gått utan dem. punkt.

Under upphängningen kom även en fotograf och "konstreporter"(?) förbi och ställde lite frågor och kikade på mina tavlor och tog bilder. Resultatet blev fina bilder på två av mina tavlor, en ful bild på mig där nog få skulle känna igen mig, och en rätt bra artikel där både jag och konsthallen i Öjebyns bibliotek kom fram. Det där med konst är alltid svårt att prata om tycker jag men artikeln blev faktiskt bra. Den tog upp kärnan med min utställning och varför jag ställde ut just där.

På lördagen den 1:a oktober så stod jag i hallen i 4 timmar och det strömmade in folk lite då och då, 50/50 var folk jag kände blandat med totala främlingar, men alla lika trevliga och välkomna! Speciellt roligt var det ju att få träffa gamla vänner som man ser allt för sällan nu för tiden. Inte många av dem är speciellt konstintresserade så det var lite extra kul att de ändå tog sig den tiden för min skull. Sen var ju de konstintresserade besökarna roliga att träffa, diskutera och samtala med.

Nu är jag iallafall hemma i Linköping igen och utställningen är över- den slutade den 21:a och min syster ska ordna så att jag får hem min gästbok där skolbarn och besökare skrivit hälsningar och åsikter om bilderna jag ställde ut. Min syster läste upp en del meddelanden över telefonen och en del kommentarer är riktigt ambitiösa och jag mottar kritikern med öppna armar, andra meddelanden var både söta och lustiga och lockar fram både skratt och leenden.

Det var en lärorik upplevelse, inte minst för att jag var så enormt nervös och inte visste vad jag hade att förvänta mig. Jag har ställt ut tidigare men aldrig helt ensam. Det är jobbigt för egot och självkänslan. "Kommer någon att titta på dem? Kommer någon att gilla det jag gör? Kommer någon att förstå? Kommer någon svartsjuk, fegis att kritisera mig orättvist? Kommer någon alls att ta sig tiden att ge mig kritik? Tänk om ingen kommer att titta på dem...".

I efterhand förstår jag inte varför alla tankar var så negativa men jag är glad att jag inte drog mig bort utan tog tjuren vid hornen! Kritik är ju faktiskt läskigt ibland, speciellt när det berör något man själv skapat och man vet ju aldrig hur andra ska lägga fram det- konstruktivt, elakt, fjäskande? Bara nicka men aldrig säga vad de egentligen tycker? Sen är ju det där med skönhet (vilket jag jobbar med mest) en smaksak, svårt att kritisera på ett rättvist sätt. Precis som att det är svårt att kritisera åsikter, men man har ändå alltid åsikter.

Detta var iallafall en chans att spegla min konst mot andra, på gott och ont se vad de tycker- men också att utveckla mig själv, se att det inte var livsfarligt. Framförallt att ha någonting att arbeta och utvecklas mot. Nu ska jag bara hitta ett nytt mål att sikta in på...

Jag slänger upp artikeln och bilder från utställningen en annan kväll.

Min "idé"

2011-04-24T17:49:00.005+02:00

Min idé blev inte mycket mer än just en idé, under en lång tid.

Idag tränade jag mitt på dagen och det var så bra väer att jag drog på mig t-shirt, shorts och packade en "målarväska" och gick ut i ekskogen som finns i närheten av mitt hem.

Det var min idé. Att varje dag när vädret tillåter- att gå ut i naturen och måla något.
Det blir ju inte alltid bra, men det ger övning, övning ger färdighet. Akvarell kräver sin
"känsla" och jag har varit dålig på att måla det här året.

Det blev som sagt inget mästerverk, men den ser ganska mysig ut på avstånd.
Vitsippor..nej, ett hav av vitsippor har sina svårigheter...

Det var skönt att sitta lite i halvskuggan och se hur ljuset och träden ändrades allt eftersom solen vandrade sin gång över himlen. Det hinner hända mycket bara under loppet av en timme.

Ska skanna upp bilden nästa gång jag går hem till min pojkvän (om jag mins).

En rolig sak som hände då jag suttit bland ekarna en stund, är att jag sitter i telefon med en vän och ser någonting komma efter cykelvägen som går rakt genom skogspartiet.
En människa? En hund? En...hare?
Det såg ganska lustigt ut när haren med lugnt mak, följer cykelvägen och passerar mig, utan att ens ge mig en blick.

Påminde mig om haren som satte sig och betade gräs bara någon meter från mig och killen när vi hade picknick i trädgårdsföreningen (en trädgård med stora parker mitt i Linköping i princip).
Här om veckan gick jag och samtalade med min mor över telefonen och plötsligt står ett rådjur och tuggar på kvistar ca 5-10 meter från mig, som står på en cykelväg vid skogen där motionsspåren går. Hon stod länge och tuggade och ibland lyfte hon huvudet och stirrade tillbaka på mig.

Under mina 25 år i Norrland, fick jag se en räv(som fortfarande känns som en dröm), nån enstaka hare, nån enstaka igelkotte. nån älg som springer på en äng när man passerar med bil. Kanske råkar cykla in i nån renflock (snarare renflocken som råkar springa in i oss när vi cyklar) och rådjur- ute på fält, och som man fick kika på med kikare.

Men ja, de där hararna och rådjuren var skygga varelser som man sällan fick se mer än nån sekund innan de skuttade vidare - när man väl såg dem.
Här ser man dem mest hela tiden. En hare som ligger tryckt i det gröna gräset och tuggar, vid den stora vägen. Harar som betar lugnt några meter från cykelvägen vid en äng vid ett bostadsområde. Lite rådjur som vandrar lugnt över motionsspåret. De är vana vid oss, men jag kommer aldrig att bli van vid att se dem. Det är lika fantastiskt varje gång.

En "idé"

2011-04-06T13:41:00.002+02:00

Ibland torkar kreativiteten helt enkelt ut- man väntar förgves på att den ska återkomma men det är lite som Aftonbladet artikel om sex- "ibland måste man tvinga igång det". Måla mer, mot sin vilja, då kan det komma igång! En dag sitter du där och det bubblar över!

Nä, skämt åsido. Men jag har en plan nu då skolan snart slutar och man söker jobb förgäves. Tills något vettigt dyker upp ska jag försöka genomföra en sak. Även om det är framtvingat, så är det nog "bra för karaktären" och säkert även utvecklande som målare.

En bild om dagen? Vad säger ni?
Lär bli lite hackigt i början- men det är mitt mål! En bild om dagen.
Minst 5 bilder i veckan, ja jag kan räkna- 5 bilder är inte en bild om dagen.
Man måste ju få lite andrum där emellan.

Orkar inte vänta på inspirationen eller "lusten",
den behöver en fet spark där bak.

Kreativitet

2011-04-01T12:10:00.003+02:00

Dags att börja slänga upp lite bilder kanske?
Man skulle kunna tro att jag legat gömd i ett ide... hela vintern.
Knappt rört en pensel eller penna på veckor,
och materialet jag väl gjort har jag ingen lust att slänga upp här.

Foto från weheartit.com
Återkommer med en bild om någon dag!

Hästhagen...

2011-02-24T06:52:00.004+01:00

Jag drömmer ofta och mycket men de drömmar man minst bäst är ju de man har just innan man vaknar. Igår drömde jag en väldigt stark dröm om mitt barndomshem. I drömmen så såldes det och de nya ägarna kapade ner den vackra,"uråldriga" rönnbärshäcken och alla björkarna.

Det är så grönt och prunkande i trädgården och solen som silades genom löven värmer så skönt- och sedan rycks det bort för alltid. Jag kände en sådan enorm sorg inför detta, att vara förvisad till en lägenhet i en storstad. Tanken att aldrig mer kunna ligga i trädgården och känna doften av gräsklipp och höra tjut av barn som leker med vattenspridaren var outhärdlig, och inte långt från vad jag känner i verkliga livet. Jag trivs inte såhär.

Inatt var drömmen åter igen i mitt barndomshem. Av någon anledning stod vår bil lång borta, nedanför "Ottos gård", på ängen. Ett av min bys äldsta hus som borde varit k-märkt, som märkligt nog fick rivas för några år sedan. Vårt hus, och in mot byn, åt andra hållet.

Jag är naken, på sånär ett par trosor och jag springer mot bilen. Mina nakna,skumpande bröst stör mig lite, men min oro för min bror är större. Bakom mig tornar moln upp sig på himlen, och värmen i luften är kvävande. I bilen ligger min lillebror, kanske 1-2 år gammal i en bilbarnstol och han gråter. När jag kommer fram till bilen kommer den mellersta grannflickan rusande och undrar vad som pågår.

Vi står lutade över min bror i bilen då vi båda hör ett enormt fräsande ljud som ökar tills det kommer en enorm knall och man ser hur en stor, enorm blå "blixtträd" slår ner långt bort i byn, bakom vårat hus. Jag säger åt grannflickan att vi måste springa in till dem, nu!

Jag slänger en röd filt omkring min kropp och bär min bror när vi springer mot grannens hus som är längst bort från byn. Jag ser hur min häst Uross rofyllt står och betar på ängen framför vårt hus- samtidigt som en enorm tsunamivåg av bråte och vatten mot horisonten närmar sig oss bakom vårt hus. Men jag kan inte gör någonting, med min bror i famnen och vi måste hinna in i huset där vi är säkra.

Jag hinner just in till grannen för att se hur vågen nästan sköljer med min häst, som springer framför vågen i full galopp- innan den ebbar ut bakom honom. Jag springer ut på grannens bro och ropar på honom. När jag ropar tredje gången hör han mig och spetsar öronen och kommer travande upp till mig på bron och begraver sin mule i min famn och han är helt genomblöt av svett och lera. Sen vaknar jag. Känslan av att oroa sig, sedan se honom fly från vågen och när han slutligen, helt oskadd kom fram till mig- var helt underbar. Nu i april är det 17 år sedan Uross kom hem till oss och blev min källa till både lycka och stor oro i många år. I juli detta år är det 8 år sedan han begravdes ute på de gröna fälten, där hästkompisarna betar.

Han var ofta ett helvete att rida, men helt underbar som personlighet. Han älskade sällskapet av en människa, och när man ropade eller visslade på honom så kom han oftast i full galopp för att prata och gosa lite. Trots det ottäcka i drömmen, så vaknade jag med en tillfredsställelse. Minnet av hans mjuka mule och doften av hans rufsiga, långa man. Hans stora hovar och den rödbruna blanka pälsen. Han var så vacker och ståtlig när han kom och pratade med mig på bron. Känslan var så färsk när jag vaknade, att det känns möjligt att han saknats oss i så många år.

Påminner en del om min dröm med våra tre katter, som alla lämnade oss inom loppet på två år. En natt kom de upp för trappan till mitt rum och lade sig på sängen- som de alltid gör. Jag fick kela och klappa på dem och känslan var varm och skön. Jag kände en sådan ro, att de alla var där med mig. Att de har det bra. Jag tänker fortfarande på den drömmen ibland, för den var så verklig, in i minsta detalj. När jag vaknade, väntade jag mig nästan att få se dem ligga kvar i min säng...men jag visste att det var ett adjö. Jag har aldrig drömt om dem sedan dess, men de har ofta passerat mina tankar.

Jag har haft liknande drömmar med min bror, där han var kanske 5-6 år och spelar fiol, i en gymnastiksal på mitt gymnasium, när vi plötsligt blir attackerade av dinosaurier! :D Vi lyckas undfly i den stora folkmassan men paniken, känslan av att jag måste rädda min bror var enorm. Här kunde jag inte rädda Uross, ja fick lita på att han kunde göra det själv.

Jag såg en zombieserie som är rätt ny, för någon månad sen. Den som jag led mest för var faktiskt HÄSTEN. Den hade haft det bäst om människorna bara låtit den vara ifred. Ja, jag är en artförrädare ;) Jag tycker att djur har rätt att leva och inte enbart existerar för oss. Men jag tror också att människan, om hon vill, kan vara en beskyddare och vårdare av natur och djur- eller iallafall försöka finna en balans.

Men nog om det.

Ha det gott!

Söderhamn

2011-02-13T06:54:00.002+01:00

Och det finns vissa som ifrågasätter om Söderhamn är i Norrland eller inte?
I dare you!

Skoter i centrum

Kan inte bli mer norrländskt :P

Ett klick bort..

2011-01-27T22:25:00.003+01:00

Det sköna med internet är tryggheten i förvissningen i att hur vidrig, sjuk, provocerande, tråkig, elak eller kass man än kan framstå som ibland- så finns det alltid någon som är värre- bara några få klick bort.

Har svårt att visa förståelse för folk utan förståelse så jag hör till de utan förståelse. F*a vad jag hatar er utan förståelse! Allting är ert fel! :>

Nä, men. Just nu irriterar jag mig på allt denna människa säger eller gör. Kan tuffa, snygga svanar tillbakabildas till äckliga paddor som bara vet och erkänner saker som existerar i deras egen lilla pöl? Hur kan det gå så snabbt. Är detta resultatet av olycka, eller lycka? Är det kanske sant att ignorance is a bliss.

*inser plötsligt hur svenssonlivet förgiftar en människa*

...Jag vill också bli förgiftad och förvandlas till en padda och ha en alldeles egen liten PÖL att leka i.

En del saker får man fan gnälla om

2011-01-27T16:37:00.010+01:00

En del saker är tabu för mig.
Tex så skulle jag dumpa min sambo/make/pojkvän instantly om han väckte mig för att fråga om var HAN lagt sina bilnycklar, bäbis eller sina äckliga tjocksockar. Det är sådana saker som jag förväntar mig att en självständig, vuxen individ kan hålla reda på själv (och kanske är det sådant beteende som fortfarande håller mig ogift och bäbisfri!- men se, då klarar jag mig så bra utan).

Jag förstår att andra inte är lika hårda och intoleranta mot sin manliga partner som jag är (ja, för det är till 90% männen som beter sig sådär mot sin kvinna efter några år). Jag är uppvuxen och färgad av en familj där mamman blev behandlad som en stationär hemmadator för alla saker- och dessutom alltid var den som blev anklagad för att ha "gömt", "plockat undan" och "slarvat bort" alla möjliga saker. Varför min mor någonsin skulle brytt sig mer om var cykelkedjor, betongborren, ficklampor, elkablar, snickarbyxor, spik och muttrar skulle ligga än min egen far- förstod jag aldrig.

Oftast lyckades hon finna sakerna åt min kära far ändå. Det finns studier på att kvinnor oftast har en bättre "avläsning" av sin omgivning i hemmet- därför upplevs vi hitta saker bättre än männen i vår direkta närhet- för vi noterar övergripande skillnader i miljön. Tex en kvinna som har god ordning, noterar att något är annorlunda på en bänk-tada! Där låg nycklarna/mobilen/smörgåsen- PRECIS där mannen lämnat dem någon timme innan! Magi! Men mannen kan göra samma sak, genom att bara försöka minnas själv var han dräller runt med sina grejer.

Vad jag säger är att; sätt ned foten direkt då en man/kvinna börjar behandla dig som ett vandrande uppslagslexikon för ert gemensamma hushåll och barn- speciellt om ni båda jobbar. Jag vet att frun oftast är den som bestämmer var saker har sin plats i ett hushåll, ännu i 2000-talet, men det hindrar inte mannen från att också veta det efter några år i samma hus.

Varför skulle jag inte acceptera detta beteende hos min man? För jag råkar veta att han besitter ungefär tredubbla min egen hjärnkapacitet, och hans intelligens är en av de saker jag finner som otroligt attraktiv hos en man- så det vore enormt pinsamt och rent avtändande om han började fråga MIG om hur våra gemensamma barn ska skötas, eller var HAN lagt undan saker (jag har eventuellt lagt dem där de hör hemma - tex inga äckliga sockar I sängen, inga bakterielusade nycklar PÅ köksbordet, utan i nyckelskåpet osv).

Jag skulle helt enkelt inte kunna fortsätta dela mitt liv med min egen pappa. Precis som jag hoppas att min sambo inte ser mig som sin mamma. Men börjar mannen behandla en på detta sätt- så är det just hans mamma som man har blivit.

Detta inlägg riktas inte mot någon speciell(speciellt inte mot min pappa (älskar dig pappsen) - bara för att jag inte vill leva med honom!). Däremot väcktes minnen och frustrationen över detta från en händelse, inte i min direkta närhet. Så ingen behöver ta illa upp, jag säger bara vad jag inte skulle klara av att hantera speciellt bra. Jag tycker att ni som kan leva med en sådan man är starka, men inte ska BEHÖVA acceptera sådant.

Ja, svälten i Afrika, AIDS, djurmisshandel, rasism och Cancersjuka barn är värre, och är det jag borde slösa mitt krut på - men det ena utesluter inte det andra. Kvinnor har ofta all anledning och rätt till att gnälla, och männen gör det så bra också.

2011-01-21T13:16:00.005+01:00

Avatar: The last airbender

Jag är den första som hurrar när en manga blir animé, eller ännu bättre; en spelfilm med "riktiga" skådespelare! Tyvärr brukar det oftast bli en katastrof...Men man slutar ju aldrig att hoppas.

Kan inte just nu komma på en specifik film som är baserad på en manga som jag tycker är skitbra. Får återkomma om det. Tänkte nämligen berätta om mina tankar runt The last airbender.

The last airbender som bara är början på ett långt äventyr runt Avataren (som inte har att göra med "Avatar" som utspelar sig på planeten Pandora med 2 meter höga, datoranimerade murfar- som jag älskar btw).

Jag följde aldrig animén men har förstått att den var väldigt populär bland de yngre, som följde den på tv (En av få animé som sänds på svensk tv och inte handlar om att samla på spelkort?).

Storyn är att världen och folket i den är uppdelad mellan de fyra elementen vind, vatten, jord och eld - klassisk asiatisk mystik. Det finns dock en person i hela världen som kan lära sig att behärska alla fyra elementen samtidigt och det är Avataren- han (såklart är det en han *doh*) är den som kan besöka den spirituella världen och kommunicera med "The spirits" i andevärlden och bibehålla balansen.

I varje folk finns "benders/Böjare" som kan behärska elementet, detta är alltså inget som ALLA kan, utan vissa med en naturlig talang för det. En lite elitisk och enkel värld tycker jag. Rent av nsätan lite rasistisk om man ska börja rota i hela spektaklet. Eld-folket har iallafall börjat försöka ta över världen genom att utrota andra benders. Det är vackert animerat och en del väldigt effektfulla figtingscener pga detta elementböjande- men, det är även störande och frustrerande och det skulle aldrig vara effektivt i vår värld- där vem som helst skulle hinna springa fram och däcka mesböjaren innan han (Oh NOES, NOT THAT!!) kastat sin första sten/hällt lite vatten på dig.

Med stora, överdimensionerade, energislösande, skithäftiga kampsportsaktiga rörelser behärskar de sitt element. Tex då en eld-bender ska kasta iväg en enkel liten eldboll så är det inte någon snabb höftrörelse eller snurrande armar på det klassiska sättet- utan vi får se en liten dans med flera olika rörelser som tar alldeles för lång tid- innan han sparkar iväg ett litet eldklot mot de förskräcka, förtryckta offren. Man förskräcks mest åt det faktum att de inte rör på arslet och masar sig därifrån långt innan eldbollen kickas mot deras håll!! Frustrerande, minst sagt.

Avataren återföds hela tiden, men en dag försvinner han spårlöst och är borta i 100 år. Filmen tar vid då Avtaren återfinns. Hela filmen känns som "Det gyllene kompasset", den ligger hela tiden i startgroparna och kommer aldrig igång, det är knappt att man som "nyinvigd" hinner komma in i världen före filmen är slut och man får anta att det kommer en fortsättning - men förmodligen kommer ingen för de inser att det inte kommer att vara ekonomiskt lönbart. Kanske får vi se en serie?

Skådespelarna är alla helt nya för mig utom en, men jag återkommer till honom senare. Pojken som spelar Avataren (Noah Ringer) gör ett bra jobb, och jag gillar Katara (Nicola peltz) även om världen verkar väldigt asiatisk- och då smälter inte riktigt de som spelar syskonen Katara och Sokka in- trots att Jackson Rathbone (Sokka) är uppvuxen i Singapore. De ser och känns väldigt...Amerikanska, mitt i den annars väldigt vackra kostymvärlden.

Jackson Rathbone är den enda "kändisen" jag känner igen, som den Twilightfan jag är. Han spelar nämligen mitt favorit-sexobjekt i Twilight saga. Andra springer dregglande efter Edward eller Emmet, men jag föll för den tysta, hårt plågade Jasper. Problemet är att Jackson inte riktigt har gått ur den rollen, eller så spelar han Jasper så bra för att det är så "han".

Jackson är super-het. Riktigt snygg är han där han lullar runt som en inuit-inspirerad jägare i The last airbender. Jättehäftig. Men hans minspel hamnar i kategorin under Tom Cruise och Keanue Reeves. Han ser lika plågad ut i denna barnfilm om i Twilight-saga.

Om han var en tjej, så skulle jag säga att han bara fick hänga med pga sina stora bröst, men nu råkar han bara vara riktigt jävla snygg. I jämförelse med Katara och Aang framstår han som tråkig, stel och...vilsen ögongodis. Även om han i grunden passar ypperligt till att spela just Sokkas karaktär som är lite "butter".

Sen ska vi inte ens gå in på prinsessan- som är en underskön asiat med vitt hår och blå ögon och som blir vän med Sokka (såklart, vi ska spä på "lika barn leka bäst-kärlek måste matcha- ytligheter). Det som stör mig är inte att denna undersköna lilla varelse uppvaktas av filmens andra undersköna varelse- utan hur deras "vänskap" presenteras. Ser ni filmen så kommer ni att förstå. Jag storknade.

Första halvan av filmen är sååååå lååååångsaaaam och seeeeeg. Tillochmed fighterna är så långsamma så man funderarom det inte vore snabbare och mer effektivt om man helt enkelt struntade i elementen och bara körde rakt på med alla fancy moves?

Sen blir nästa halva framstressade och man känner hur man knuffas över kanten och blir hängandes till nästa avsnitt...som jag inte ens hittat om den är under produktion. Har inte sökt så intensivt, men...det skulle förvåna mig. Känns som skådisarna borde ha bättre för sig än en uppföljare.

Så ja, jag valde att recensera en barnfilm och här har ni resultatet: Snyggt, snyggt, snyggt, men rätt kasst ändå. Helt klart värd en titt- som underhållning. Men ratade man Twilight, Avatar eller Harry potter så är man nog inte rätt publik för The last airbender heller.
Och älskade man ovanstående filmer, ska man fortfarande ha sjukt låga förväntningar på denna. Du som hatade Guldkompasset och/eller Eragon ska nog skippa denna helt, men det är ni nog själva redan medvetna om...

Gott nytt år!

2010-12-29T11:17:00.003+01:00

Jag tänker inte rabbla en lista på saker jag har fått- då det är sekundärt :P Men jag tror att de klappar jag ordnae detta år gick hem hos de flesta mottagare och det glädjer mig enormt! Sen msåte jag bara få säga hur mysigt det är att få klappar då man minst anar det! Fick superfina jul och födelsedagspresenter detta år! Tack så mycket!

Firade julen och födelsedagen hos mina svärföräldrar och deras två söner för tredje gången i rad, lika mysigt som alltid. Det är skönt att komma ut på landet i norrländsk natur och sitta framför en öppen spis med trevligt sällskap. Men all god mat får en att bli dåsig och däst. Känns som att man mest bara vräkt i sig en massa go´saker och sovit. De där hurtiga, kylbitande promenaderna uteblev totalt.

Tack alla för era grattulationer nu då jag dingade 30 år. Blir det 30 år till så är jag nöjd och glad. Nu laddar jag inför det nya året som ska firas in tillsammans med min pojkvän och ett par vänner i staden Linköping. Det ska bli både skoj och mysigt. Sen blir det fokus under våren på skolan och min kommande utställning i Öjebyn till hösten 2011.

Är så spännande, 2011 känns lovande.
Har svårt att se hur det kan bli värre än 2009, eller hösten 2010.
Från botten kan det bara gå uppåt!

Sköt om er och jag hoppas ni haft en bra julhelg- men såklart att ni även har haft det bra i överlag!

Dan före dan..före 30

2010-12-23T11:49:00.004+01:00

Eftersom mitt förra inlägg blev ovanligt bittert och "elakt" så tänkte jag fixa ett nytt, såhär precis innan det är julafton och sedan dagen jag blir 30 år jämnt!

30årskrisen har ännu inte infunnit sig. Jag hade en 25års-kris. Den var i form av tankar och besvikelse över att jag inte var där jag trodde att jag skulle vara då jag var 25- när jag var 15. men när jag vävl var 25, insåg jag att det var lika bra det. För under resans gång har jag kommit till insikten att jag tex inte vill vara en "ung mamma" utan hellre en "gammal mamma", att en utbildning och bra jobb är viktiga grejer ;) och att man skaffar barn för att man älskar mannen, man älskar inte mannen för att han kan göra dig med barn. Man skaffar inte barn för att ge livet mening, eller för att ljusa upp min egen grå vardag. Det mesta kring min förväntade 30-årskris cirklar ju såklart just runt "barn" och "familj". Vi kvinnor har ju ett kortare "bäst före-datum" än männen, så det är ju naturligt. Men ärligt, jag oroar mig inte så mycket. Jag vill ha barn, jag är med en man jag gärna har barn med, men det blir när det blir och blir det "för sent" så blir inte livet meningslöst för det.

Barnen är framtiden men just därför vill jag också kunna erbjuda min avkomma en bra start på denna framtid.

30årskrisen kanske uteblir för att jag inte är singel (även som singel är helt okej), precis börjat ta tag i saker i mitt liv som jag är missnöjd med. Jag har en rolig höst att se fram emot och en produktiv vår framför mig. 25, 30, 32...42. Vem bryr sig. Den enda ångesten skulle väl ha varit "oh noes, nu ser folk att jag är vuxen och inte 15! De börjar be om leg på systemet och nu kan jag inte supa mig asfull och hångla upp 20-åriga emo-pojkar på dansgolvet med "hedern" i behåll", eller vadå kan inte?Klart att man kan. När man är 30 borde man vara så pass gammal att man lärt sig skita i vad andra tycker då man lever sitt liv som man vill. En ångest som kommer att utebli hos denna dam. Men visst, ibland förundras man över att man faktiskt inte är 20 längre. Men nu ser jag fram emot att bli 50. Vet inte varför, men fint med ett jämnt tal. Många år dit!

Dan före dopparedan...

2010-12-22T21:51:00.004+01:00

Nu är det juletider och folk säger "var snäll, tänk snällt, gör snällt". Men vet ni vad, jag är skitsur på en sak just nu, och planerar att vara en riktigt bitter fi**a - inte för att jag är "julstressad" eller för att jag har "för mycket fritid" eller "för lite liv". Jag är irriterad på något som jag säkert själv gör- och skapar irritation med- Att man tycker att uttrycka en åsikt är viktigt, men inte att andra ska få uttrycka sin. Sen att man uttrycker sig på ett sätt men MENAR en annan sak.

Tex en bekant som är nyfrälst småbarnsmorsa. Gläds med henne och så vidare. Men det går ibland över styr och likt en kulspruta skjuter hon ur sig floskler som tex; "Den som inte barn har, vet inte vad äkta kärlek är". När hon egentligen säkert menar att "inget är som ett barns kärlek", eller "att kärleken till ett barn är speciell/stark".

Men att som denna mamma ta PATENT på den så kallade "ÄKTA KÄRLEKEN" är.... Vad tror hon att hon är? Gud, Allah och Moder Theresa? Nä, hon är en morsa i nån liten håla i Norrbotten, som kände att ja, nu ska jag dela med mig av föräldrarnas visdom- äkta kärlek! Bra, nu slipper vi andra att leta. I samma veva som jag ifrågasatte detta uttalande får jag veta att det är bortom människans förstånd varför andra inte vill ha barn lika mycket som henne. Hur kan man vara funtad på det viset, att man inte vill ha meningen med livet- äkta kärlek. Så gott folk. Alla vi barnlösa, ofrivilliga, villiga eller vi som bara låter naturen ha sin gång - bara att lägga sig ner och ruttna bort. Vår existens är härmed befriad från all mening och relevans.

Och då jag uttalar hur äcklad jag är av denna arrogans, att påstå sig sitta på lösningen med "äkta kärlek" som är så omtvistad i generationer - så får jag höra "Ja tycker vad jag vill, sköt du ditt". Regel 1. Man tycker vad fan man vill i Sverige, ja överallt- men samma sekund man uttrycker det- speciellt i svart på vitt på internet, där andra tillåts ha fri tillgång till det- så är det öppet för andra att också "tycka" om saker. Men att påstå att halva Sveriges befolkning aldrig kommer att få uppleva "äkta kärlek" är ren jävla bullshit, och det tänker jag vara jävligt tydlig med att jag tycker!!

Note; Jag gillar barn och önskar även att själv kanske ha en eller två under mina vingar när det passar mig. Jag respekterar föräldrar, bran och bandet till ett barn. Det är inte DET jag ifrågasätter. Om du uppfattar det som så- läs om, läs rätt. Håller du fortfarande inte med mig- så är det okej, du får också tycka vad du vill, men det är synd att du tycker så fel ;) Tack och hej!

God jul på er.

---------------------------------

Märkligt nog tog mitt "klapp-paket" sig fram till min syster och hennes lilla familj i Piteå. Hoppas den bringar lite glädje, trots att jag ösnkat att jag haft mer kulor att slösa på min familj. Det viktiga är inte antalet presenter eller summan man lagt ned på den- utan tanken och omtanken. Jag har tur som har föräldrar och en syster som förstår det, annars kunde man ju ha slutat upp lite hur som helst :P

Kram på er.

Önskelistan...

2010-12-03T11:34:00.004+01:00

Det blev så en önskelista även i år.
Nej, jag är inte 5 år, otacksam, bortskämd eller barnslig.
Jag bor långt från min familj, jag har sämst ekonomi.
Min familj och mina vänner får vad de får av mig
och lika glad blir jag- vad helst de ger mig!

Så jag skriver en önskelista, för det är lite att hålla spänningen
kvar från barndomen. För vi vuxna tenderar att diskutera fram
presenter sinsemellan, som en affärsuppgörelse. Tråkigt, tråkigt.

Men ja, ni som är inblandade bör kanske kommunicera sinsemellan
så jag inte står där med två Ponyo-DVD skivor i handen. :P

Jeans önskelista (Julafton + 30 års dag!)

Rice tesil "körsbär" från Bluebox

Böcker från "love at stake" från SF bokandel. Eftersom jag inte äger någon ännu, så föreslår jag att börja ge mig 1, 2, 3 osv.

Alla som känner mig vet att jag ÄLSKAR Disney!
Så passa på att köpa på detta julerbjudande; disneyfilmer för 99 kr, 3 st för 249 osv.
Filmer jag gärna vill ha;
Skattkammarplaneten
Atlantis
Mulan
Aladdin
Herkules
Svärdet i stenen
Robin hood
Aristocats
Oliver och gänget
Micke och Molle

Presentkort! Eftersom jag gått ned i vikt behöver jag nya kläder till sommaren. Både för träning och till vardagen.
Jag handlar helst mina saker/kläder på normala butiker som;

Ikea
Intersport
Stadium
Hennes och mauritz
Gina tricot
Åhléns

Animéfilmer från studio Ghibli (superviktigt att det ginns med japansk tal, och undertexter i engelska går såklart jättebra!). Har dock redan spirited away och Tales from earthsea.
skulle älska att få

Princess Mononoke eller
Nausicaä of the Valley of Wind
Howl's Moving Castle
Laputa: Castle in the Sky.
My Neighbour Totoro

som samtliga ligger på min lista över favoritfilmer.

Nu har kanske dimman skingrats och jag
hoppas ni hittar något som känns okej.

ni i Piteå kan ju slå er samman och skicka saker eller dylikt i samma paket.
Tänker då mest på att min bror nog behöver stöd på den fronten iallafall.

Tack och hej,
Puss och kram

Det vackraste...

2010-11-08T11:35:00.003+01:00

Jag är och hälsar på hos min kära mor i Stockholm och passar även på att ugmås lite med vänner och bekanta. Fredagen var extra fylld av sådaa aktiviteter med en go middag och sedan ut på en pub fylld med spelnördar. Men nog om det...

I morse vaknade jag av radion som min mor lämnat på efter att hon gått till jobbet. Att vakna upp till "Det vackraste jag vet" av Cecilia Vennerström väckte fina minnen...

Äret är 1995, när jag är 14 år och min kompis är några år yngre. Vi sitter uppe på hennes lilla rum och jag får spela av henens skiva av Cecilia Vennerström- till en kassett. Vi är båda helt trollbundna av hennes musik och lyssnar på låtarna tills vi kan varenda låt utantill.

På den tiden visste jag inte vad kärlek var eller någonting sådant. För mig sjöng hon om just det vackraste jag vet- livet, naturen, de jag brydde mig om. Sådant jag älskade. En mjuk mule som blåser ut varm luft i nacken, trollika stenar i en grönmossig skog som aldrig kunde ta slut.

Ett helt annat liv än det jag lever idag, men fina minnen.

För er ytliga...

2010-11-01T11:09:00.000+01:00

Från we heart it

Kunde inte låta bli..

2010-10-30T17:18:00.008+02:00

Kunde inte låta bli, utan kikade. Självdisciplin är inte min starka sida.Mår dåligt nu. Skulle ju inte titta.

Men det är såhär det är.

Raka rör, lika rakt och överskådligt som ett tunnnelbanesystem i Prag- på tjeckiska. Saker som är komplicerade i onödan.
Det ska bli skönt att komma bort lite. Fokus på skolarbete och promenader. Hösten är här, och nu väntar man på vintern.

Jag försöker...

2010-10-23T02:15:00.004+02:00

Jag flyger runt som höstlöven i en liten storm.
Försöker desperat greppa tag i något,
men det glider bara undan.
Jag ger upp.

Ska bli skönt med ett ombyte.
Förlåt, jag är svag.

Mycket...

2010-10-21T00:38:00.003+02:00

Det är mycket som snurrar runt i skallen nu, men jag verkar kunna hantera det bra. Kanske är det på grund av träningen, ett utlopp för all ilska, frustration och glädjetoppar. Har fått en tidpunkt nu för utställningen och det ligger långt fram, men klart man funderar på det- hur man ska lägga upp det, tema eller inte, vilken sida jag vill visa och sådär.

Tänker även på mitt liv. Förändring. Jag vill göra något. Lite som att åka på semester för ombyte, men på hösten. Komma bort från all tristess. Träffa släkt, och vänner. Uppleva något. Men det är som vanligt pengar det hänger på. Men det går alltid att lösa!

Är så sugen.

Om jag bott i Stockholm...

2010-10-17T12:50:00.005+02:00

Nu bor jag ju rätt nära Stockholm, så jämförelsevis med tiden då jag bodde uppe i Norrbotten så är det ju både lättare och snabbare att ta sig dit- dock inte billigare! I Stockholm har jag både familj och bästaste vännen! Så jag åker dit så ofta jag har råd. Men det är ändå allt för sällan. Men nu till det jag skulle skriva om:

Är du inte pryd, har humor och gillar kvinnor i alla dess former så kanske detta är något för dig?
Stockhholm Burlesque festival den 28-31 oktober! Den skulle jag gärna ha gått till och upplevt.

I artikeln säger de; "Folk är trötta på modellkroppar och vill ha riktiga kvinnor.." Såklart ska "naturligt smala" ta åt sig och skriva negativa kommentarer i fältet. Det handlar om att dagens kvinnoideal är ja, nästan onaturliga! För i media ser vi mest bara smala, jättesmala, eller otroligt smala kvinnor. De som är feta häcklas tills de BLIR smala. Ta Anna Book som ett exempel. Är man smal är man hälsosam, är man "tjock" så är man ohälsosam. Och tjock anses man vara direkt man har lite underhudsfett...

Burlesk handlar förvisso mycket om former för många, men om man LÄSER artikeln så står det att det FINA med burlesk är att ALLA kvinnor är välkomna- stora, små, runda, formiga, smala. Men ja, har man inga bröst kanske det heller inte är roligt att leka helikopter med dem- men det är ingen/inget som hindrar er!

Naturligt smala ska inte ta åt sig från sådana här artiklar, inte heller de som tränar osv. Kanske de som är normalviktiga, och har "planka" som ideal- för dem är det här väl ändå en bra sak? Att känna "Shit, visst har jag rätt stor rumpa och fläskig mage- Men det innebär inte att jag inte kan ha roligt, och det kan vara sexigt och vackert!".

Så Tunnisar, sluta ta åt er. Det har varit hetsjakt på "Tjockisar" sedan 80-talet, ni börjar gråta för att folk är mer uppmärksamma på folk med ätstörningar åt andra håller också (som tar sig form i avmagring). Det är inte nyttigt att vara ohälsosamt smal eller tjock såklart! Men vad är bäst? Att de som inte är naturligt smala, men naturligt befläskade(normalviktiga och hälsosamma- med hull!), ska få känna att de duger ? Eller jaga efter ett för dem onaturligt ideal?

...För man gör inte sådant här för att "Tjockisar" är avundsjuka på "er naturligt smala". Man gör det för att kvinnor kommer i alla former, och alla är attraktiva. Handlar bara om publiken.

Sen hela dskussionen om feminism, moral osv tänker jag inte ens röra vid. En till artikel om Knicker kittens .

Kate Perry

2010-09-28T16:51:00.005+02:00

The one who got away - Kate Perry

"In another life I would make you stay
So I don't have to say you were the one that got away"

Jag önskar att jag hade gjort sådana saker under gymnasiet, men jag var en väldigt fin och snäll flicka då och lade all energi på "studier". Slöseri med tid. Det kom lite senare- helt lagligt. Var ju ingen sport att tjuvröka innan jag fyllde 18 då det var ungefär först då det blev olagligt att köpa cigg som omnyndig.
Men visst har de flesta "en som kom undan" i sitt förflutna?
Radiohead, det väckte fina minnen.
Tror ni ungdomar hånglar till dem ännu idag?

Stjäla alkohol och sitta på taket och prata om framtiden med en kille - låter för mycket Dawsons Creek för min smak...Jag gillade aldrig den serien. Men jag brukade smyga ut ensam på natten, insvept i ett täcke och ligga på balkongen och titta på stjärnorna tills nästippen tappade sin känsel. Lyssna på Massive attack "teardrop", Röyksopp Eple och Mobys Natural blues och Porcelain. Spedifict de låtarna- är inget fan av sådan musik i allmänhet. Driva ut i rymden. Här är himlen aldrig så mörk. Efterosm min mor ibland läser min blogg så tänker jag inte berätta huruvida jag stulit alkohol, eller gå in på mina alkoholvanor under min tonårstid. Jag lever iallafall idag..ingen fara på taket.

Why does my heart feel so bad - Moby
why does my soul feel so bad.

The freed pig

2010-09-28T08:14:00.005+02:00

Plöjt igenom gammal musik och vandrat hand i hand med nostalgin som följer. Men det finns en "gammal" men för mig ny grupp i min play-list. Den här texten var helt enkelt så sjukt träffsäker och bra. Ge den en stund. Kolla på youtubelänken (som inte är bra direkt) eller kolla upp dem på Spotufy. Men gissar att jag är bland de sista människorna i hela världen att "upptäcka" dem >_<
Sebadoh - The freed pig

You where right
I was battling you, trying to prove myself
I tried to bury you with guilt; I wanted to prove you wrong.
I´ve got nothing better to do than pay to much attention to you.
Im sad, but is's not your fault.

Selfrighteous and rude
I guess i lost that cool

Tapping it til I drive you insane
I'm Selfrighteous, but never right.
So laid back but so uptight.

Destroying your patience to tolerate me
with all the negative spirit I bring.

Right, I was obsesses to bring you down
Watching your every move.
Playing a little-boy game
Always with something to prove
Waiting to cut you down, making it hard to live.
With only one thing to do.
Cut me first, make it easy
Now you will be free
Now that nothing depends on me.
Tapping it till I drive you insane
Now you will be free
With no sick people tugging on your sleeve
Your big head has that more room to grow
A glory will never know.

Computersex

2010-09-28T00:46:00.007+02:00

Nej, det här är inte ett försök att locka hit fler besökare- utan det är en låt som jag älskade som "ung" och fortfarande finner som otroligt underhållande ännu idag- Welle: Erdballs Computersex.
Texten sjungs på tyska (som du hör) men jag har här nedan delvist översatt den till svenska så ni förstår varför den är så fin ;>

Jag är så ensam, helt ensam i min själ.
Kom slå på dig. Från långt borta jag rör dig.
Kan du känna den? Kom och var kall som jag.

Nu kysser jag din hud av plast
Vuxenchip har installerats
Från långt borta pratar jag med dig.
Kan du höra det?
Kom och ha "Sex med mig!"

Computersex! Computersex!
Computersex! Computersex!

Din kropp kan inte se.
Tryck på en knapp och du blir vacker.
Ur min dator kommer illusionen.
Kan du känna det?
Min utlösning!

Vänstern..

2010-09-20T10:47:00.005+02:00

Vänstern vann inte nu heller. Men jag ska tala om en annan vänster som varit förlorare bra längre.
En artikel på aftonbladet fick mig att lyfta på ögonbrynet- Yes, ännu en idiot-artikel som bara medför ännu mer bränsle till de som inte tål minsta lilla skillnad.

Jag är vänsterhänt- precis som min mormor, mamma och mina syskon. Saken är den att jag är den generation i min familj där det hela vände. Min syster och bror behövde aldrig utstå ångesten av att "vara/göra fel". Att man var annorlunda och udda. Min mor var så pass ung och hade det själv färskt i minnet av hur det varit att bli "omvänd" i skolan- så hon räddade mig! Men de försökte. Detta var alltså 1987...

Min lågstadielärare har jag inget ont att säga om. Jag mins henne som en snäll "fröken" som alla barnen älskade. En snäll kvinna med skinn på näsan. Men hon ansåg att jag skulle läras om till högerhänt, och så blev det gjort. Eller ja, man försökte iallafall men jag hamnade efter och jag mins hur SVÅRT allting var. Till slut satte min mor stopp för spektaklet- för sanningen är den att det inte finns någon orsak att omvända en vänsterhänt, speciellt inte IDAG, då det mesta skrivs på datorer. På sin höjd blir skrivstilen annorlunda och blyertsen lite utsmetad...

Att omvända en vänsterhänt till att skriva med högerhanden- gör ju inte en person till en högerhänt i allt annat. Tex så skkjuter jag båge som vänsterhänt, medan min vänsterhänta syster skjuter båge med höger.

Första gången jag fick praktiska svårigheter (utöver att skriva) av min vänsterhänthet var första gången min slöjdlärare skulle visa mig hur jag skulle fila på en träbit. Men svårigheten låg hos honom, inte hos mig. När han såg på mig ansåg han att jag gjorde fel, han stod jämsides mig och försökte få mig att efterlikna honom- för i hans ögon såg det ut som om jag gjorde helt tokigt. Det var ju helt omöjligt för honom att visa hur, så han gav upp. Men jag har klarat mig bra iallafall... Eller det faktum att jag använder en högersax utan problem- men TVINGADES ha en vänstersax de första åren i skolan, eftersom min mor väl sagt ifrån så skulle jag använda en sådan- jag är ju vänsterhänt. Jag mins hur ont det gjorde att klippa med höger hand med en vänstersax, så jag brukade använda min bänkkamrats sax.

Eftersom jag kom från en familj där alla kvinnor är vänsterhänta (fast omvända till högerhänta i skrift) så reflekterade jag aldrig över att jag var annorlunda på något vis. Pappa brukade vända på limpan ibland (han är alltigenom högerhänt) då jag skurit bröd, på sin höjd. Men då man började skolan, så blev det ständigt kommentarer;
"Jag förstår inte hur du kan skriva så konstigt!"
"Det ser så roligt ut"
"Vet du om att vänsterhänta har ett fel i hjärnan!"
"Vet du om att vänsterhänta dör i före alla andra?"
"Det blir så fult och kladdigt då vänsterhänta skriver!"

Men de i min klass var ju snart vana och slutade kommentera att jag och två andra i min skolklass var vänsterhänta. Jag fick vissa svårigheter i skolan med skrift och läsning men det finns ju även högerhänta som har det problemet- så jag anser att det inte alls har att göra med min vänsterhänthet, men kanske har min attityd mot att skriva sin botten i mina första månader då fröken skulle omvända mig. Skolan blev någontin jobbigt, satidiggt som lärarnes beteende legitimerade mina klasskamraters dom att man på något sätt var annorlunda. Inte riktigt som de.

Under de sista åren på grundskolan var det på sin höjd någon vikarierande lärare som kunde kommentera "jaha är du vänsterhänt? Ja men då är du säkert bra på att rita och så". Eftersom att teckna var min passion så tog jag själklart inte illa upp av sådana kommentarer, även om det är felaktiga fördommar. I gymnasiet, året 1999, alltså några år senare kom en tjej fram till mig under bildlektionen och säger;
- så märkligt att se en vänsterhänt, blir det inte fel? Är det inte opraktiskt?
Vännerna som sitter brevid mig lyfter på huvudet och iaktar oss.
Jjälv är man så van, även om det var länge sen sist någon brydde sig så pass att de kände sig tvugna att kommentera vilken hand jag för pennan med. En av mina vänner tittar upp mot flickan;
- öööh varför skulle hon ha problem? Vad dillar du om nu?
- Ja men, asså kladda ut blyertsen och så....då hon ritar från fel håll. Man kladdar väl ut med vänster hand... blir väl opraktiskt.
Då började vi skratta. Det är den äldsta och enda orsaken som jag hört som jag skulle kunna köpa- Visst, jag får blyerts på sidan om handen om jag skriver eller ritar intensivt. Man för handen över texten, och det man ritar. Men när det kommer till att rita är det sak samma för alla oasett om du är höger eller vänsterhänt. Men denna människa kom från samma insnöade lilla by som mig- samma skola som försökt omvända mig 1987.
Vad tokigt.
Men det visar att folk lär sig idiotiska saker som skiljer oss åt och sedan använder det lite hursomhelst för att göra en skillnad- där det inte är en sådan speciellt stor skillnad.

Att vara vänsterhänt har aldrig varit svårare för mig- än vad min omgivning valt att göra det till. Det är lika naturligt för mig att vara vänsterhänt som att du är högerhänt och jag skulle aldrig reflektera över det om det inte vore för att hela samhället är anpassat för högerhänta, och ja -alla idiotiska "underöskningar" som ger de där korkade människorna bränsle i form av "fakta" som högerhänta ska kasta i ansiktet på oss för att visa att det finns en skillnad, att vi är något sämre, att vi dragit en nitlott i genpoolen.

Jag sågs nog som lite efter då jag var mycket senare än alla andra med att kunna stava bra och skriva. Att jag även var sist med en sådan enkel sak som att knyta en rosett... Barn ser på sin omgivning och lär sig av den. För ett vänsterhänt barn blir det mesta spegelvänt- och det i sig kräver en extra ansträngning från både lärare och föräldrar. Jag är glad att min närmaste familj var precis som mig, så man iallafall kunde känna sig som fullkomligt normal i sitt eget hem.

Jag Förstår inte varför man måste lägga fokus på det som är dåligt. Ingen (förutom min kära mor) har kommit fram och sagt "Hej, jag noterade precis att du skrev så himla läckert med din vänstra hand, har du hört att vänsterhönta ofta har en fallenhet för att rita bra?".*ryggdunk*

Eller att en vänsterhänt många gånger är bra på att använda båda händerna jämfört med en högerhänt- eftersom en vänsterhänt är van att behöva anpassa sig efter den högerhänta världen. Därför är vi ofta bra på att tex anteckna med vänster hand samtidigt som vi surfar runt med muspekaren i höger hand.

Att en av tio i Sverige räknas vara vänsterhänt och att man sett en ökning, och att den till viss del är ärftlig. Det är många kändisar där ute som är vänsterhänta, om man ser till % antar jag. Kändisar som tex; Jimi Hendrix, Nicole Kidman, Napoleon, Greta Garbo, Mahathma Ghandi, Franz Kafka, Jim Carrey, Jonas Gardell -för att bara nämna några.

Här är iallafall artiklarna som fick mig att vilja skriva om det här;
Wolfgang Hansson berättar om försöket till omvändelse från sin vänsterhänthet under 60-talet.
Någon löjlig forskning om att vänsterhänta bär på mer ilska (kan ju ha sina orsaker- iaf för den äldre generationen). Vem forskar om högerhäntas ilska?

Sen tänker jag avsluta med en mer positiv artikel som lite snabbt och ytligt förklarar om hjärnhalvorna och myter runt vänsterhänta och kreativitet. Avslutar med Louise Rönnqvists ord; "– Vänsterhänta är unika, inte avvikande. "

När saker går snett..

2010-09-15T07:38:00.002+02:00

Igår tappade jag bort mina nyckler- tillsammans med dem- även min pojkväns nycklar (reserv) och nycklarna som precis hade låst in min tvätt i tvättstugan och mina katter i lägenheten. Jag gjorde det enda man kan göra- gick tillbaka i mina egna fotspår, gneom butik och bostadsområdet- i regn. Men se där, nog har nån jävel plockat upp dem- och kanske är h*n bara otroligt långsam i sitt handlande - men snarare en jävla idiot- som inte lämnar in dem till bostasföreningskontoret som ligger mitt i smeten- bara några meter från där mina nycklar tappades bort.

Med paniken i hela kroppen sprang jag runt för att fråga folk om de sett dem, och såklart själv gå till kontoret för att ordna låssmed- som kan komma först idag. Drömt mardrömmar om hur någon VET var dess anycklar går till- och att de gjort "inbrott" i min lägenhet, dödat mina katter och ...ja vadå, snott min skräplaptop? För det är bara den som har någon som helst värde förutom emotionella minnessaker och pocketböcker.

Min lägenhet är så otroligt ovärd att sno saker från...

Men jag kunde inte låta bli att skaka av mig känslan att någon aktivt tog mina nycklar i matbutikskön, och vet var jag bor- och därmed är en stalker som planerar att smyga in mitt i natten. Det, eller att nån skitskalle (damn mugglers!) hittade mina nycklar men inte fattar att man inte ska samla på sig andras nycklar för skojs skull eller slänga dem i soporna- utan lämna dem till polis, närmaste butik eller ja...kanske bostadskontoret hundra meter bort som äger alla hus i området :>

*Det är iallafall jobbigt för min paranoia och redan ansträngda ekonomi att bli av med två par nycklar på en och samma gång. Bleh...

Museik...

2010-09-14T12:06:00.005+02:00

"En gång i tiden..." var musik allt för mig. Jag knarkade den som andra dricker cola eller äter Choklad. Jag var inte heller speciellt urskiljningslös eller kräsen, precis som en junkie. Jag kunde sitta i timmar och leta musik och upptäcka små godingar tillsammans med en vän. Det förknippar jag väldigt mycket till hösten. Jag saknar mina hörlurar, de var helt underbara. Bland allt bråk, gap och gnäll som hör tonåren till - så kunde jag plötsligt fly in i en helt annan värld för en stund. Oftast en ganska kort stund, då jag delade dator med min syster! Hah, på den där tiden innan det var förbjudet att ladda ner musik gratis och hårddisken ständigt var full av vår musik...för den vara bara någon Gb stor.

Numera undviker jag musik, det blir för känslosamt. Sen om jag mår dåligt vill jag inte förpesta mina fina musikminnen med dåliga associationer. Med Joy division (som jag älskar) kommer nostalgin som på posten. Men nu jagar jag bort sådant med Daft punk!

Glad musik
Dansig musik.
Men när jag dansar runt ensam här hemma så saknar jag min hemby och vänner mer än någonsin. Dansa ensam är roligt, men i jämförelse ganska tråkigt.
Daft punks dansvänliga låt "Digital love" sammanfattar min känsla fint. Blir nämligen sällan mer invecklat än så...än att Daft punk kan sammanfatta mina känslor bättre än jag själv. =_=

"Last night I had a dream about you
In this dream I'm dancing right beside you
And it looked like everyone was having fun
the kind of feeling I've waited so long"

Don't stop come a little closer
As we jam the rythm gets stronger
There's nothing wrong with just a little little fun
We were dancing all night long

The time is right to put my arms around you
You're feeling right
You wrap your arms around too
But suddenly I feel the shining sun
Before I knew it this dream was all gone

Ooh I don't know what to do
About this dream and you
I wish this dream comes true

Ooh I don't know what to do
About this dream and you
We'll make this dream come true

Why don't you play the game ?
Why don't you play the game ?

Men det jag saknar finns inte längre.
Men jag saknar det så enormt.
Jag borde ta ta i det och börja leva lite mer. KÄNNA DET.
Det där livet jag inte behöver, fast ändå ibland måste uppleva.
Om inte annat för att påminnas om hur bra jag har det egentligen...
Fjällvandra eller dra på krogen och pina mig själv lite. Vad som helst.
Ett stort nyp i sinnet så jag vaknar upp

Höstens inverkan på mig..

2010-09-14T03:33:00.004+02:00

Den är alltid nervpirrande på något vis, hösten. Det är svårt att sätta fingret på vad som är så "fel" på hösten... Alla talar om varma plädar, heta drycker och mysiga böcker. Jag känner bara doften av allting som börjat ruttna, mosade daggmaskar på våt asfalt, regn, regn och mer regn- och ja, jag börjar frysa i tid och otid och ägnar mest tiden till att gömma mig i ett täcke eller ta heta duschar- bara för att. Så mycket för det miljömedvetandet. Hela jag blir som en infrusen idiot. Mörkret.

Suttit hela natten och målat och samtidigt försökt reda ut mina tankar och känslor. Precis som om jag vore en person som kan skilja dem åt. Mina tankar är mina känslor och andra vägen runt, det vet alla som känner mig. Jag borde veta att det är så. Men jag vill inte att det ska vara så.

Jag KÄNNER en sak, men tycker en annan. Försöker tänka praktiskt- Vad är BRA. Men i slutet innan jag lessnar på tecknandet så har jag ännu inte listat ut det. Då är allting bara ett blurr och de tankar som var så klara är våta och hala och smiter undan. Jag är lite rädd.

Jag vet bara att jag har två viktiga mål framför mig som jag måste klara av. Ja, förutom den viktigaste delen; Att faktiskt leva livet. Livet. Aldrig är livet så påtaglig som på hösten. Jag blir oftast nere, men livet gör sig aldrig så påmind som nu. Våren i all ära- då kommer alla ljud och dofter tillbaka så man nästan blir bedövad. Nu på hösten ser man hur saker tar sitt slut. Essensen av livet- det är samma sak för oss alla- träd, insekter, gräs, människa- vi alla dör förr eller senare. Men vi människor verkar leva som om det finns en evighet.

Jag vet inte om hösten är bra eller dålig. Vill inte ogilla årstider.....vill inte ens påstå att jag hatar vintern. Vet bara att det är på hösten som "det" alltid infinner sig som ett paket på posten.
En del av mig njuter av det, en annan är bara så less...och otroligt frustrerad.

The pillars..

2010-09-01T02:59:00.003+02:00

The pillars of the world...
Kan bara snabbt sammanfatta det som; England, medeltiden (runt 1100-talet) och folkets kamp för ett drägligt liv- sammanfogad med kunahuset som leder landet och kyrkans inblandning. Man får följa en del huvudpersoner och se hur deras liv flätas samman till en otrolig väv till eftervärlden. + söta pojkar.

Det är en ganska kort serie på 7 episoder- å andra sidan är varje episod ganska lång.
Har du möjligheten så se den.

Det här med att spendera...

2010-09-01T02:31:00.006+02:00

Vilken tur att det inte är jag som slösar på din tid, utan du själv- helt på egen hand. Att du "vet" att du är mer värd än mig, eller att dina tankar och insatser på något sätt skulle vara av större betydelse är ju helt fantastiskt! Klart att du tycker så!

Jag är en person som ogärna svänger med orden, och helst inte med intentionen att vara otrevlig och "äga" någon. Man lär sig hela tiden, även jag. Kanske är jag bara ett barn trots min ålder- som börjat försöka förstå. Kanske är jag bara otroligt långsam eller utan ambition. Huruvida du är smart, vacker, eller på något sätt värdefull vet jag inte, och tänker försöka hålla mig från att bedöma det.

Men det är trevligt att se att jag stör någon, speciellt om det är du. Jag finner det lite märkligt däremot, lika märkligt som jag finner det om en person slår en hund och sedan blir arg då den biter tillbaka. Eller varför inte som den där som spottade i motvind? Eller så är det lustigt som med kommentarerna på Aftonbladet på nöjessidor; "Obetydliga" människor sitter och skriver om hur obetydlig en kändis är och att de inte bryr sig- men tydligen brydde de sig nog mycket för att läsa, provoceras och sedan ta sig tid för att berätta det för omvärlden.

...Jag är iallafall väldigt road.
Att vi alla är olika har jag nämligen redan accepterat (till skillnad från dig). Vill man inte läsa vad vanligt folk tänker- rätt eller fel, eller om man inte tål dåligt formulerade meningar med fattigt ordförråd- så kanske man ska låta bli att läsa. Internet har ju ett rätt stort utbud, varför plåga sig själv? Är det inte lite som att sitta och gnälla över att en tvkanal visar, skit- då du så enkelt kan välja en annan kanal.

Patetiskt att sitta där och intala sig att du är så speciell och unik, så förstående inför allt det där som så få andra verkar förstå. Den lilla privata revolten som bara du känner till (eller ens orkar bry sig om) som utspelar sig bakom just din datorskärm- under tiden som vi andra lever våra liv så gott det går. Så sitt gärna där och tro att du är mer värdefull...även då du själv bara tillför skit, om även en ganska välformulerad sådan. Precis som alla andra.

Award

2010-08-20T01:41:00.005+02:00

Jag får börja med att tacka Jannice för den här blogg-awarden!

Som award ska jag/ni kopiera in award-bilden i din/min
blogg för att visa att jag/du fått den.

-Tacka och länka tillbaka till den jag/du fick awarden av.

-Ge awarden till 7 andra blogg systrar/bröder.

-Skriv 7 intressanta saker om mig/dig själv.

Eftersom jag inte har 7 bloggvänner atm(som inte redan fått awarden) så blir listan lite tunn.
Bloggar som jag ger awarden till blir:

1. skulle ha varit min syster Jannice
2. Skulle ha varit till min mor.
3. skulle ha varit till emmi.
4. skulle jag ge till Vana
5. Möjligen till Martin
Men ingen av de ovan är speciellt troliga att de skulle besvara awarden (eller så har de redan fått den av någon annan)...
och 6 och 7 existerar inte...

Sju "intressanta" saker om mig, som jag väljer att berätta är;

1. Jag älskar vatten! Dricker vatten och (stark) oboy, alla andra drycker går bort. Jag menar verkligen _alla_.

2. Jag är född på juldagen...

3. Jag är vänsterhänt, och glad.

4. Jag tror inte på någon gud, men att det finns en intelligens/medvetenhet som kanske står över oss och vad vi kan förstå och uppleva.

5. Jag gillar alla färger så jag kan aldrig säga en favoritfärg, men av ren vana har jag alltid valt blå, för min syster fick alltid den röda/rosa och jag fick den blå/lila om vi fick likadana leksaker/kläder av vår mamma.

6. Jag, liksom alla kvinnor i min familj- har den unika skickligheten att väldigt effektivt ta död på krukväxter :>

7. Jag ville bli veterinär tills min mamma förklarade att i så fall skulle jag behöva döda djur också.

Svenks matkultur i soporna?

2010-08-19T22:37:00.002+02:00

Jag är inte speciellt aktiv på något sätt då det kommer till EU, politik etc. Därför blir jag helt förskräckt då jag genom en blaska som Atonbladet får nys om att vår nationalrätt -surtrömmingen- hotas av EU, pga löjliga regler som bara borde vara aktuella på matvaror som inte äts enbart 2-3 ggr om året- alternativt att de är konsekventa och förbjuder ja, fanska ostar osv.

Men vi är ju bara lilla Sverige, som inte har någon egen matkultur värd att bevara, så vem bryr sig?

Jo jag, jag ÄLSKAR vår surströmming.
Finns ingen annan maträtt som jag ser fram emot att få äta varje sommar, med min familj och vänner! Ingen annan maträtt som kräver ett sådant mod! En maträtt där man kan fråga"har du smakat? "Nä..inte vågat ännu". Hur kul är inte det?

Nä, jag hoppas det här löser sig, att svensken ställer sig upp och protesterar högljutt.

Så här inför valtider....

2010-08-13T09:42:00.004+02:00

Jag tänker inte sticka under stolen att jag är en sosse, uppvuxen i en sosse-miljö.(satt som 5åring och grät då de på tv berättade att Olof Palme skjutits) Men även jag tvekar inför valet av partiledare för Socialdemokraterna just nu. Fast jag gillade aldrig Göran Persson heller. Kanske bord jag ge hennes en chans. Vi får se. Jag vet inte om socialdemokraterna är lika självklart denna gång, även om jag inte är speciellt taggad på att rösta på Mp heller.

Ett parti jag absolut inte tänker rösta på är ialla fall SD och partier som fiskar väljare med liknande åsikter. Även om jag är fullkomligt förstående för att det går bra för SD, för Sverige har inte hanterat det snyggt. Att mobba ut en åsikt- som är relevant att bemöta, otroligt aktuell (att inte alla, men många i sverige känner obehag och en ilska- i ett land där folket under lång tid varit fogliga, medkännande och neutrala) gör folk bara mer inbilska och envisa, de börjar rösta av lojalitet, sakrösta och får en besatthet att nå fram med sin ilska och missnöje -istället för vad som är det bästa för landet och folket i längden. För det handlar ju om folk, levande människor- alla med sina egna livsöden.

För ja, "folket" är än så länge "vi svenskar". Och även om det kanske inte ser ut så bland kring storstäderna- så har Sverige en kultur (Större än Rinkebysvenskan). Ett sätt att vara, en mosaik av dialekter i ett språk som de flesta vill bevara. Traditioner osv. Svensken känenr sig nog lite undanskuffade, förvisade till en skamvrå.

Jag har mött folk som bor i samhällen helt utan invandrare- som ändå uttrycker den där rädslan, rädslan för förändring, att snart blir deras lilla fridfulla samhälle offer för all den där kriminaliteten som verkar florera i större städer- och alltid verkar involvera invandrargäng och "svenskar" som inte vet hur man är svensk. Detta är medias fel, och vårt sätt att ta itu med invandrare på glid.

En SD motståndare sa; "Om ni kunde ge "dem"(invandrare) en chans och inte behandla dem som om de vore från Mars, (hälftena v alla invandrare inser man inte ÄR invandrare före de öppnar munnen och inte talar svenska) utan välkomna dem!". Jag är uppvuxen i ett samhälle där den enda invandrare jag mötte under 18 år var i form av adoptivbarn från Srilanka (alla finnar och norrmän räknades nämligen inte- de inebar inget hot eller ett problem för vår kultur).

Sen levde jag ihop med en flykting i 2 år. Han såg inte svensk ut men ansåg sig svensk, och tas som svensk av dem han pratar med. Han är ett barn av två kulturer- jag förstår att alla inte kan klara en sådan stor sak, men det går. Men hans föräldrar känner att de "Gillar Sverige, men aldrig kommer att accepteras som svenskar av Sverige".

Sen har jag i vuxen ålder levt i det mer invandrartäta området i Linköping i 4 år, snart 5. Min fullkomligt personliga upplevelse av det hela är ganska positiv- invandrarna kanske "gör mer väsen av sig" i form av att de sällan beter sig som jag är van att Svenskar gör- inte så"svenskt". De går ofta i stora grupper och uttrycker enorm glädje, och det blir en mindre fest då de råkar på andra, "fränder", släkt eller inte. Trevligt, men oftast faktiskt ganska störande och tränger sig in i ens egen privata vrå...

Men det är fint. Helt onödigt att hetsa upp sig och bli arg och peka finger över sådant. Men klart man som svensk glor på folk som går i heltäckande slöjor så man inte ser annat än...ja man ser ju inte ett skit av människan. Hur exakt ska man ta kontakt med en sådan kvinna? FÅR hon ens ta kontakt med en svensk, frigjord kvinna som mig? Det finns nog inget intresse för en sådan kontakt. Men så kommer jag på mig själv med att skämmas, för att jag glor på den vackra huvudslöjan. Kanske tror hon att jag dömer henne? Bäst att inte titta istället- så har man pltösligt ignorerat människan istället. Är lite som då man var litne och såg piercade punkare med rengbågsfärgade tuppkammar- så farligt att titta, men hur kan man låta bli? Väldigt svårt det där.

Jag har försökt le och hälsa på olika invandrargrupper utan något större resultat. En del ler tillbaka, de flesta behandlar mig som luft, en del stirrar som om jag gått omkring helt naken och går runt en som om man bar på en stor, smittosam, varande böld mitt på skallen. Så har aldrig en "svensk" behandlat mig där jag kommer ifrån. Såklart man då drar vissa kopplingar.

En gång på mina 5 år har en kvinna med uppenbar annan bakgrund än mig- hälsat och börjat prata med mig- vid två olika tillfällen! :D Hon berättade att hon längtade till sommaren, som hon aldrig upplevt här, då hon ganska nyss kommti till sverige från något land i Afrika. Att svenskarna var trevliga och att hennes barn älskade att leka i snön. Jag blev positivt överraskad och glad av hennes närmande. När hon pratade med mig som en jämlike och visade intresse så försvann det faktum att hon var mörkhyad och bar slöja och att jag är blond med håret utsläppt. Nu måste inte alla invandrare personligen prata med mig för att jag ska acceptera deras blotta existens- men hon är alltså den första och enda på 5 år.

När jag levde med min "flykting från mellanöstern" så bodde vi granne med en familj från samma land- så de talade samma språk. Ibland möttes vi vid hissen och jag genomgick en nogrann granskning av kvinnan i familjen med storögda tysta barn i kjolstyget- med en min av...en sur min, en uppblåst min. En ogästvänlig utstrålning. En min där man kände sig nedvärderad och synad men inte godkänd. Otroligt avvaktande, Inga leenden, ingenting. Fast de sett mig så många gånger, och jag varje gång log och sa hej- men till slut slutade jag och bemötte blickarna med trots.

Men varenda gång jag gick tillsammans med min sambo- så var det som om de återsåg en släkting, med leenden, skratt och hundra hälsningsfraser. För de SÅG att de på något sätt hörde ihop. Och då språken möttes var det kärlek. Jag kom utanför deras lilla bubbla, och min sambo kunde inte alls förstå min avighet mot denna kvinna och hennes familj- "de var ju sååååå trevliga" Jag måste ju ha gjort någonting fel, kanske sett sur ut eller så... "

Här där jag bor ser jag sällan en svart med en vit eller invandrare gå med de svenska tjejerna eller killarna. Ändå är skolan i närheten som så att jag såg kanske två blonda kalufser på hela skolgården. Jag som svensk skulle kunna vara sådär duktig och perfekt och försöka "få dem att känna sig välkomna och känna sig likvärdiga" (Alla människor har lika värde), men nu är jag ju själv en blyg svensk som inte alltid mår så jättebra. Inte alltid är på toppen, inte är speciellt socialt skillad. Varför ska det enbart hänga på mig(Svensken)? Som svensk, om en invandrare trivs här eller inte? Hur fungerar det åt andra hållet då?

Om en invandrare älskar Sverige eller inte, eller om en invandrare gillar eller inte bryr sig om "svenskar". För trots att jag är från flera generationer av svenskar, så får jag ju inte hänvisa mig till det- gud nåde om jag påstår att Sverige har ett eget kulturarv värd att måna om. Gud nåde mig...DU gamla du fria. Många är vi svenskar som har ena foten djupt begravd i den svenska myllan men även besläktade med tyskar, spanjorer, chilenare and so on.... för Sverige har alltid haft perioder av arbetsinvandring (även om merparten av Vallonerna tex, åkte hem)- därav står vi tex nära Finland, norge och samerna där uppe i norr, inte bara gränsmässig utan även via släktskap.

Är inte samerna rasistiska som kräver att anses som ett specifikt folkslag? Nä, det är kultur såklart, och den är värd att bevara! Den är rik på skatter osv etc. Men vi som är svenskar, med samer, finnar, norrmän danskar, holländare, skottar etc- vi som inte kommer från någonstans sedan många generationer- vi är kulturlösa, utan land, språk eller något arv värt att bevara(förutom fäbodsvallen och rödkullan??) Sluta driva med mig :P Så ignorant kan inte en svensk vara...

Klart SD blir aktuellt för många, speciellt de som jag känner sig kränkta i sitt eget land! Och kränkt blir man om ens land börjar marknadsföras som kulturlöst (och "tråkigt"). De som via media bara får enbart negativa bilder och intryck från invandringen, balanserad med att invandrares kultur alltid prioriteras och proppas för medans svenskens sakta glider in i glömskans dimma- i storstäderna, inte ute i landet- men där dör istället samhälle efter sammhälle ut just för att ungdommarna msåte flytta till de större städerna där "svensk identitet" anses som fult, eller icke-esxisterande.

Vi som inte förstår hur bra det är att ta emot flyktingar som andra länder nekar utan problem, vi som inte förstår varför man tar in folk som dominerar kriminella gäng.

Jag har en massa frågor, möjligen väckta av fördommar och dåliga erfarenheter då det kommer till att förlora sin identitet, att inte få vara stolt över sitt land, sin kultur- men se på då invandrare får vara stolta och försvara och älska sina länder som de flytt eller lämnat- för nu är de, de nya svenskarna. De kan ju bli kränkta om de får för sig att det finns svenskar som är MER svenskar än de. Vem är vi svenskar att dömma, vi ha rju bar alevt här i några hundra år, i några tio-tjugotals generationer. Men med den logiken tillhör ingen någon etnistitet eller kultur. De tär så vissa vill ha det. Det är fullkomligt okej- En gränslös värld!

Där alla får leva och dela livet.

Men då msåte även invandrarna säga upp sin så kallade kultur, sin etnisitet och sitt arv. Lämna det dåliga bakom sig och tillföra landet med kärlek och omtanke.

Det är viktiga frågor, som inte får tystas- Svenska ungdommars rätt till sin kultur. Inte bara samer, kurder, finnar eller somalier. Svenskarnas rätt också!

Men vi ebhöver inte att parti som SD för sådana ting.
SD är bara ett svar på våra rädslor och rågor.
Ett resultat av tystnaden och förnekande och anklagelser. För är man inte för, så är man emot- och är man emot så är man allt det där dumma; Rasist, förmdomsfull, korkad.

Klart man måste få fråga, känna och undra. Vädra ut alla fördommar med sanningar.
Endast då kan man väl finna lösningar.

Jag är inte speciellt insatt. Vet bara att jag inte ska rösta SD. För jag är inte emot invandring eller mot att rädda människor, är inte emot att vi behöver ta in folk för jobb. Men jag anser att vi har en svenskhet som är mer än Jantelagen och "tråkig, gnällig svensson", som inte enbart handlar om vår neutralitet och demokrati. Sen kanske vi får ta det hem till vår egen gård, precis som invandrarna får göra.. Men SVERIGE msåte börja måna om sitt eget kulturarv. För vi är väldigt ivriga att föra fram andras. DET jag tror skrämmer många svenskar är den här känslan som finns av att vi blir ockuperade, övertagna, begravda under en annan religion, en annan kultur.
Speciellt då vissa kommit med förfrågningar om att tillämpa speciella lagar för muslimer (som ett exempel där invandrarna istället för att komma TILL Sverige, försöker få vårt land att bli som det land de själva lämnat bakom sig!). Den största faran är att föra samman folk- att tro att alla svenskar upplever samma sak som svenskt, att alla muslimer vill samma sak, osv.

Jag är en svensk som kommer från en släkt som i generationer blivit bestulen mitt samiska och finska-tornedalska arv i form av språk och delvis kultur. Jag är dörför övertygad om att mycket i "min svenska kultur" ser ganska annorlunda ut än en som är från flera generationer i Skåne-trakterna. Det vi kanske har gemensamt är Julklappar och små grodorna. Men det är svensk kultur som bör bevaras. Precis som kebab, pizza och Tacos numera tillhör vår svenska matkultur...

Jag tillhör en generation av de som blev bestulna på sitt kulturella svenska arv, på grund av Sveriges stat. Jag tänker inte låta mitt barn växa upp i en främngsfientlig miljö, men inte heller i ett land där man inte får vara "svensk", annat än i negativ betydelse; Tråkig, gnällig, negativ, neutral, mesig, alldaglig, jantelagen...osv"

Pröva med stolt, omtänksam, hjälsam, redigt folk. Med en krydda av temprament och skinn på näsan i en härlig blandning. Det är iallafall vad Sverige är för mig; Ett redigt gäng som med allemansrättens firhet sitter på en klipphäll vid havet och mumsar på jordgubbar från sitt land och grädde från grannbonden - och njuter i det som än så länge är ett av de mer frodiga, grönskande delarna av världen- både till natur, politik och ekonomi.

Sen får du tycka va fan du vill :P

Vikten av att kunna simma......

2010-08-04T08:05:00.003+02:00

Vikten av att kunna simma....eller att kunna använda hjärnan!

Hur ren idioti kan rasera livet för två familjer på bara några sekunder.

Två familjer njöt en varm dag vid stranden av en älv, då 7 tonåringar mellan 13-18 kom på den supersmarta idén att busa i vattnet. Det är ju mysigt, sådär i sommarhettan- tills en av pojkarna går ut på ett djup på 5 meter (som de flesta vet är ju naturen inte så förutsägbar alltid). Han tappar fotfästet och "börjar drunkna". Hans vänner kommer såklart till hans undsättning- Men INGEN av dem kan simma, precis som den första pojken. Så vad händer? Jo de hamnar också ute på djupt vatten och "börjar drunkna". En efter en dör de, medans deras fmailj bara kan stå och titta på- för INGEN av dem kan nämligen simma!! En förbipasserande som kan simma (tack och lov) hann dock rädda den första pojken (som blev orsaken till sina vänner/syskons öde).

Det är en Hemskt tragedi, ingenting att göra sig rolig över- att en familj kan vara så urbota korkad! Det är så fruktansvärt sorgligt. Jag har nästan vårt för att tycka synd om föräldrarna som;
0. Inte kan simm och därmed är dåligt utrustade för att skydda sin avkomma!
1. inte lärt sina barn att simma, Prent does, child do.
2. just därför att de faktiskt ens tillbringar tid vid en älv, och låter ungarna leka i vattnet!!!! när _ingen_ kan simma!! Hallå? *eko*

Nästan överraskad att _någon_ alls överlevde, att inte hela familjen bara sprang ut för att rädda sina barn och även de försvann i dödens käftar. Är nästan som sketchen i Bäste far.

Sorgligt, jättesorgligt, på så många plan.
Detta om något visar vikten av att kunna simma- vilket inte alla vuxna kan i Sverige. För mig är det helt ofattbart, simma är så enkelt! Och så livsavgörande om du hamnar i vatten. Föräldrar som inte kan simma, och därför inte ser till att deras barn lär sig simma är oansvariga föräldrar. jag har mer förståelse och respekt för färäldrar som köper ut ciggoch sprit än till föräldrar som inte ser till att deras barn lär sig att simma! Och alla dessa föräldrar som vägrar låta sina döttrar simma ihop med pojkar, och visa sig i baddräkt- och därför hindrar sina döttrar från att kunna simma- ni är vidriga! Kultur ch eligion i all ära, men det är förkastligt att inte låta sin avkomma lära sig att simma.

En gång då jag var liten och min syster fyllde år, så tog min mamma oss till det lokala badstället. Där finns en brygga som skiljer mellan djupt och "grunt" vatten, och mamma stod på stranden och tittade på medans vi ungar sprang med håvar på bryggan som ett gäng småtokiga illrar. Plötligt druttar min lillasyster ned i vattnet och...

Jag kan simma, när jag väl fick rätsida på det så var jag riktigt duktig. Och jag hade hoppat i om det behövts. Men min syster hade bara någon vecka innan lärt sig att simma av vår granne. Precis som mig, hade min syster lärt sig att simma där i sjön, och hon skrek väl till och trampade på, tappade en av sina nya fina stövlar som vattenfyldes.

Mamma däremot- visste inte om att min syster lärt sig att simma så bra så att det djupa vattnet inte var en fara. Hon blev helt hysterisk och kom springandes så fort benen bar henne. Nu kunde inte mamma veta att min syster kunde simma redan, så man kan ju tycka att det var oansvarigt- men min mamma kan simma, jag kan simma, och vi var allihop runt omkring. Om min syster inte hade lärt sig att simma, och min mamma valt att stå och grilla en bit bort, ihop med vänner, då hade nog inte min syster varit i livet idag. Absolut inte, om ingen i sällskapet hade kunnat simma.

Den tanken gör mig både föskräckt och ledsen, men det är för att det handlar om min syster. Jag hade nog ansett min mamma vara en jubelåsna om hon utsatt min syster för en sådan onödig fara.

Simma är att kunna hantera vatten.
Att hantera vatten är ungefär det enklaste i världen.
Så gå bara och lär dig och/eller din unge det nu!
Det är aldrig försent, och det finns ingenting att skämmas för!
Men när någon är drunknad så är det förbannat jävla försent att gråta över vad man kunde ha gjort!

Gnäll om barndomen..

2010-08-04T06:55:00.008+02:00

Efter ett inlägg av min mor på hennes blogg och i samma veva som jag städar i mitt sovrum och en gammal "Leksak" från min barndom dök upp på en mer central plats så väcktes ett minne som jag vill gnälla lite över.

När jag växte upp, så levde jag nog lite som barnen i bullerbyn, fast modern version, i många storstadsbors ögon (Jag ansågs nämligen vara storstadsbo i ögonen på många av de som jag umgicks med som liten- idag skulle de nog garva åt det). Jag växte upp på gränsen till landet i utkanten av en by som låg i utkanten av Piteå, precis mitt emot en stor äng där kor betade varje sommar, och vår tomt var mycket större än alla andra grannars. Vår tomt angränsade till en liten äng där det växte örter och blommor som alla vi barn lekte på, vår, sommar, höst och vinter...Vår gata låg bara någon km från byns bästa badplats vid älven, och det fanns milsvis med skog och ändå bodde vi så pass nära skolan så att de flesta ungar(i alla möjliga åldrar) på 10-20 minuter gick eller cyklade dit tillsammans på morgonen.

Min barndom var helt underbar på det stora hela- som 9-åring kunde jag klättra i träd, springa snabbare, hålla andan längre och visslade högre än någon annan pojke på gatan, och det var jag väldigt stolt över- för i mina tidiga år fick jag nämligen nog av pojkarnas tyranneri! Så jag var inte populär bland mina jämnåriga killar, jag ansågs vara "lite konstig"(Tjej, men så fruktansvärt oattraktiv- Care bear!!), men eftersom jag kunde försvara min syster och alla andra småsystrar på gatan från att någonsin behöva utstå någonting liknande som jag gjorde under tiden jag var runt 4-6 år, så kunde jag inte bry mig mindre!

Det fanns en tid då jag var bland de yngsta som stod och väntade på taxin (Vi bodde så pass långt från skolan så att de som bodde granne med oss fick åka taxi ett år längre ;) och de små fick åka taxi upp till första eller om det var andra året på grundskolan. Då var min bästis grannkillen på andra sidan gatan som gick lekis med mig. Jag var 5. Varenda dag, utan undantag- stod jag där varje morgon med 3- andra, äldre killar och en tjej som retade mig och den här killkompisen med ramsor osv.

I den åldern är sådant känsligt och jag gillade inte hur de ljög om att vi "gjorde en massa saker(som jag nog knappt förstod men visste var snuskigt, äckligt osv)", att vi var kära etc. Samma sak hände på vägen hem, jag mins dessa taxiresor som en enda stor gråtfest. Dessa pojkar hade ägnat hela min uppväxt fram till 7 års ålder på att trackassera mig så fort ingen vuxen var i närheten. Deras mål här i livet var att få mig att gråta, men de slutade aldrig där. De försökte tvinga mig att pussa och äta daggmaskar, jagade mig med pinnar, skjöt på mig med ärtrör, då jag var en 4-6åring, och dessa killar var 2-4 år äldre än mig.

Denna händelse väckte nog en stor ilska i mig, för killarna ansågs vaa killar och jag var den som var mesig som grät och jag fick bitaihop- "Killar retas ju bara om de tycker om en!!" Jag lovar, det fanns ingen som helst omtanke eller missriktad blyghet i denna aktion. Det var regelrätt mobbing och förföljelse. Dessa pojkar var ett gäng ouppfostrade, hemska, nästintill sadistiska, skenheliga helgon. Lika skoningslös som en flock av hyenor som fått vittring på en ensam antiloopkalv.

Vi bodde mitt emot en gammal kiosk där ägarinnan var en ung tjej som brukade ge oss ungar lite "rabatt" på godis och ibland kom hon ut och lekte med oss yngre på sina raster. Vi avgudade denna kvinna. Att jag avgudade henne var för att hon var den ende som sade ifrån då pojkarna blev för mycket. Leker man så leker man, men jag mins hur jag blev jagad av dessa pojkar och jag spang in i kiosken med en käsnla av "lev eller dö" för skydd, och hon gömde mig under ett bord- och hon ljög för pojkarna att jag inte var där när de ko förbi och sökte efter mig. Hon undrade också om de inte kunde lämna mig ifred bara. Efter det sprang jag så snabbt mina små, fyraåriga ben kunde hem, hem till tryggheten- för hemma på gården vår- där vågade de inte retas, då de visste att mamma höll hökögon på dem sedan hon kommit på dem med att försöka mata mig med daggmaskar -_-

En kille som retas är ju ingenting, men här var det tre äldre, mycket starkare, snabbare pojkar som jobbade i grupp- en och en var de inte så farliga. De förstörde direkt jag försökte leka utanför gården. Min barndom blev så mycket bättre då den ena flyttade och de andra två då blev så pass mycket äldre att vi småtjejer inte var så roliga att retas med trots allt. Min mamma försökte prata med dessa pojkars föräldrar, men min mamma var ung och jag var hennes första barn- Andra föräldrar på gatan verkar ha haft svårt att respektera det då de var äldre och dessutom hade fler barn.

"Pojkar är pojkar, du vet hur pojkar är" var väl svaret hon fick. Men nä, min mamma förstod inte- för hon hade inga egna pojkar eller bröder, så hon förstod inte alls då hon såg hur deras små monster plågade skiten ut hennes förstfödda dotter. Men mamma kunde inte vara överallt, hela tiden.

Jag tänker aldrig "låta pojkar vara pojkar" om det innebär att trakassera andras barn eller småsyskon! För min barndom, efter att dessa pojkar försvann ur min livsbubbla och jag kunde röra mig fritt- var helt fantastisk! Pojkar som flickor ska få klättra i träd, skita ner sina byxor(ja flickor ska fan inte behöva bära runt kjolar eller klänningar som de måste se upp med, snubbla på eller blotta sig med). Lära sig vissla, säga ifrån, fiska, och tälja med kniv... lära sig göra sådant som kanske är farligt ibland.

Jag får berätta om den där saken som väckte gamla minnen en annan gång, för jag kom in på ett annat, mycket tidigare minne i detta blogginlägg- som förmodligen är grunden till all den där ilska som jag länge bar runt mot just pojkar, och som fortfarande idag gör mite lite avig mot äldre.

sköt om er och håll ögonen på era barn, flicka som pojke!

Sommaren

2010-07-21T10:38:00.004+02:00

Sommaren har hittills varit helt okej, en av de bättre somrarna under 2000-talet för min del. Jag har hängt i Norrland hos min pojkväns föräldrar i några veckor, badat i havet, solat topless och ätit glass i solen. Sånt där som jag inte gjort på väldigt länge känns det som. tidigare år har jag besökt min hemstad och släkten men ändå har det aldrig blivit av med något av med sådant som jag brukar göra under en sommar; Bada, fiska, rida, PDOL, skjuta bort en pil eller två och grillkvällar.

Jag saknar havet och jag saknar den där känslan som finns i mindre samhällen. Där det faktiskt händer saker hela tiden men på ett annat sätt än i en större stad "där allt finns". Kanske just för att "allt finns" så blir någon som jag nästan lite förvirrad och går helt vilse. I ett mindre samhälle uppskattar man det lilla som görs och ofta blir det en folkfest med tradition- Tex en så enkel sak som Hingstutsläpp eller kyrkmarknaden som jag älskat att vara på under hela min uppväxt, och fortfarande idag saknar att få besöka. Sånt du inte kan hitta i Stockholm, inte ens om hundra år.

Inatt cyklade jag och H ut på cykelvägarna runt Gamla Linköping. Det var svalt men på ett skönt sätt efter all denna värme. vi cyklade med shorts och t-shirt och tog en glass tillsammans. Från cykeln fick vi se harar och igelkottar som också passade på att njuta i den svala natt-luften.
En såndär "dag" jag vill minnas, för den var så fin och mysig och framförallt- spontan.

Idag ska vi till gymmet och styrketräna!
Sen blir det grillning på min uteplats, i min nyklippta trädgård ;D

Tack och hej!

Norrländska samlingspartiet

2010-07-08T11:30:00.005+02:00

Har du likt mig, gått lite vilse i politik-djungeln. Där alla stora partier låter som "likadana", och att de mer slår sig för bröstet för att jaga varandras väljare än att faktiskt äga _viljan_ att påverka det du tycker är viktigt. Bor du i Norrlandsregionen är kanske det du upplever som viktigt inte något som överhuvud taget berör de som bor runt Stockholm, Göteborg och Malmö? Jag kan ganska säkert påstå att de inte alls bryr sig om vad som sker ovanför Gävle, och 90% har aldrig besökt ett samhälle ovanför Stockholm...(Siffrorna är tagna ur röven btw, men ändå ganska troliga)

Normalt brukar jag titta åt det andra hållet då det gäller partier som driver sakfrågor- Tex Pirat partiet eller FI. Men Norrländska Samlingspartiet tar upp viktiga frågor och eventuella lösningar för oss norrlänningar som ständigt känt oss som väldigt styvmoderligt behandlad av övriga Sverige. Vi lever spritt över mer än halva Sveriges yta, oftast sedan flera, flera generationer tillbaka. Men vi förväntas att slita upp våra rötter och dra vidare som ingenting då det krävs, istället för att försöka utveckla och göra det hållbart möjligt för oss att leva där uppe. Det är ändå inte stora krav som ställs!

Så kika förbi Norrlänska samlingspartiet, kanske skänk dem en slant och stöd dem den vägen även om du likt jag inte riktigt vill slösa sin röst på ett litet sakfråge parti- Men glöm inte att många droppar små bildar bäckar och kanske en flod stor nog att skölja rent bland leden så vi får lite saker att hända där uppöver.

Jag känner inte igen mig i att norrlänningar är mer benägna eller "okej" att leva på bidrag, men jag förstår deras kärlek till landskapen, och behovet av att ha människor som bor där och jag vet känslan av att behandlas som en lägre stående varelse av övriga Sverige, fast min fmailj och många andra- vårdar, värnar och jobbat med de naturtillgångar som övriga Sverige fått ta del av- som är från Norrland! Vilka utom just norrlänningen tror du vårdar skogen? planterar, gallrar och ser till att avverka skog? Vilka anställs i gruvor, sågar, pappersfabriker etc?.

Gråsparvarna då?

2010-05-31T08:45:00.003+02:00

Sådana här dagar är egendomligt sköna.
Jag har massor att göra idag, men steg upp så pass tidigt att jag inte behöver stressa, bara ta det lugnt och njuta av morgonen.
Sitter i en stol med balkongdörren öppen så jag kan bada i det ännu ganska svala soljuset. Det är skönt. Sitter och filurar på diverse tings vara och icke vara. Tänker på allting jag ser fram emot att hitta på under dessa varma månader tillsammans med min pojkvän och vänner.

Jag tar en gammal brödbit och kastar ut smulor i gråsuggornas dal (min trädgård), en efter en. Men inga fåglar kommer, så egendomligt. Jag ägnar minst tio minuter åt att fundera runt varför inga fåglar kommer för att girigt snappa upp mina smulor, kanske tillochmed börja bråka om dem- så inne i sin matjakt, att de knappt lägger märke till mig- Det är ju stadsfåglar efter allt, eller?

Här traskar rådjur och harar omkring som om de inte gör annat än ser oss människor överallt, hela tiden. Men småfåglarna är skygga som skogsmöss!

Sen mins jag tillbaka till gråsparvarnas främsta, (a vmig utnämnd) beskyddare- min kära mormor. Hos henne kommer det flockar av gråsparvar och äter allt som ligger still länge nog. hon kastar ut spaghetti och fläsksvål, frön och bär. Det inte gråsparvarna tar, lyckas kråkorna kanske snappa åt sig då hon inte ser- för banne mig om en stor elak fågel eller katt beträder hennes "gråsparvarnas helgedom", då komemr de lindrigt undan om de bara får en sko i skallen.

...Men här är det stendött. En gråsugga stor som en liten ponny traskar förbi ibland, betar jord eller vad de nu äter då de är så stora. Kanske har fåglarna en fackförening som helt enkelt bojkottar min trädgård på grund av att jag inte matade dem under vintern. Jag ska helt enkelt inte få njuta av deras sällskap.

När jag lapat mig mätt på solen ska jag googla om vad gråsuggor faktiskt äter...

Frostbiten

2010-04-25T12:52:00.004+02:00

Jag älskar vampyr/varulvsfilmer, både de komiska och sådana som tar sig själv på blodigt allvar.
Jag avskydde "låt den rätte komma in" som jag såg ganska snart efter att jag läst boken. Den kändes aldrig spännande eller speciellt "vampyrig" och de "smaskigaste" sakerna från boken, uteslöts från filmen- och det lilla som kunde ha blivit bra, snålade de med.

Jag gav "frostbiten" en chans idag. En svensk vampyrfilm som såg ut att ha fina effekter. Den verkar ha haft en högre budget än "låt den rätte komma in". Tyvärr gick allting åt till att betala datasnubbarna.

Denna film ska alltså utspela sig "I en stad i Norrland"(exakt vars får man aldrig veta). Denna stad har polarmörker i en månad, så då utgår jag från att det är en stad rätt långt norrut (Valfri stad ovanför polcirkeln).

Och därmed vill jag påstå mig ha så pass stora "kunskaper" att jag vågar påstå att hela filmen faller där den åtminstone kunde ha flirtat med de riktiga "norrlänningarna"- denna lilla "håla" någonstans i polarmörka Norrland har en befolkning med hela norra Sverige och delvis södra Sveriges dialekter representerade. Normalt brukar vi i Piteå höra om du är från Kalix eller Gällivare eller Skellefte. Vad som fört samman så många från Kalix, Pajala, Stockholm, Skåne(?) etc är för mig okänt, det måste vara en enormt trevlig håla, den där hålan i polarmörkret någonstans i Norrland.

Det är två gånger jag slås av att "Hey det där _kanske_ var en riktig norrlänning, iaf en gång i tiden?" och två gånger tänker jag "shit där hörde jag lite, lite antydan av norrländska- kanske en utflyttad?". Förutom poliserna som iaf de i polishuset kändes ganska trovärdiga :D Ska ju inte vara en norrbottnisk dokumentär...

Den första är "gothtjejen" Vega. -Speciellt då hon är arg eller pratar högt.
Den andre är John, - där mot slutet. Svårt med de riktigt högt upp då de faktiskt pratar rätt rent, men man hör på hans sätt att uttala vissa meningar att han är högt uppifrån någonstans. (alltså inte sagt att man ska låta som pistvakt bara för att man är från Norrland)
Sen är det ju den där kända komikern som jag int evet namnet på som spelar polis. Han pratariofs mer som pistvakt och ajg vet inte om han spelar eller bara överdriver sin redan befintliga dialekt. Men han försöker iallafall vara trovärdig polis i enn håla någonstans i norrbotten. (tro det eller ej men norrländskan är ingen dialekt i sig-det är flera dialekter)
Och den enda jag kan sätta pengar på som är infödd eller bosatt "norrlänning" är Damen Kajsa Falk som ringer efter polisen.

Så de enda som möjligen inte tar den här filmen som en komedi, en rätt misslyckad sådan dessutom, är folk som aldrig någonsin besökt eller läst/sett/hört en norrlänning i hela sitt liv.
För det är bara de som kan se filmen utan att ständigt störa sig på att folket i denna mörka håla snackar allt från "sthlmsfint" till ....är det skånska? Vist finns det inflyttade skåningar i Norrland, men det är inte så mycke jobb där uppe så att ett helt samhälle gjort massflytt från söder om Stockholm för att bosätta sig i typ Haparanda eller utanför Gällivare.

...I övrigt var filmen fortfarande rätt kass. Just dialektgrejen som kunde ha gjort filmen "norrländsk byhåla" på riktigt var sjukt kasst. Menar, då de ändå snålat med skådisarna kunde de lika gärna tagit in en helt nya grupp riktiga norrbottnignar (från samma område- typ alla från Pajala eller något) och använda som skådisar och iallafall bli trovärdiga gällande platsen där det hela utspelar sig :> En sån där liten men viktig detalj.

Ni som spelade i frostbiten och är "norrlänningar" och känner er kränkta i min pståelse att ni inte är äkta norrbottningar- förlåt. Men ni läåter tyvärr inte som riktiga norrbottningar i filmen (åter igen, polarmörker är ju inget som sker i hela norrland, utan i norrbotten). Jag har samma dilemma själv- alla andra tycker att de hör direkt att jag minsan låter norrländsk, men om jag åker hem till min hemby så får jag höra vilken "sörlänning" (Allt söder om Västerbotten antar jag) jag låter som numera. Och då har jag bott i Piteå i 25 år, och enbart 4 år i Linköping, ett område vars dialekt jag inte ens vill efterapa.

..slösa inte din tid på denna film.

Världsbokdagen

2010-04-23T14:13:00.004+02:00

Idag är det världsbokdagen.
Det hade jag ingen aning om. Jag har ju precis tagit upp intresset att läsa och idag tänkte jag ta chansen att utnyttja mitt bibliotekskort då jag ändå var in till staden. När jag stod där i kö för att registrera mina lån så kom en bibliotekarie fram och gav mig en ros och jag stod där som ett fånigt frågetecken. Hon ler mot mig och förklarar -"Vi firar världsbokdagen".

Det var en fin gest och den gjorde mig uppmärksam på denna dag. Men utifrån hur dåligt jag mins mina närmaste vänners bemärkelsedagar (FÖRLÅT SJU, GRATTIS I EFTERSKOTT!!) så har jag inga förhoppningar om att jag kommer att minnas denna dag till nästa år.

Beach 2010

2010-04-15T23:08:00.001+02:00

Hjälp mig att vinna, rösta på min bikini här!

Våren är här

2010-04-12T17:09:00.008+02:00

Igår var det ett helt underbart väder efter flera dagar med regn och blygrå moln. Jag bestämde mig för en dag ute i "naturen runt knuten" och packade ihop en väska med utrustning och stegade bort mot Valla-skogen -vid gamla Linköping. Jag var alldeles svettig då jag hittade mig en avsides plats vid hagarna och kunde sätta mig ner och njuta i solen på läsidan av en backe. I bara t-shirt.

Då jag satt där så hann jag få besök av många fjärilar (någon väldigt gul fjäril och nässelfjärilar) och humlor, getingar, flugor och en pytteliten spindel.

Jag målade det jag såg, men jag målade för stort på ett motvi som var för långt bort, om ni förstår? Men jag får nog fler chanser, men jag måste nog skynda mig innan träden knoppar ut sina löv. Jag hade en väldigt trevlig dag där i backen med solen, den blå himlen och mina penslar.

Ett tips för att avnjuta bilden är att backa från datorn ca 5-6 steg och sedan kisa lite med ögonen!

Meänkieli...och tuggummi

2010-04-10T01:45:00.005+02:00

Jag är född i Gällivare men uppvuxen i Piteå med en mamma med sina rötter i just Malmberget. Min pappa är från en liten, liten by utanför ett litet, litet samhälle - insprängd i den stora skogen någonstans i inlandet -Lappland, Västerbottens län.

Jag kan nog förstå mer "Pitebonschka" än en utböling från södra Sverige skulle göra- men jag har aldrig lärt mig att tala det själv. Få här nere brukar numera kunna "pin pointa" min tillhörighet- förutom att de noterar nån norrländsk twist - om inte annat för mitt sätt att misshandla det svenska språket med "Felaktiga ord och uttal". Helt ärligt är jag nog mer färgad av Västerbottniskan från min pappa än den "Pitefina" dialekterna alla i "stan" pratar. Men norrländskt kan jag ännu prata. It´s a state of mind.

Jag är lite ledsen för det ibland. Pitmål är ju så häftigt- som ett eget litet ursvenskt språk från en trevligt mysig dal vid kusten. Jag förstår dialekten, men det är alltså inget som jag kommer att kunna lära mina barn- såvida vi inte bor ute i Pitebygden- vilket är föga troligt.

Samma sak hände generationen före mig- min mamma. Hon växte upp med ett språk som på den tiden sågs som en dialekt. Meänkieli. Min mormor och hela hennes familj och förfäder har talat detta språk under flera generationer. Men under 1800-talets slut och under 1900-talets början så motverkades detta. Det ansågs fult och "en svensk ska kunna svenska", resten sket man i.

Detta tog nästan död på ett helt unikt språk. Min mormor kan tala språket, men hennes barn har förlorat det helt och hållet. Min mamma förstår språket men hon har inte kunnat föra det vidare till sina egna barn, för hon lärde sig aldrig att prata språket- bara att förstå. Precis som med mig och Pitemålet. Sådant man får gratis under sin uppväxt, naturligt- som en kroppsdel. Identitet.

Min mormors val att inte lära sina döttrar den "Finska dialekten" var nog väl grundade hos henne. Hon lärde sig under sin uppväxt att det var fult, och då hon dessuomt levde en lång tid i södra sverige under sin tonår- så mötte hon även en värld där finskan inte hade något värde alls.
Hon växte upp i en tid som präglades av en viss mentalitet som inte gynnade olikheter. (vi ska inte ens gå in på hur de behandlade vänsterhänta tex).

Jag växte upp i ett hem där min mor ständigt sa åt sin man och oss barn; "Men tala svenska! ", men det var alltid på skoj såklart. Men vi talade "Bonschkan" medand mamma som var från Gällivaretrakten (där de faktiskt talar rätt ren svenska då de väl talar svenska). Det var roligt, då hon en dag själv blev påkommen med att ha börjat prata fin-mål.

Men det visar en bild av att det ännu finns resterna från en tid då det var låg-status att tala annat än Svenska i Sverige. Att starka, tydliga dialekter och minoritetsspråk (som hör lika mycket hemma i Sverige som svenskan) som är viktig för en individs identitet, istället är något som ses som fult och "obildat". Här ska man tala risksvenska, korrekt sådan.

Det är röster som talar för det ännu idag i olika former. Kritik mot drottning Silvia för att hon bryter på tyska, Kritik mot invandrare som inte lär sig korrekt svenska uttal och grammatik fort nog. Bonden som pratar med så bred dialekt så de övriga i gänget vid baren på Stureplan inte förstår en hel sammanhållen mening- han måste ju vara lite efter som tydligen inte kan prata ren svenska så man förstår!

Men lite språk-arv har jag fått!
Jag och min pojkvän bråkar sällan, men ibland utbryter "passionerade debatter" runt de vardagliga saker som jag normalt aldrig reflekterat över, och det kan låta som följande;

Jag-"Kan jag få en toy!?"
Han-"Nä....jag har inga toy"
"Jo du har ju där, Påsen ligger på bordet. Ge mig en"
"En vadå`?"
"Ge mig en toy"
"Det heter inte toy, det är Extra tuggummi"
"Det är toy för mig- de där små, vita. Snälla, kan jag få en"
"Vad vill du ha?"
"En toy"
och så fortsätter det tills jag ger upp och säger "Ge mig ett tuggummi".
Och vi är tillbaka ca 100 år i Sverige- Fascist-svensken i form av en halvtysk Gävleborgare har vunnit ännu en kamp för det svenska språket.

1-0,
Svenskan- Meänkieli.
--------------------------------

Sen läste jag om Meänkieli på Wikipedia, som förvisso inte är en "godkänd källa" för kunskap, men ändå en oumbärlig källa för just kunskap! Där står det en massamatnyttigt om Meänkielins historia och utveckling för oss newbies. Om ord, låneord och hur NYA ord uppkommer i språket. Bland annat står det att läsa; Vissa lånord betecknar ursprungligen ett varumärke. toy 'tuggummi (märket Toy)' etc.

Det är min egen kära (Meänkielitalande) mormor som alltid haft ett toy-paket i bilen, under våra långa bilresor till Kiruna, Gällivare och vars vi nu varit påväg. För mig är de där små vita "Tugguminnen" helt enkelt Toy, och kommer alltid att vara toy. Är inget jag reflekterat över, även om jag vet att märket "toy" funnits(Finns de ännu, länge sen jag såg dem). För mig är det ju Toyen som är....toy. =O.o= Precis som vi i min fmailj säger Hankisääski åt "Goggamojjer". Var en av mina klasskompisar som en gång berättade att de faktiskt heter "Goggamoj" då vi hittade en död "Harskrank" uppe på deras vind och jag sa "Uäääh en död hangisäski"... (De kallas för Kåggamoj "Goggamoj" här i Pite).

Även om jag inte skulle kunna bygga en enda mening på något annat språk än svenska, engelska eller tyska- ens under dödshot. Så är jag glad- att man ändå, omedvetet, fått lite utbyte av sin mormors "Modersmål".

Har en massa andra saker också, men som jag inte kan skriva.
Små ord och fraser som smygs in även då hon talar med oss barn som bara kan svenska.
Och alla små ramsor hon lärde oss då vi var små- men som jag mins bara en.
Skriver ramsan så som jag mins att den låter.

Silme, Silme (Silmä på fin)
nokka (nenä på fin)
suu....
tissi, tissi
naba (Napa på fin)
loo (luu?)

Eller den här, helt meningslös men rätt bra om man vill minnas ordens betydelse;

Liivi väst, Hevonen häst, Pappi präst
Suola salt, kaikki allt, Mallas malt

Den är kanske inte i rätt ordning dock.
Mn huvudaken är ju att man mins orden och att ramsan rullar på...
Fast jag då jag lärde mig ramsan så fick gubben som lärde mig den många skratt-
jag uttalade envist Suola-salt som Suoli-tarmar.
Jag tänker aldrig mer vika mig för det svenska språket -_-

Jag är...

2010-03-30T11:13:00.004+02:00

Jag är en väldigt positiv person men har även en tendens att vilja balansera i min omgivning. Om en stor majoritet tycker en sak så tenderar jag att automatiskt ta ställning för den andra sidan- tills vidare. Därför har jag ofta haft svårt för att passa in i grupper. Jag anser mig inte vara långsint och ställer alltid upp då folk ber mig. Jag är helt klart generös, även om jag är otroligt blyg och försiktig bland vissa människor.

Men det finns vissa händelser i livet, hållplatser. Som haft stor betydelse i utvecklingen av mig som person. Det har orsakat mig otrolig förvirring, frustration och- ilska. Både mot mig själv (för att jag inte agerade eller vågade stå upp för den jag är och vad jag står för!) och mot situationen, hur den uppkom och fick hända.

Jag har gjort vissa försök att förlika mig med dem, genom att ta kontakt med personerna i fråga eller helt enkelt låsa in det och kasta bort nyckeln. Många saker man går och mår dåligt över i flera år- är saker som "förövaren" knappast ens ägnat en tanke.

Varför ska man själv då sitta och må dåligt över det? Varför inte hellre ta fram ett fint minne? Men om man inte har speciellt många fina minnen från just den perioden i sitt liv? Tänk om just denna händelse kastade en stor skugga över allting annat? Är det långsint av mig att vilja söka svar till minnen som plågar mig ännu idag?

Jag vill inte kalla mig själv för långsint. En del av mina närmaste vänner har varit min värsta fiende vid någon tidpunkt. Jag är benägen att förlåta. Men det här handlar nog mest om att kunna förlåta mig själv. Men jag vet ju inte vad jag gjorde så fel?

Earth hour

2010-03-27T11:50:00.002+01:00

Mina vänner och bekanta har diskuterat runt detta ämne, jag har läst på internet och jag står fortfarande frågande till hela jippot. Exakt VAD är detta? Hur förändras någonting av att jag släcker mina lampor i en timme? Möjligen att jag går och sover tidigare än normalt. Men om det inte är en perosnlig insikt "oj jag kan överleva utan lampor, sent på kvällen!" eller för att spara en timmes el...

Nä, det handlar om att sända en signal till...politikerna? För att väcka liv i miljödebatten?

Va?

Räcker det inte med att skicka lite arga mail? Vad hände med hederliga namninsamlingar, manifestationer och demonstrationer? VEM går runt och kollar lamporna i lägenheter? På mitt område är det alltid mörkt för alla har nere persiennerna....

Är det nån stor mass-grej? Som får en att känna sig delaktig, trots det man gör är en liten, liten skitsak som både i teorin och i praktiken inte betyder ett skit?

Jag bryr mig om miljön men tänker inte släcka lamporna. Mörkret gör mig nämligen itne mer medveten. Ni vet att tillgången av el och möjligheten till "dagsljus" efter mörkrets inbrott ökar människans utbildningsnivå? Förr så avstannade hela samhället då mörkret lagt sig över staden. Fotogen och ljus var värdefulla föremål som inte alla hade råd att bruka hela kvällarna. Tidigt isäng, tidigt upp!

Jag månar om min el som det redan är (Uppvuxen med en far som jobbar på ett el-företag) och jag förstår inte "idén", Jippot. Jag överlåter manifestet till de som släcker ned broarna i stora städer (för ökad säkerhet?) alla gatlyktor (för ökad säkerhet för alla potentiella våldtäkts/rånoffer) och till nedsläckningen av eifeltornet, pyramiderna och vilka mer monument de kan tänkas släcka ned. Jag överlåter lampsläckandet till de som trodde att elen var något självklart, som kommer ur ett jack i väggen.

Prinsens design

2010-03-25T20:03:00.003+01:00

Jag tänker inte påbörja en diskussion; men jag gillar kungahuset. Jag är inte en som läser "se och hör" eller vad nu tidningen som följer hovet kan tänkas heta. Jag drömmer inte om att gifta mig med en prins eller att vara drottning, och jag är inte avundsjuk på deras "rikedom". Man kan kalla det för en gammal rest från en tid då vår värld var styrd av tyranni. Men sanningen är att jag gillar slotten, alla skatter och "mystiken" runt denna familj med omslutande adelsfamiljer och hov. Att varje svenks lägger ut några enstaka kronor per år för att kunna "ooooh"á sig över denna fmailj, tillsammans med övriga världen, är inget jag blir förargad över.

Däremot önskar jag att jag ens kunde överväga att köpa Prinsens designade eldskärm/skydd. Det föreställer det gamla slottet tre kronor, i gjutjärn. Jag gillar den, och vet att kungahuset har många kreativa personer i släktträdet. Så man får se om mer dyker upp, kanske något som en vanlig Svensson har råd att köpa...

Ingers Jojk...

2010-03-24T11:56:00.006+01:00

Läste i bloggen "Sámás - om att återta sitt samiska ursprung" som är en gammal blogg till en man som har en fot i storstaden och den andra i "det samiska", runt mina egna hemtrakter. Han har börjat skriva i en ny blogg, men det finns ju mycket intressant i hans gamla blogg ändå. Hittade en länk till den här söta låten, framförd av Berit Oskal.

Jag är ju inte lapp (inte en som skulle bli "godkänd" iallafall), men det har alltid fascinerat mig- just för att många av båda mina föräldrars förfäder är av samiskt ursprung. Speciellt det led som efterlämnade platsen utanför Malå, där jag och mina syskon vuxit upp, precis som så många före oss. Så trots att det är så långt borta, så känns det ändå så nära.

I mina ögon är lapparna ett naturfolk, motsvarande Amerikas ursprungsbefolkning. Jag kan bara säga att jag är glad att delvis tillhöra ett sådant folk, det känns nära som sagt, i min syn på livet, naturen och vad som är värdefullt här i livet. Kanske för att man delvist vuxit upp i närheten av det, även om aldrig uttalat. Mycket tog man förgivet som liten, saker som jag idag är rädd att förlora här i Linköping.

Glömma bort. Inte få uppleva.
Men störst är rädslan att inte få kunna föra det vidare till mina barn.

Lite off topic -Mina fobier

2010-03-22T13:31:00.004+01:00

Jag hittade en gammal klasskompis på facebook, så jag stod och filurade över gamla minnen med den personen och klassen. Bra och dåliga. De dåliga var väl att några i klassen fick den otrevliga ovanan att säga "du är så PK!" varje gång jag öppnade käften. Allt började då en tjej började vår klass mitt i terminen. En tjej som hade starka åsikter om hur en konstnär var och skulle bete sig, tänka och se ut.

Inte för att jag ser något fel i att vara politiskt korrekt- om det är ens åsikt det gäller. Man ska inte va kärringen mot strömen "bara för att", för det blir bara löjligt. Men jag mins att jag blev anklagad för att vara pk bla för att jag är för homosexuellas rätt att gifta sig och adoptera. Kanske Pk just för att det är/var en viktig fråga, i mina ögon iallafall. Kanske kände hon behovet av att kalla mig PK för hon blev provocerad- att att jag inte var provocerad av att hon var bisexuell och så fruktansvärt konstnärligt frigjord, sådär ni vet- som bara kosntnärer kan vara (ungefär lika sann som den där om att alla konstnärer knarkar). Jag vet inte...

Jag vet att människan gjorde "pk" -statyer och det hon målade var ungefär lika genomtänkt som en fingermålning av en 3åring.

Men jag mins att några månader senare så sitter den här "öppensinniga tjejen" som har starka åsikter om vad som är konst och inte, med vår klass och äter efter en runda på stan. Frågar mig hur det kommer sig att jag mött en kille från en annan stad, så långt bort, då jag själv bor i en håla i Norrbotten. Jag berättade historien om att vi mötts över internet (detta var alltså över 8 år sedan).

Den "öppensinnliga" kvinnan börjar kväka ur sig att bara socialt inkompetenta kunde tänka sig att söka en partner på internet. Att hela tilltaget påvisade vilken liten människa man är. Att möta människor och att etablera sociala kontakter över nätet var rent av ohälsosamt- att man istället ska tvinga sig att möta folk "i den riktiga världen". Att möta människor på internet uppmuntrade bara till en associal och kall värld. Summan av allt hennes pladder var alltså att det var något onormalt med mig och min pojkvän (som mötts på nätet, men blivit tillsammans och levt "irl" sedan 2 år tillbaka). Tänk att folk ansåg samma sak om homosexuella en gång i tiden (onormalt, sjukt och rent av ohälsosamt) och ännu idag.

Men sen om det vore så, att jag var så liten och tilltuffsad så att det lilla mod jag kunde uppbåda i mitt sökande efter besvarad kärlek -var via text över internet? Varför ville hon trycka ner mig och prata om det som om jag gör någonting fel, att jag är fel och borde skämmas över den jag är? Att jag är onormal. Att jag måste bli som normen för att få kärlek och gemenskap? Jag antar att det är finare att tillhöra "vissa" avvikande grupper av människor.

Nu är jag inte speciellt avvikande i sociala sammanhang- förutom möjligen min bristande prestationsångest. Vill jag vara hemma en lödagkväll så är jag inte den som reflekterar över att jag sitter hemma, ensam, en lördagkväll. Men möter jag någon på nätet, som fångar mitt intresse- varför skulle jag avstå`? Precis som i den "verkliga" världen.

Idag, 7 år senare- är nätdejting vida brett och för det mesta ett accepterat alternativ. Man gör reklam om flera "dejting siter" och det forskars säkert i ämnet. Jag känner inga som längre lyfter på ögonbrynen om man säger att man dejtar/träffat nån på nätet, eller lärt känna någon via en chatt. Det viktiga är väl vad som blir av med relationerna man etablerar. För mig möjliggjorde internet att jag slapp stadga mig med en Pite-kille i Pite. Att jag träffade människor som jag nog aldrig hade mött om vi left kvar i stenåldern.

Men iallafall, frispråkighet i all ära, men det kan bli så oerhört fult och kränkande om man inte tänker längre än till sin egen näsa. Så jag ber om ursäkt om du som läser, på något sätt känner dig kränkt. Det blir så lätt så då man säger vad man tycker om saker, saker som man kanske inte har att göra med.

Men det minne jag tänkte på mest var alltså min klasskompis, som ibland kom över och kollade film med mig. Jag insåg plötsligt en sak med mig själv, som jag inte visste då. Han måste ha trott att jag var skogstokig då vi kollade på en skräckfilm och jag studdsar upp ur fåtöljen, mitt i filmen, och stänger av teven och är helt hysterisk. Han lugnar mig med "det är bara en film", men det hjälper ju inte alls! Det var en "våldtäkts-scen". Nu efter 7 år, så ser jag ju ett mönster. Samma sak har hänt många gånger efter det, i de mest pinsamma situationer.

Så utöver min fobi mot sprutor, så verkar jag även ha en typ av fobi mot våldtäkter! Se där! Skit samma om det bara är film eller en ljudfil- jag tål inte att höra plågade djur och människoljud. Det skär i mig. Det gör det kanske i alla normala människor. Men en normal människa sitter kvar och lyssnar/ser klart eller stänger av. Jag blir _hysterisk_. Jag studdsar runt, vill slå ned den som skapar ljuden(oftast tv´n alltså), rädda någon. Jag är redo att lyfta bussar och slå ner våldtäktsmonster. Så ser man en film med mig där djur/barn/kvinnor råkar illa ut så får man akta sig. De som levt nära mig vet om detta och undviker filmer som de vet innehåller just sådana scener- just därför tog det lång tid innan jag vågade se tex "Män som hatar kvinnor". Men då var jag enormt mentalt förberedd, efter att ha läst boken. Man vet nämligen aldrig vad jag tar mgi till om jag utsätts för en oförberedd övergrepps-situation på tv.

Någon annan där ute som har samma problem? Jag har mig veterligen aldrig råkat ut för något sådant. Haft en väldigt trygg uppväxt på den fronten måste jag säga. Är detta något som kan ärvas i generationer? Är det minnen från ett annat liv som skapar sådana starka känslor i samband med övergrepp-situationer i form av ljud och synintryck?

Nåja, fobi mot våldtäkt/övergrepp är väl lite bättre (och "naturlig) än fobi mot mat, fåglar, människor och annat som kan försvåra en vanlig vardag.

Så fobi mot:
Vassa, spetsiga saker
Vådtäktsmän
Pretto-konstnärer...*ryser*

Tvålburken

2010-03-20T14:00:00.003+01:00

Jag har varit lite "pysslig" och brett ut mig över golvet och köksbordet hela veckan. Helst vill jag pyssla med möbler just nu. Klä om min fina, gamla stol eller måla min sekretär i någon läcker färg. Men jag har ingen färg och vädringsmöjligheter just nu så jag har nöjt mig med små förändringar.

Mitt badrum går i tråkigt vitt och blått. Jag älskar färger och mönster. Iofs är jag glad att det är just ett blått badrum och inte lila eller råsa.

Jag har en gammal kosta-burk dit jag sätter "gamla fina tvålar" som är småtransparenta i roliga färger som rött, gult och grönt. Tvåla rjag själv använder men inte direkt vill att gäster ska pilla på, samtidigt som jag vill ha dem alla samlade på ett ställe.

Jag pyntade burken lite med inplastat papper. Det jag beklagar är att jag verkligen är kass på att skriva fint. Men jag gjorde mitt bästa!

De latinska orden betyder; "Även fjärilen har beskärts evighet" - Et Papilioni aeternitas

Stilen påminner mig om en "badskumsflaska" som jag sett när jag var liten.

Kulturhistoria 1901-1904

2010-03-20T09:56:00.007+01:00

Jag är svag då det kommer till "gamla" böcker. Böcker med vackra pärmar eller mysiga illustrationer. De som känner mig vet att jag mer eller mindre samlar på dessa. Slitna läderpärmar och drömska barnsagor som aldrig hört talas om jämställdhet eller genus- vetenskap.

Mitt förråd är fylld med böcker från 40-60-talet och en del är nog äldre än så. Jag har även några sagoböcker som jag köpt enbart för deras vackra bilder. Jag är ingen samlare-samlare. Jag samlar på fina saker, och böcker är oftast förbisedda på den fronten. En bok läser man, sen läggs den i regel undan, i en hylla, kartong eller ges bort. En dröm jag har är att en dag ha ett litet bibliotek med små blyinsatta fönster med färgat glas, mörka träpaneler med väggfasta bokhyllor ända upp i taket med vackra trädetaljer, läderband fyllda med forntida mystik och förundran. Och en jordglob.

Men iallafall- jag "fyndade" denna lilla pärla på en second hand för 15 kronor. "Fynda gamla böcker för att läsa eller tex för Scrapbooking". Vik hädan sax och lim!! Kanske hinner jag köpa bokens syster idag- hoppas ingen hunnit före.

Det är iallafall boken som man ser på fotot ovanför... En vacker pärm med franska liljor och en läderrygg med förgyld text. Vacker, vacker. Men jag är ingen samlare. Värdet i boken för mig ligger i skönheten och möjligen åldern- det är alltid mäktigt att hålla i ett mynt, en bok eller gå runt i ett hus och fantisera om alla människor som hunnit göra samma sak under den enorma tidsrymden från tingets födelse tills den nått min hand- och hur många fler händer som kommer att få beröra och beundra den innan den går förlorad?

Jag älskar gamla saker. Boken är iallafall "Allmän kulturhistoria III" av Anton Nyström. Den släpptes första gången i 6 band från 1800-talets mitt till slut. Sedan gjordes ett nytt släpp mellan 1901-1904. Denna bok tillhör troligen en utgåva från 1900-talets början (1901). Om någon som läser detta har något att tillföra så tveka inte!

Lite kuriosa om Anton Nyström är att han var en enastående person för sin tid. Han föddes i Göteborg under 1800-talets mitt och dog i Stockholm 1931. Där emellan hann han bli läkare, folkbildare, skriftställare och föreläsare. Nyström var 1919 den förste som i skrift krävde homosexualitetens avkriminalisering i Sverige. Han utgav mot slutet av sitt liv en del Antisemitiska Pamfletter.

Allt detta och lite mer hittar du om honom på "Anton Nyström" på wikipedia och på Runeberg.org

Hitlerbäbis...

2010-03-19T12:41:00.008+01:00

Här kan man läsa ett kort reportage om den Danska konstnären Maria Kleivan som blev känd bland annat för att klä ut sin dotter i kostymer som representerar välkända massmördare. Hitler, Stalin, Mao. Det blir såklart ramaskri bland kommentarerna- hälften pga deras bristande kunskap i att kunna läsa en artikel. Resten för att de tror att detta skedde nu, inte för 10+ år sedan.

1. Förtydling; Detta skedde för 11 år sedan!
2. Hon är dansk och detta skedde inte i Sverige. För elva år sedan!
3. Självdistans gott folk, som anser att detta tilltag är förärat att ungen ska tas från familj och hem och sättas i socialens "goda" vård :P (där 8-11åringar blir gravida flera gånger om med deras egen far utan större reaktioner.). Att inte visa tilbörlig respekt är en sak, men nu var det ju inte det som var kärnan i hennes "konst".

Detta är i mitt tycke konst. Ett tydligt och tänkvärt budskap som de flesta människor redan är medvetna om- men inte alla. Man kan se det hos andras barn, men kan man se det i sitt eget?

Även Hitler var en gång ett nyfött, rultig liten bäbis som omgavs av kärleken av en mor, som förhoppningsvist inte planerade att hennes son skulle ta över Tyskland och försöka utrota hela folkslag!

Jag gillar det hon gjort och anser inte att hon gjort ett övergrepp på sin dotter, eller på något folkslag. Jag själv lär aldrig klä mina barn som stalin, Mao eller Hitler- för man vill ju inte att ens ungar ska tas av socialen!! Som vissa svenskar anser lämpligast om man gör ett sådant tilltag.

Så farliga är nämligen kläder idag.

Tiden

2010-03-11T23:54:00.002+01:00

Tiden kommer alltid ikapp på ett eller annat sätt. Men nu är det på gång iallafall. På återseende!

Snökaoset

2010-03-02T08:50:00.004+01:00

Igår var det snökaos i min hemstad och det slutade med att bussar ställdes in- vilket inte var så bra, då jag satt i en av dem och var på väg hem. En busstur som normalt tar mig hem på 15 minuter- tog nu drygt två timmar.

På bussen fanns några andra, så en kille frågar mig om vi ska dela på taxi hem till området där vi båda bor. Jag var först lite tveksam- kostar ju lite mer än att åka buss, en buss jag redan betalat dessutom -_-

Men han frågade två till, så det blev en liten, symbolisk summa vi alla skulle betala till chauffören. Fy fan va skönt. Slapp man gå hem i det där vidriga vädret. Det blåste nästan lodrät med nån skum, regnblandad snö och marken var fylld med decimetertjock snöslask på vägarna. Jag frös inte, då jag är van vid kallare temperaturer och så, men mina fötter var det värre med-då de snabbt blev blöta. Blöta fötter är inge vidare, då är det en tidsfråga innan man står och huttrar iallafall.

Det var iallafall _lite_ spännande att möta lite nytt folk, och jag snackade lite med en tjej från Mexico, som hängde med in och handlade på hemköp efter att vi klivit av från taxin. Och killen som fixade taxi verkade verkligen shjysst, men jag snappade aldrig upp hans namn.

Det var alltså ett mindre äventyr att ta sig hem igår, men nästa gång det ser ut som en vit ridå d jag kikar ut genom persiennerna- så stannar jag nog hemma. Det viktiga i stan, får helt enkelt vänta!

Segt

2010-02-22T16:25:00.000+01:00

Segt!
Vädret är segt och allting annat går så segt.

Jag har en massa saker på gång men ingenting närmar sig att bli färdigt. Leker med masker och akvareller, kanske slänger upp något nytt om någon dag. Tills dess önskar jag er alla en god fortsättning på veckan och hoppas att ni ta det lugnt i snön!

Let's dance

2010-02-14T01:16:00.004+01:00

Let's dance fyller tvrutan hos många svenssons där ute- men aldrig min. Jag ser i princip _aldrig_ på tv. En vana jag fått av min pojkvän som inte ens äger en tv.

Men ja läser däremot aftonbladet...
Och ännu en hetsig diskussion har börjat där, som ett stickprov av det svenska folkets åsikter om allt mellan himmel och jord. Idag avhandlas ämnet; Skönhetsideal; Recept på ingenting- resultat -Svart eller vitt.

Man ställer två av de unga kvinnliga deltagarna (såklart) mot varandra.
Fet mot "anorektisk", Ohälsosam mot hälsosm. Vacker mot ful. Kvinnligt mot förnedrande ideal.- i valfri rangordning och relation.

den "överviktiga" Molly Sandén mot den "anorektiska" Elin Kling.
Och det är märkligt då jag läser kommentarerna och det handlar om deras utseende. Å ena sidan talar man om Mollys hälsosamma kvinnliga former, hennes skönhet och sunda ideal. Hennes naturlighet. Å andra sidan talar man om Elin klings perfekta kropp, vältränad, smal, hälsosam, vacker. Sen hör man att Molly minsan skulle kunna gå ned lite, att man ljuger om man säger att en fetknopp är vacker, det handlar om medlidande. Sen kommer nästa och säger att anorektiskt är ohälsosamt och lägger pressa på ungdommar- och inte är det vackert heller att se ut som en benget.

Jag kikar runt, och jag förstår verkligen ingenting.
Smaken är som baken delad- det var det första man fick lära sig i skolan. Inte i lektionssalarna, utan i det sociala samröret med andra - alla har en åsikt och rätt till den- men då måste man respektera det också. Och då finns det ingen anledning att spy ut den och såra folk. Molly och Elin är inga köttstycken ute på auktion för bedömning (såvida vi inte talar om dans). De är säkert glada för all konstruktiv kritik de kan få, hejjarop och uppmuntran såklart- men varför ska dessa unga tjejer som är fullkomligt välskapta båda två- behöva utstå denna "rivalitet" och förnedring?

Molly är inte ett dugg ohälsosam eller "på gränsen" att bli ohälsosam. Elin är vältränad och har inga former som ens liknar en anorektiker- Påstår man det, då har man inte sett en som är sjukligt smal. Jag är glad att "mulligare" former också införts på menyn, men man måste förstå att det finns folk där ute som är smala, ordentligt smala, hur mycke de än sitter i soffan coh vräker i sig snask- och det finns folk där ute som kämpar dagligen med blod, svett och tårar för att inte gå upp i vikt. Människor är olika. Det borde finnas plats för alla...

Så jag fattar ingenting.
Har Aftonbladet börjat med "ickenyheter" eller helt enkelt börjat hitta på helt egna, genom provocation? Vore iofs inte första gången.

Vet inte ens om jag vill sprida denna antiklimax, men här är den ändå.
Let's dance tjejerna som mobbas för sina kroppar (helt utan anledning). Men knäppisars åsikter på internet räknas numera- välkommen till den nya tidsåldern.
Men det är väl så det är, vissa mobbas för folk inte tål dem. Men sanningen är att många där ute blir mobbade (läs: tilltryckta i skorna) av omgivningen som upplever dem som ett hot, känner avund. Vi talar om den inte helt okända, ändock ökända- Jante lagen.

Så det handlar inte om att Molly eller Elin är fula eller vanskapta, det är snarare att de helt enkelt är för attraktiva, unga och snygga. Built for success! ^_^

Piteåtrippen

2010-01-27T09:53:00.003+01:00

Den 9:e åkte jag till Stockholm där jag möttes upp av min bästis. Vi har inte setts på ett bra tag så det var ett kärt återseende och jag fick passa på att äta min favoritföda; Sushi! Inte bara sushi, utan sushi buffé. Om jag bara hade en större aptit så skulle jag kunna äta dem i konkurs. Jättegott och prisvärt. Det var ett riktigt mysigt ställe.

Efter någon timme så åkte jag vidare till Uppsala där min pappa var för tillfället. Där fick jag träffa hans flickvän och hennes tre barn som var helt fantastiskt söta. Det var jättekul att träffa henne, och barnen var så glada av mitt sälskap- vi lekte kurragömma och bilrace och fick en liten "ritstund" och spelade game boy. Man blev som barn på nytt, vilken energi barn kan tillföra!

Tidigt nästa morgon så åkte jag och min far vidare Norrut till Piteå, med bil. Det var kul. Jag somnade väl lite ibland men jag försökte att hålla ögonen på omgivningen, speciellt vid höga kusten.
Det var precis så vackert som jag mindes det från i sommras, om inte ännu vackrare med all gnistrande, vit snö.

Väl framme i piteå, ca 9-10 timmar senare så fick jag träffa min lillebror och djuren där hemma i byn. På måndagsmorgonen tog jag tag i att klippa pappas hund Acke som är en birdiecollie. Det är ett heldagsjobb. Efter det åkte jag till min syster där jag sov över. Vi hade en liten "tjejkväll", jag, hon och Jessica. Men vi var så trötta så jessica han åka hem innan filmen vi hyrt ens startat, och sen stängde vi av för att sova- 20 min innan filmen var slut för vi båda nickade till i soffan.

Under den första veckan varvade jag med att sova hos syrran och min mormor. På lördagen gick jag och mommo på en lokal konstutställning i min by, där en tjej som gått på samma skola som mig och syrran, ställde ut. Efter det åkte jag till syrran för att hjälpa henne och robban att få ordning på tårtorna och duka inför dopet nästkommande dag.

Dopet på söndagen var så fin. Alla samlades i Hortlax vackra kyrka där Max John Hedman döptes inför hans mamma och pappas närmaste släkt och vänner. Det var runt 40 personer. Syskon, föräldrar, kusiner, mostrar och farbröder samt vänner. Efter det så bjöds man på en bastant fika på malmgården. Då fick jag massor av tid att uppdatera mig om mina kusiner och min moster som jag inte sett på sisådär 5-6 år.

Det var superkul att kunna hjälpa syrran och Robban med Max dop. Jag är ju inte alls kristen eller någonting sådant men det är en tradition som ändå är vacker på sitt sätt. Jag ser det som en chans för släkt och vänner att mötas upp och umgås- och samtidigt få se det nya tillskottet. Som med bröllop, födelsedagar och julafton...

Efter dopet så blev jag kvar i Piteå i en vecka till. Jag hängde mest med min mormor, brorsan och min syster och lilla Max. Jag och syrran passade på att söka fram gamla foton som vi inte riktigt sett förut- och skannade in en hel hög. Det var spännande. Så vi har suttit och diskuterat likheter vi ärvt från våra mor och farföräldrar- eller i vissa fall- bristen av likheter ;)

När jag väl åkte hem så tog jag faktiskt flyget! Min kusin tipsade mig om Norwegian, då jag alltid förut har flygit med SAS- så blev det sjukt mycket billigare. Så på Lördagen var jag äntligen hemma igen och kunde krama om mina älsklingar, Rasmus, Siri och H.

Mina två veckor i Piteå var enormt sköna. Ett behövligt avbrott i min vardag. Jag känner att jag fyllts med motivation och energi och våren känns närmre än någonsin.

Sen så läste jag ut fyra böcker under min tid i Piteå- för syrran hade jsut börjat läsa dem och tyckte att jag skulle ge dem en chans. Jag slukade hela "Twilight serien" med hull och hår. Det fanns många saker i böckerna som gjorde mig enormt irriterad och rent av äcklad (och då talar jag inte om då de åt rådjur eller beskrev benbrott). Mot slutet (nåväl- från någonstans i mitten av serien) fick jag väldigt svårt att förstå Bellas attraktion till den där Edward osv - men böckerna sög tag och drog in mig- jag ville inte släppa dem innan jag fick veta slutet.

En bokserie jag verkligen kan rekomendera en regnig dag då man bara vill slappa på soffan med en spännande men ändå lite förutsägbar bok. Jag förstår inte riktigt hatet bland den självutnämnda "Litterära-intellektuella eliten", ungdomsböcker, deckare och romantiska böcker som är "enkla" är ju just väldigt underhållande på det sättet. Sen om man anser att lösa matematiska kevationer eller finna världsfreden- så är väl Twilight-serien inget för dig.

Det sorgliga med passionerade och romantiska heterosexuella böcker (tantsnusket) är att de få jag läst- alltid involverar att mannen ska vara så dominant och kvinnan oftast så skir, som om hon behöver dne här mannen för att klara sig, mot bättre vetande. Jag ser gärna en "agressivt passionerad man" men jag blir äcklad av hur jag får höra hur kvinnan resonerar och allt för ofta "inte vet bättre", inte känner sig själv och mannen är henne överlägsen. Dessa böcker skrivs lustigt nog, oftast av kvinnor. Dessa scener irriterar mig enormt, men de verkar behövas för en "trovärdig" passionerad kärlekshistoria? O.o Är det så?

Nalle

2010-01-22T19:58:00.006+01:00

Jag har funnit några, för mig helt okända foton, på en av de mest betydelsefulla individer under min tidiga barndom - Samojeden Nalle. För andra är han bara en väldigt fin hund med karisma och en stark perosnlighet- för mig var han lika självklar som min mamma. pappa eller mormor. Hans varma päls och kalla, blöta nos fanns alltid där och jag kunde inte känna mig mer trygg. Han var någon jag älskade innerligt och saknade enormt då han fördes till veterinären. Jag vågar påstå att förlusten av honom är objektet för min största sorg under hela mitt liv som barn.

Hans död och förlusten av honom var den enda sorg som jag förstod och kunde sörja under hela min uppväxt.

Jag drömde länge mardrömmar om den där gången då han åkte iväg till veterinären och aldrig mer kom tillbaka. Men samitidigt fanns alltid det där "hoppet" om att han bara skulle dyka upp igen. Det var nämligen så att den första gången de åkte för att avliva honom så kunde de inte ta emot honom just då- så Nalle fick komma hem igen, och vara bland oss en kort, men betydelsefull tid. Nalle är en av anledningarna till att jag gillade Dårfinkar och dönickar, för Simone hade också en samojed (eller liknande ras) som försvunnit...men det slutade lite bättre för henne.

Ännu idag då jag ser bilder på honom så hajar jag till. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta då jag ser bilderna. De väcker större känslor än att se bilderna på någon annan. Det är nog riktigt sjukt, oförståerligt och helt sjukt i vissa människors ögopn. Men Nalle är nog den "Person" som gett mig insikten av hur ett djur kan påverka en människa- och hur viktigt det är att vuxna respekterar ett barns band med "sitt djur". Föräldrar får ofta höra om mycket osm de gjort fel, men de har gjort allting rätt då det kommer till djuren i vår familj. Vi fick lära oss att älska och respektera dem som individer och de försökte inte lura oss eller "skona" våra känslor den dagen man blev tvungen att skiljas åt.

Vi fick alltid i den mån det gick- en chans att ta farväl, och före det- gjorde de allt för att undvika det omöjliga- att vägarna mellan en människa och hennes djurvän skiljs förr än senare.

Jag har hört om så många skräckhistorier där föräldrar lurat i barnen att katten "sprang bort", Hunden "körts över" eller varför inte guldfisken som "försvann" eller hamstern som de "gett bort". Fisken åkte ner i avloppet, hundne gavs bort till ngåon annan, katten förgiftades och hamstern kvävdes och hamnade på tippen...tillsammans med katten. Eller föräldrar, som i all välmening, valt att avliva djuret då barnen varit på skolan för att sedan då det är oåterkallerligt- pedagogiskt förklara att nu är "pelle" eller "Lotta" i "djurhimlen" och tittar ner på dem, och där har de det såååå mycket bättre..

Alla djur har sin speciella plats, men Nalle är så mycket mer för mig än någonting annat. Han är ett minne av ett virrvarr av total trygghet och kärlek. Mina djur idag är under mitt beskydd, och jag njuter av deras skönhet, sällskap och påhitt. Men när det kommer till Nalle, så var det jag som var under hans beskydd.

Piteå

2010-01-08T07:29:00.002+01:00

Det bär av till Stockholm imorgon för att hänga lite med Sju, äta sushi och snacka skit. När jag blir less Sthlm så åker jag vidare mot Uppsala där jag kommer att övernatta hos pappa och hans nya familj. Det ska bli spännande att träffa dem, men mest spännande blir det då vi bilar upp till Piteå.

I Pite blir jag kvar i över en vecka för jag ska vara på dopet av min systerson Max. Det ska bli så skoj, men jag kommer att sakna H, som så snällt stannar kvar för att ta hand om mina katter.

På återseende!

Året som varit och....juklapparna!

2010-01-06T05:33:00.004+01:00

Året som varit behöver egentligen ingen närmre presentation detta år. Det var ett lugnt år som jag mest spenderade under täcket eller i en stor sal fylld med svettiga svetsare.

De få saker som faktiskt hände är ändå för personligt för att splurta ut här på en öppen blogg. Men saker jag har varmt om hjärtat är min resa till Piteå med min pojkvän H. Vi bodde hos min gravida syster som var galen på bäbis-hormoner. Jag fick fira hennes födelsedag, se Storforsen än en gång och tillochmed besöka vår gamla stuga i Malå! Ett minne var ju också att vi bilade ner (under 3 dagar) till Linköping från Piteå, med övernattning i Söderhamn och Stockholm. En super-sommar, fast vissa påstår att den regnade bort.

Våren var ju som vanligt helt fantastisk med alla sina blommande fruktträd som finns i Ryd. Men mina planer att börja röra på mig mer gick käpprätt åt helvete, mycket på grund av att jag jobbat med att bli svetsare.

Denna jul var planerad att firas uppe hos min syster och hennes Sambo. De har ju köpt hus för något år sen och nu då de fått lite ordning på saker och ting så tänkte de göra en repris från året innan- Bjuda närmaste familjen på julmiddag. Detta missade jag, då jag precis som förra året, hamnade i Söderhamn hos min pojkväns föräldrar.

Där var det MYCKET gott om snö, men jag var så trött och slut efter mitt år i Linköping så det var som om all luft for ur mig. Men det var skönt att komma hemifrån och lämna alla plikter bakom sig. De bor i ett så mysigt hus med en omgivning som skulle platsa på ett vykort.

Jag fyller ju år dagen efter julafton, men iår fick jag faktiskt både julklapp och födelsedagspresenter! :D På julaftonsmorgon fick jag en bok och H fick en "illustrerad vetenskap" av hans föräldrar. Så de har liknande traditioner som min egen familj -att ge en "morgon gåva" till de yngre, även om både jag och H har paserat 25 strecket för några år sedan.

Av mormor fick jag precis vad jag behövde, mer säger jag inte om det. Av min syster fick jag en bok som jag önskat mig, en bok baserad på häxbränningarna. Födelsedagspresenten skulle jag få senare, då den inte fanns i lager. Nyfiken jag blir!

Av H fick jag En box med hela animéserien "Last Exile", tro om jag blev glad!? En av de snyggaste serierna jag sett. Sen fick jag även en film av Ghibli Studio - Tales of the Earthsea som jag redan sett minst två gånger- (precis som de flesta Ghibli filmer) just för att jag älskar allt de rör vid.

Mamma och Hiwas gåvor blev försenade men jag han få iväg mina så de kom fram till dem före jul. Enormt skönt. Pappas gåva till mig var att han ordnar så jag får resa upp till Piteå nu i Januari för att träffa min systerson Max, Och närvara på hans dop! + tillbringa lite tid i Piteå. Bättre kan det ju inte bli!

Jag fick även en julkapp av H´s föräldrar. De hade valt ut en jättefin stickad mössa med "regnbågens alla färger" med basen blå och röd, med en tillhörande halsduk som var jättevacker. Förra året fick jag ett par jättesöta tofflor av dem och en födelsedagspresent dagen efter. I år var jag förberedd! I år hade jag en gåva till dem också, så nu behövde jag inte känna mig lika snopen då jag fick en julklapp av dem och det kändes jättebra.

På min födelsedag blev jag uppvaktad med lite skönsång och fick sitta med "Flaggstången" vid bordet. Jag fick ett halsband av H´s föräldrar vid frukosten. Det var ett hänge i form av en "spik" som slingrande som en orm i järn, som de köpt på julmarknaden. En riktigt såndär brun järn, hamrad och formad i en smedja. Väldigt vacker och stilrent smycke, precis i min smak.

Det var en fin jul, trots uteblivna paket fyllda med Lego, barbies, byggsatser och batteridrivna rallybilar. Men det är väl en tidsfråga innan sådana julkappar börjar fylla min julafton igen. Hohoho...

Fast då gäller det väl att jag ska ta mig til Pite antar jag.

Jag önskar er alla en god fortsättning på året!

Böckerna 2009

2010-01-03T12:40:00.008+01:00

Jag kan berätta att de antal böcker som jag läste mellan tiden då jag slutade grundskolan fram till hösten 2008 -gick att räkna på två händer, kanske en? En stor anledning är att jag upplever en lätt huvudvärk då jag läser, kanske behöver jag läsglasögon, vem vet. Sen så jag har alltid varit den som slukar allting visuellt- Serier, foton och illustrationer - men aldrig någonting som är mer än ett helt ark med text.

Men på slutet av 2008 så väcktes min läslust igen, och nedan presenterar jag de flesta av böckerna jag hann sluka innan 2010 trädde in. De flesta är deckare av svenska, kvinnliga författare då det är vad jag föredrar. Jag är en sådan som läser för att underhålla mig själv, jag läser en bok av samma anledning som jag ser på film eller lyssnar på viss musik.

Jag är glad att jag läst ca en bok för varje vecka under året. Jag vet att många där ute läser en bok på bara någon dag men min lästakt är nog något långsam. De flesta böcker här nere kan jag rekomendera, det är ingen som jag lade undan och kände "fy fan vad dålig". Men en del väckte känslor, andra väckte tankar och en del höll jag inte med.

"Till skogs" av Tana French är ett bra exempel på en bok som rör en. Den är skrämmande och samtidigt så väckte den mina egna barndomsminnen och den där ängtan tillbaka då man var ung, solbränd med "gasell ben" och ens nakna fötter kände igen varje rot och sten när man sprang fram på stigarna med vinden i håret utan ett enda bekymmer på himlen. Boken lämnar en utan ett avslut men det ska finnas uppföljare som inte är översatta till Svenska ännu.

Kinesen av Henning Mankell är välskriven och tjock men vurmar tydligt för kommunistvänstern på ett sätt som blir både irriterande och tjatigt. Men där emellan får man följa "kinesen's" berättelse som lyfter hela boken. Den är snarare historisk än en deckare.

John Ajvides alla böcker lämnar en med en käsnla av olust. Jag sneglar fortfarande ner i toaletten ibland med "Byn på höjden", från hans novellsamling "pappersväggar", färskt i minnet. Inte är jag heller sugen på att besöka stockholms skärgård något snart. Han skriver skräck på svenska och han lyckas. Rysligt obehag på ett trevligt sätt.

Skendöd av Tess Gerritsen rör vid traficking och man följer en ung kvinna, och de som söker efter henne. Boken lämnar en bra känsla, även om världen vore bättre om en sådan bok aldrig skulle behöva skivas. Men tyvärr sörjer man att trots bokens hemska innehålla så finns det så många där ute som får vara med om värre saker. Jag är glad att jag läste boken, men det är ingne bok som höjer ens humör.

En humörhöjare och lättsam bok är "En liten by i bergen" av Adriana Trigiani. Den är enkel och sådär söt med romantik och "good feelings". Den är inte speciellt trovärdig men vem vet. En mindre trovärdig bok, som skapar irritation just på grund av det, är "döder gök" av Katarina Wennstam. Den känns inte trovärdig. Varför den inte gör det, märker du om du läser den själv, för den är spännande trots huvudkaraktärernas märkliga beteende.

Giles Blunts "Svart sorti" är en lättsam men spännande bok som säkert skulle göra sig bra som film, precis som serien om varulvarna i "bitten"&"Stolen" av Kelly Armstrong.

Nu ska jag slänga omkull mig med en läskig bok av Harlan Cohen, som jag fick av min "svärmor" om man nu kan säga så innan man är gift.

Böckerna 2009;

Inre säkerhet Christa Bernuth -Tyskland
En liten by i bergen Adriana Trigiani - Amerika
Svart sorti Giles Blunt -Kanada
1222 över havet Anne Holt -Norge
Döder gök Katarina Wennstam -Sverige
Det lömska nätet Helene Thursten - Sverige
Till skogs Tana French -Irland
Blot Håkan Östlundh -Sverige
Kinesen Henning Mankell -Sverige
Nattfåk Johan Theorin -Sverige
Eko Minette Walters -Storbritannien
I en annan del av bromma Martina Haag -Sverige
Den mörka ängeln Mari Ljungstedt -Sverige
Tröstaren Karin Whalberg -Sverige
När du läser detta Giles Blunt -Kanada
Sjöjungfrun Camilla Läckberg -Sverige
Den du inte ser Mari Ljungstedt -Sverige
Pappersväggar John Ajvide Lindqvist -Sverige
Stenhuggaren Camilla Läckberg -Sverige
Stolen/märkt Kelley Armstrong -Amerika
Bitten/Biten Kelley Armstrong -Amerika
Människohamn John Ajvide Lindqvist -Sverige
Hanteringen av odöda John Ajvide lindqvist -Sverige
Predikanten Camilla Läckberg -Sverige
Denna ljuva sommartid Mari Ljungstedt -Sverige
Lärarinnan i Vilette Ingrid Hedström -Sverige
Vykort från ingemansland Aidan chambers -Storbritannien
Tyskungen Camilla läckberg -Sverige
Olycksfågeln Camilla läckberg -Sverige
Skendöd Tess Gerritsen -Amerika
Låt den rätte komma in John Ajvide Lindqvist -Sverige

Siri

2010-01-02T10:38:00.004+01:00

Jag äger två underbara katter och Rasmus har jag ju redan presenterat. Han är den översociala kelkatten som slänger sig framstupa framför dina ben och ber till dig med sina ögon: Klappa mig, eller jag går under snart!"

Siri är en ung katthona som jag fortfarande håller på att lära känn och uppfostra. Hon är en väldigt alert ung dam, men mycket smidigare och smartare än vad Rasmus någonsin var som ung(Idag är han som en elefant i en porslinsbutik i jämförelse). Om jag skulle likna henne vid ett annat djur så skulle det vara en panter korsad med en gasell, för det är så smidig, snabb och smygande som hon är, där du minst anar det. Hennes ögon ser allt och för att behålla spänningen tar hon eleganta gasell-liknande skutt från imaginära faror och klippkanter. Det är väldigt underhållande att se hennes "inte röra i marken"- liknande lekar.

Siri är som en agent ute på uppdrag- att förföra och döda- ljudlöst men smärtsamt. Hennes svaghet är att hon startar som en motor på en amerikanare så fort en människa nuddar henne. Faran för människan med Siri är att hon, då hon verkar som mest förförd av att du kelar eller busar med henne- är att hon går in i en annan roll. Krokodil verkar vara henens favorit. Helt oanandes har man plötsligt en liten radda med perfekta, små kattänder som sjunkit in i tummen, foten eller vaden. Aldrig så att man blöder, men nog för att det bryter stämningen -och hon skuttar vidare på nya uppdrag.

Det jag egentligen försöker säga är att jag har ett litet tiger-monster med en mistänkt början till katt-Schizofreni och någon typ av identitetsstörning. Jag hoppades att hon en dag kunde mantla Rasmus ovanligt sociala, sorglösa och vänliga natur men som det ser ut i dagsläget så kommer hon snarare att gå till historien som den mest våldsamma, instabila, förpubertala katt som jag ägt.

Men trots hennes minst sagt varierande humörsvägningar så är hon där emellan väldigt social och besitter en märkbar "lojalitet" med en stor aptit på livet. Hon är nyfiken och väldigt modig i jämförelse med andra katter som jag haft nöjet att bo med. Hon möter livet head on, och skulle nog vara en sån där cynisk, elak, bitchig superfeminist om hon var en människa. Förutom att cyniska bitches sällan blir omtyckta av andra människor och ..ja....

...men det är bara min uppfattning.
Hon är inte ljuvlig på något sätt, förutom att hon är katt och gör som katter gör bäst; njuter av livet och lurar matte att hon äger henne ;) Jag kan bara älska henne. Hon är min lilla bus-råtta. Jag kan inte ens fantisera om hur denna katt blir som vuxen.

Med hennes vilda och oförutsägbara natur så blir stunderna då hon rullar ihop sig i ens knä och låter sig bli klappad på i någon timme, eller de där gångerna hon ligger bredvid en då man somnar i soffan- som om hon vakar över en- desto mer speciella.

Äntligen hemma igen...

2010-01-02T09:25:00.002+01:00

Äntligen och äntligen. Bortsett från att jag inte firade julhelgen med min familj, som planerat, så har jag haft det otroligt trevligt. Det blev en stillsam och vit jul i Söderhamn med min pojkväns familj och släkt. Det var som om hela min kropp bara föll samman. Jag har inte sovit så mycket på länge. Kanske det beror på miljöombytet så att jag äntligen kunde slappna av, efter ett år som varit ganska mentalt och fysiskt påfrestande. Jag känner mig i allafall utvilad och redo för nya tag, 2010!

Jag arbetade hårt med min julkapp till familjen i år. Jag ville ge dem någonting speciellt. Tyvärr var tiden kort då jag väl kom på idén, och det hela blev kanske inte så bra genomfört. Jag blir ledsen att det inte slog så som jag ville, att de skulle få en titt i "skattkistan" som jag hittat- och fortfarande kämpar med att sortera och sammanställa.

Men nu är det 2010.
Ett nytt år.
Jag tänker slöa någon dag till.
Men snart bär det av uppåt landet igen för att närvara vid min systerson Max's dop, och för att hälsa på familjen förståss!

Resan norrut nu vid jul gav mig en liten avsmak för tågresor däremot. Uppresan blev att en normalt 4-5 timmars resa blev 11 timmar innan vi nådde vår slutdestination. Vi fick sällskap av en flickvän åt en av min pojkväns barndomsvänner, så resan blev iallafall intressant på så sätt. Hon var trevlig och det var kul att lära känna henne lite närmre.

Hemresan gick som på räls trots "snökaoset". Vi var nervösa inför resan då det öste ned lovikkavantar under morgonen men det verkade inte hindra tågen neråt landet. Däremot fick vi sitta bredvid världens hemskaste mamma!

Vi satt i djurkupén och en pojke i 13-14 års åldern sitter med sin mamma och deras stora hund vid oss men på andra sidan gången. Hon sitter och whinar om hur "jävla trist Norrland är asså, det är så jävla trist lixom" och gafflade högt och tydligt om hur glad killen skulle vara att hon ändå följt med honom flera gånger dit för att hälsa på hennes morföräldrar. Nu skulle han va gla´ minnsan. Killen blir mer och mer disträ och frånvarande, som om han svarar på hennes kommentarer av inövad reflex än att han egentligen ens lyssnar på henne. Hon blir skitsur då hon märker att han helst inte vill snacka med henne. Han gömmer sitt huvud i armvecken coh hon sparkar han på smalbenen och bannar honom- "fan sluta va så sur, vafan äru så sur för, behöver du en huvudvärkstablett, vafan äru så sur för".

Grabben plockar fram en tjock bok som han börjar läsa i och det blir lugnt i tågvagnen. Det går bra tills ett par någon stations senare, kommer ombord med sina två hundar (Vet inte ras men de såg ut som en korsning mellan finnspets och gråhund skulle se ut- mycke päls, lagomt stora). Det här paret blev tvugna att be "morsan" att flytta på sin hund som hela tiden lägger sig i gången, så de kunde ta sig förbi. Detta efter att "morsans" hund gett ifrån sig ett stort skall åt en liten spanielhund som kommit in precis innan.

Då purknar "morsan" till och får onda ögat till dem. En typ av besatthet, går inte att beskriva det på ett annat sätt. Det här paret placerar sina hundar i ett varsit säte så de sitter bredvid sin matte, respektive husse. Det är då som den här "morsan" sätter igång att högljutt klaga

-Nämen fy fan, nämen så där gör man inte, nämen sådär sätter man inte hnudarna, inte märkligt att man snart inte får ha hunden på tåget, nej fy fan sådär gör inte en hundägare. Fy fan vilka dåliga hundägare.

Högt och tydligt så ingen i tågvagnen kan ha missat det. Grejen är att det är 18 platser och det är "djurvagnen" så jag ser själv inget problem i det. Hundarna är för stora för att ligga under sätet eller i famnen. "morsan" har ju tagit den enda av två platser(båda upptagna) där man kan sitta vid ett bord, där en hund har stor plats att sitta. Vad är problemet?

Den här kvinnan med "ulltottarna" ryter ifrån ordentlligt direkt men inser väl snart att den här "morsan" inte har alla hästarna hemma i stallet. Hon gör klart för "morsan" att hon kan säga till henne direkt än att låtsas prata sådär bakom ryggen på en och kommentera och klaga- och att hon inte ser några problem med att ha hunden på sätet. Något sådant problem såg inte heller tågvärden som någon minut senare kollade deras biljetter. Så "morsan" börjar gaffla tillbaka

- Men jag får väl säga vad fan jag vill, va? JAg får väl säga vad jag tänker, åt min son här? (så försöker hon dra med sin son i diskussionen). Sonen som i början av tågfärden mötte våra ögon och verkade trevlig, hade plötsligt förvandlats till en liten, liten pojke som försvunnit in i sin munktröja och förmodligen önskade att han var var som helst- utom där- just då. Han böjer sig fram över tågbordet mot sin mamma och säger;
-Mamma, mamma....asså du kan tänka det men du behöver inte säga det"
- Ja men jag tänker ju här och nu, jag säger ju bara vad jag tycker!
och hon vill inte alls fatta det oförskämda och störande i beteendet. Sonen fortsätter;
-Mamma, du får tänka det men tänkt det i skallen, du behöver inte säga det... du behöver inte säga det till mig, jag vill inte höra" Men "morsan" kan inte släppa det utan fortsätter tjata och mumla om det, vill dra med pojken i ordkriget som nu är enbart i hennes huvud. Kvinnan med ulltottarna och hennes make har sedan länge börjat ignorera henne.

Kvinnan med ulltottarna insåg ju snabbt det meningslösa i att munhuggas med "morsan" men vi alla får utstå "morsans" trakasserier mot paret i sådär 1.5 timme.

Morsan sitter demonstrerande, tydligt och fotar kvinnan och mannen med ulltottarna, med sin mobilkamera och skickar det till någon.. Denna någon ringer hon sedan upp, frågar om h*n såg bilden och ifrågasätter högljutt va fan det är för hundägare som gör på det här viset, förjävligt! Vissa ska ju inte få ha hund. Sen säger hon att man inte ska skaffa hund om man inte har körkort, att man inte ska åka tåg med hund.

"Morsan" går iväg och försöker få en tågvärd dit eller liknande men misslyckas. Sen sitter hon i en halvtimme och högljutt beklagar sig mot ulltottsparet;

-FY fan fy fan vilka hundägare, fy fan vad det stinker skit här, Vad är det som luktar!?"
Så försöker hon återigen dra med sin son;

- Kännerru också att det luktar skit?(Riktig stadssthlmska)
- Va, öhm..nej..asså jag läser mamma
- Men hörru, asså ärré bara jag som känner att´reee luktaaaar skit ellerrr? (så blänger hon över på ulltottarnas matte i som sitter framför oss)
- Mamma! Jag läser (pojken försvinner ännu djupare in under luvan). Han ahr sedan länge slutat möta våra ögon. Han som verkade så glad och modig då vi klev på.
-Men asså jag måste ju få veta om jag baraa fantisera, luktar de skit tyckerrru? Elleerrrrr? *sprarkar pojken på smalbenet udner bordet då han frösöker låtsas som om hon inte finns*
- MAmma....jag försöker läsa. *slår med handen mot boksidan och tittar bedjande på "morsan".
Så börjar "morsan" sparka på pojkens ben och skäller på h0nom.
Hennes röst är hela tiden hög så att man tydligt hör avd de säger men nu höjs den så att _ingen_ i vagnen kan missa hennes ord.

-Vafan, ÄRRU RÄDD FÖR NÅN I VAGNEN HÄR ELLER?"
-Nej...nej...nej, jag läser ju, sluta mamma, asså sluta bara (Djupt fokuserad på boken framför sig)
- ASSÅ du ska ju inte bry dig om den där OTREVLIGA MÄNNISKORNA SOM; BARA KOM IN HÄR SOM OM DE ÄGDE STÄLLET!"
"morsan" *sparkar* otåligt lite till mot pojken under bordet, sträcker sig över bordet och med en snabb rörelse rycker hon bort luvan på honom, hans skydd. Hanf rösöker fokusera blicken på henne, låtsas visa intresse för hennes besatta tjat, men man ser hur hans kinder är alldeles röda. Han vill att hon ska sluta. Att hon ska lämna honom ifred. Han vill att människorna i tågvagnen inte ska se eller höra hans mamma. Han försöker lugna henne, men han vill bara gömma sig och ignorera allting som pågår.
"morsan" fortsätter mässa besatt;
- DET är de där hundarna som luktar SKIT. Jag MÅR ILLA. DET ÄR FÖR ATT DE SITTER PÅ SÄTET!" Det luktar BLÖT HUND, det är för att de sitter på sätet!"

Så fortsätter det, mer eller mindre, ända fram till Stockholm. Som om hon är besatt av kvinnan med ulltottarna. Sen att det faktiskt luktade förjävligt kan jag hålla med om. Vi satt precis bredvid toaletten och inte en jävel försökte stänga den efter sig då de var klara. Vi sitter i djuravdelningen med en hundägare som är helt besatt av att det luktar vidrigt, för det luktar blöt hund. Samma kvinna är helt övertygad om att denna doft uppkom av att hunden låg på sätet istället för på golvet. Jag vågar inte nämna toaletten för jag är rädd att få hennes besatthet riktad mot mig.

Kvinnan hade inte alla fåren hemma i stallet- och folk får vara skadade, men att hon får ta hans om sin son är fanimej ofattbart, att hon även är hundägare åt en kamphund. Jätteskönt att sitta och irritera sig på i två timmar. Man ville säga åt kärringjäveln att hålla käften och sätta sig ner och vara tyst, fråga om hon inte fattar hur jävla pinsam hon var- om inte annat för sin sons skull som är i den där extra känsliga "omfg så pinsamt"- åldern. Men det var uppnebart att hon var nån typ av missbrukare och sonen tvingades vara ungefär "10 mentala år" äldre än henne- och det var hjärtknipande att se.

Många problem under ens uppväxtår ter sig så små i jämförelse.
Det här är förmodligen vardag för pojken. Är det acceptabelt?
Är jag en hemsk person som dömer denna uppenbart, inte helt friska kvinna, eller samhället i sig- som låter den här pojken genomlida ett sådant beteende?

En dålig start på det nya året- för oss och framförallt för honom.
Alltså kan det väl bara bli bättre?

Kram

Vinterbilder II

2009-12-21T11:19:00.004+01:00

Bilder som jag tog på väg till, under och efter Vintermarknaden i Jokkmokk 2003.

Kärlek...

2009-12-19T16:59:00.004+01:00

Mina två "bonnkatter" katter, Rasmus och Siri.
Den till vänster är världens goaste, den till höger är en liten bitch!

Rasmus köpte ja genom en vän, till en vän, hemma i Piteå för över 7 år sedan. Han är den finaste katten i världen, och det är synd för just eftervärlden att han är kastrat för han besitter de finaste katt-egenskaperna som någon kattägare skådat!

Han välter saker till golvet med sådan klass, och väljer ut vilka gardiner han ska strimla med sådan finess så det gör vilken kattägare som helst helt tårögd!

Nej men skämt åsido så är Rasmus den där kattens om var halvt galen, och klättrade på väggarna (på riktigt) under sin vilda tonår men sedan blev en lugn, pålitlig och världsvan herre på äldre dar.

Han är en katt man kan resa långt med utan problem. Han är som en ragdoll, man kan göra precis vad som helst med honom, bända, klia, rulla...så länge det inte gör ont så stör det inte Rasmus. Han gillar att dricka ur vattenkranen, godare kan vattnet inte bli. Om han får chansen at smyga in i mattes sovrum när hon sover så sätter han sig vid utvalt offers huvud och sedan vaknar denne av en mjuk-tass- klapp i ansiktet. En klapp med perfekt precision där klorna är indragna så det är som att pudras av den finaste roughe-muffen i Frankrike. Den här klappen övergår i långsam skala från "inga klor" till "rispa lite lätt" till "Klöser snart av dig ansiktet-mode" helt beroende på hur svår man är att väcka.

Den här katten kan förmedla alla känslor med en blickoch ett ljud. "Klappa mig" "mata mig" "Mmm jag myser" och "Jag vill ha lådan rengjord" "Sätt på vattenkranen nu" och saker som "Något finnd där utanför" and so it goes on.

Rasmus är en människovän. Nej, jag tror ibland rent av att han själv tror att han är en människa.
En väldigt social och vänlig sådan. Om alla människor var som Rasmus så skulle världen vara en bättre och vänligare plats.

Berg..

2009-12-19T05:03:00.004+01:00

Ovanför är en akvarell som jag haffsadeihop på några minuter då jag blev ugen på att måla bergen som finns i Malå, Lappland, Västerbotten. Lite barnsligt, men jag blev ändå nöjd, för bilden visar vad jag ser. Jag älskar den blågröna färgen jag använde på bergen.

Här i Linköping finns inga berg, eller mer såhär;Det finns ingen horisont alls. Jag är alltid i "stan" och det finns säkert ett underbart vackert ek-landskap någonstans, med en härligt blå, avlägsen bergskedja vid linjen där himlen möter marken. Men där jag är, där är bara träd, hus och eventuellt en skogsdunge som bryter av innan molnen tar vid. Man behöver bil eller cykel-entusiasm för att nå ut till den där vackra Östgöta-naturen.

Hemma behövde jag bara kika ut genom fönstret åt valfritt väderstreck för att skönja antingen Valsberget eller så Breviksberget, fina små berg- med bara några kilometers avstånd. Samma sak vid vår stuga där man å ena sidan spanar ut över släpplien(?) och åt andra hållet (med lite fantasi numera) ser Fnöskberget. När jag tänker på min uppväxt har jag alltid sett min "lilla värld" som en en dal. Berg har alltid funnits där, vid slutet. Omringande och skyddande som en gryta.

I fantasin brukade jag vända världen upp och ned, men gytan av bergen hindrade alla träd, människor och fåglar att "sippra ut i universum". Har inte barn en livlig fantasi? Men då jag var 15 år och vi åkte genom Skåne och Tyskland under min skolresa till Prag, mitt första besök någonstans i Sverige, söder om Stckholm- så fick jag en svindlande känsla av synintrycket, som jag aldrig upplevt förut. Där fanns inga berg i horisonten att "hålla kvar" världen med. Allting omkring oss var bara ljusagröna, böljande fält så långt ögat kunde nå.

Jag älskar berg. Och trots att jag kommer från "kusten" så är Bergen (om än rätt små i jämförelse med fjäll och inlandets "bergskedjor") ett självklart inslag i landskapet. Bergen för oss närmre himlen, solen och rymden och ingenting slår utsikten från ett berg, en vacker dag. Sen är nog berg bra vid en eventuell översvämning.... :>

Ovan; Ett foto på utsikten mot Fnöskberget från vår stuga, fler tiotals år innan jag var född. På den tiden det som idag är en skog, var en slåtteräng. Idag kan man skönja berget under vintern, men desto svårare under sommaren. Jag mins att jag såg bergen då jag var liten. Jag måste kolla nogrannare nästa gång jag är där. Det är så lätt att man blir hemmablind, tills man flyttar 100 mil bort.

Man börjar bli gammal antar jag.

2009-12-16T22:47:00.003+01:00

Jag vet inte. Eller jo jag vet vd jag själv tycker och vill. Men det är ju inte så enkelt. Å ena sidan har många ungdomar problem med att visa "respekt" för äldre. MEd respekt så menar jag den typen som man inte slår in i ungen.

Å andra sidan är det alltid fel att utsätta andra för mishandel. Vi i Sverige är väldigt "Mesiga" och "Accepterande" för vissa saker men nolltolleranta för andra saker- som ändå går hand i hand, så till den gräns att det ibland blir vidrigt. Det är alltid fel att slå ett barn, en annan människa. Alltid. Det är jag övertygad om. Men det är okej att försvara sig själv.

Så hur är det med ord? Är det inte ett missbruk och ett sätt att utan blåmärken och rivsår ändå ta sig friheten att misshandla sin omgivning? Lär vi våra barn att inte slåss med näven men med sin tunga. Ska en person få stå ut med glåpord om han själv väljer att inte "ge svar på tal"? Det är fel att slå, men helt okej att säga precis vad man vill åt någon annan?

Idag är nätet och teven en stor del av ungdomarnas kultur och där går allting ut på att "äga" andra. Detta genom att provocera, lura, driva med och regelrätt mobbning. Tar man åt sig och mår dåligt får man skylla sig själv, då behöver man inte vara där. Då får man gå, eller acceptera att man är värdelös, korkad, ful...eller en gubbjävel.

Så det är till internet som misshandeln och mobbning förflyttats, oftast utom räckhåll för föräldern. Du som är mamma eller pappa, vet du vad din son eller dotter gör ute på internet? eller "vet" du bara att din son eller dotter minsann aldrig skulle göra någon grymhet som du inte ens kan fantisera om?

Precis som härjande ungar på stan, så gäller samma sak med härjande ungar på nätet- är ingen förälder där så vet du heller inte vad som pågår, och förmodligen är det som pågår något som går dig totalt över huvudet.

Hur ska man då förvänta sig att ungsommar som faktiskt växer upp under dessa förhållanden- både på internet och i sin omgivning- ska kunna bete sig repsektfullt mot andra i det "verkliga livet" bland vuxna?

Jag är inte en väluppfostrad unge. Jag avskyr "överheter" och förstår väl varför jag ska ge plats till en äldre på bussen, men jag anser inte att en äldre _alltid har rätt_. Men jag skulle inte drömma om att kalla en annan för gubbjävel eller kärringjävel. Kan bara gå till mig själv. Men så skulle jag heller aldrig slå ett barn. Eller de tär vad jag hoppas, jag har aldrig behövt bli kallad för kärringjävel eller liknande ännu. Men det är väl kanske en tidsfråga?

Att slå barn, att bära hand på andras barn, går helt emot alla mina värderingar. Jag tål knappt att man ska uppfostra andras barn med ord- det är att inkränka på andras värderingar, och är förälderns uppgift. Inte läraren, polisen, klasskompisarna eller klasskompisarnas föräldrars sak att göra.

Ronald ska dömmas för misshandel för att han örfilade en 13åring som kallad eronald för gubbjävel och står nu åtalad - och ungen som kallade honom för gubbjävel bör för sin egen och för Sveriges framtid- inte undkomma med det...

Så trots att örfilen var "fel" så är jag glad att pensionärer står upp bakom Ronald. För det han gjorde var resultatet av att han under en lång tid varit utsatt av en hotfull stämning av ungdommarna. Det är bra att de ställer ned foten, för något som de flesta vuxna ser som självklart.

Hemlängtan...

2009-12-16T22:12:00.004+01:00

Idag kändes det som vilken vinterdag som helst, hemma, där uppe i Piteå. Den fjuttiga halvdecimetern hade under natten förvandlats till några decimetrar, och allting är inbäddat med ett härligt lager av snö. Man ser vinden virvla runt med ett vitt puder, från tak och grenar, som aldrig verkar ta slut. Vid alla vägar finns plogkanter och alla parkeringar har små söta snöhögar (De är inte stora nog att få kallas snöbackar). Snön blir nog kvar i minst en vecka, kanske hela januari också!?

Det slog mig idag då jag stod i busskuren och han brevid mig muttrade in i sin mobiltelefon;"- Skojjaru, värsta Jävla skitväder!". Då talar vi om en fullkomligt normal vinterdag, att det finns snö. Inte snöoväder, inte 1meter snö på 4 timmar, inte 30 minusgader, inte snö + mindre orkanvindar. Det slog mig att jag sällan hört folk ojja och ha sig om snön där uppöver. Snön är lika självklar som allting annat. Lika naturligt och sjävklar som vattnet är för en blåval, att solen kommer till sommaren så kommer snön till vintern. Det är ingenting att rya eller svära åt. Det är värre om snön aldrig infinner sig. Varför ge sig själv magsår över någonting man inte kan påverka, om man inte vill flytta.

Uteblir snön, ja då svärs det över det förbannade trista tövädret, blötan och mörkret, isen på bilvägarna och gåbanor, och det dåliga skoterföret. Inte kan man åka skridskor, åka slalom eller pimpla heller om snön inte vill komma. Och ingen snöboll är rolig med grusig, brunfärgad snö.

Här har min längtan och saknad fått lite färg.

Vinterfoton

2009-12-15T23:43:00.005+01:00

Klicka på bilderna så blir de lite större.
Här nedanför ser du bilder "hemifrån" min hemby norr om Piteå

.

Snökaos i Sverige!

2009-12-15T22:28:00.004+01:00

Det är som en vän åt mig brukar säga; Det är jävla lustigt att det kan bli snökaos varje år i Södra delarna av Sverige. Precis som att det är en överraskning att även de kan få snö?

"Snökaos" här nere är en helt vanlig vinterdag i Norra Sverige. Fast norröver har de bra mycket mer med snö! Jag tänker då min far en "vanlig dag" kör mig till Luleå, 5-7 mil bort, och den enda punk man kunde fästa blicken vid i snöyran som dök in i över motorvägen med jämna mellanrum, var de röda lyktorna på bilen framför. Då var det "snökaos", men det skedde inga olyckor på den vägen, den dagen.

Sen såg jag på vägen här utanför -att klart att de blir snökaos om de inte tar sig ut och plogar vägarna i tid! Det har snöat i tre dagar nu och snön börjar samlas på vägarna och ingen plogbil har jag hört som kör omkring. Antar att de väntar till "snökaoset" är över. Den "Hemska snöstormen" som lämnat efter sig hela 1-5 cm snö måste ju få bedarra! ;D

Precis som sörlänningarna(speciellt de där storstadsmänniskorna) är duktiga på att göra sig lustiga över norrlands glesbyggdsfolk, så kan jag inte låta bli att roa mig över hur lite snö kan skapa ett sådant "kaos" för dem.

-------------------------------
Idag gick jag ut i snön och det var kramsnö så man kunde göra sig en liten snögubbe eller snölykta. Kanske leka snöbollskrig i någon minut (innan ammon tog slut i kvarteret) Det var en mysig, hemmavan känsla att gå ut i vädret där alla ljud blivit inlindade i den vita, luddiga snön. En viss mängd snö förändrar hela intrycket av omvärlden. Snön förändrar både ljuden och färgerna. Dämpar ljuden men förstärker synintrycken.

Jag kom att tänka på känslan då första snön kom då man var liten. Skolan eller hemma, så blev det alltid ett himla liv- ALLA välkomnade snön. Lärarna släppte ut oss tidigare på rasten och mamma brukade utropa "Nu kommer första snön!" och vi flög på något magiskt sätt ut i trädgårdne och gjorde oss snögubbar och snöänglar, som om varje människa bar en uråldrig längtan av att hälsa vintern välkomen. För snön innebar att dagarna blev ljusare, nätterna tystare och mycke snö innebar även ett"varmare" väder och gott skydd åt djur och växter.

Man tog sparken till skolan (Tills de började grusa skolvägen -_-) och åkte pulka, stjärtlapp och byggde snökojjor och gjorde snöhästar. Man kramade bollar att kasta på kompisarna och att göra vackra snölyktor som sken upp med sitt varma ljus utanför fönstret om kvällen. Man byggde snöborgar och lekte herren på täppan.

En vinter är alltid kall eller ogästvänglig på ett eller annat sätt, och då kan jag inte förstå hur man tänker då man föredrar den isfrusna lövgeggan och paletten i omgivningen som går i bajsbrunt, lervälling och grådask i låg kontrast mot det totala mörkret. För årstiden vinter kommer man aldrig bort från.

Snö är inte "kyla", Kylan finns där hur du än gör. Snön gör det inte kallare. Snön skyddar växter och träden och isolerar husen och djurbon. Snön lyser upp och gör så att det ödsliga och karga ändå kan vara vackert och roligt. Snön reflekterar det lilla ljus som finns under dessa månader, tillbaka till oss.

...snö tränar upp din balans :>

XXX-Holic

2009-12-15T03:39:00.005+01:00

Fantasy-Animen XXXHolic's första säsong kom ut med 24 eps under 2005-2006, och är en CLAMP produkction I.G. Den handlar om huvudpersonen Watanuki som kan se andar och andra väsen som andra människor normalt inte kan se. Detta plågar honom mycket då han försöker leva ett vanligt liv, precis som alla andra tonåringar. Men en dag när han är på väg hem från skolan, och som vanligt jagas av dessa andar, så råkar han hitta den mystiska och vackra kvinnan Yuko's butik.

Yuko visar sig veta en hel del om hans problem och har kanske en lösning, men det har ett pris. Allting har alltid ett pris. Watanuki börjar jobba för henne för att återbetala sin skuld, under tiden börjar han allt eftersom upptäcka en helt ny värld, och det är det man får följa i serien.

Det här är vid första anblicken en väldigt märklig serie, både till story och till utseendet. Jag kan tänka mig att man antingen älskar eller avskyr illustrationerna. Jag själv älskar stilen som de tecknat serien i. Den är konstnärlig -enkel men samtidigt detaljerik, med vackra färger och kontraster. Efter ett tag tänker man inte på att benen är som lyktstolpar och händerna lika stora som skallen. Figurerna är komiska men samtidigt tidlöst eleganta. Jag älskar den här serien. Vilken tur att det finns en säsong två också!

Pictuures (Wallpapers) from fanpop.com

Johan Björkman

2009-12-14T17:11:00.003+01:00

Om Johan Björkman heter det i Bygdéns herdaminne i del 1;

"Lars Björkman. Släkten härstammade från en förmögen bonde och tolvman Johanni på Björkö, där den gamla Neder-Torneå kyrka är byggd. Inskrevs underårig som student i Uppsala 18 okt. 1732. Aflade prästexamepn i Härnösand 29 mars l740 och prästvigd till Lappmarksdirektionens förnödenhet ss, missionär, men fick till en början tjänstgöra som adj, hos komminister, Isak Tornberg d.v. i Hietanieni; blef 15 nov. s.å. nådårspredikant efter brukspredikanten i Kengis J. Antilius, och som han hade gott loford om sig, utsågs han till efterträdare och gifte sig med änkan.

I början af år 1746 gjorde han ansökan om Kautokeino pastorat, som blifvit ledigt och fick Konsist anmaning l5 febr att med sina anhöriga begifva sig dit, afbidande konfirmation på befattningen. Som företrädaren Junelius sedan 1 maj 1745 fått tillträda Uleåborgs pastorat med lön, fick Björkman från samma datum uppbära inkomsterna af Kautokeino: Konsist ålade honom att beflita sig om lappska språket, ehuru prosten Fougt ansåg finskan där mera bruklig, liksom i Utsioki och hela Kemi-Lappmark. Som genom 1751 års gränsreglering hela Kautokeino församling tillföll Norge, inträffade sålunda det egendomliga, att Björkman, miste hela sitt pastorat: Han är där kvar ännu 13 aug. 1753, då han skrifver till konsist. i Härnösand och omtalar, att prästerskapet från Danmark ännu icke anländt eller gjort anstalt till att mottaga Kautokeino församling och att han sålunda öfver denna vinter för anförda orsaker där kvarblifver.

Tillika sänder han den av konsist. äskade förteckningen på de böcker, mässkläder och handlingar, som höra Sverige till och icke äro inköpta för kyrkans medel. I anledning häraf beslöt Konsist. tillfråga lappmarksdirektionen, huru länge Björkman. må i Kautokeino förblifva och hvad vidare utväg till hans befordran man skall taga, samt huruaida kyrkklockan skall betraktas som Sverige egendom. Att det hade sina betänkligheter, att de svenska prästerna fortsatte sin verksamhet på de afträdda områdena, visade sig, då den danska envoyén besvärat sig, att pastor Hellander i Utsioki förrättat ministerialia i Tana kanell. I anledning häraf befaller K. Mjt 16 nov 1755 konsist. underrätta bem:te Hellander som öfriga prästmän i lappmarken, att de hädanefter ej måge blanda sig i någon kyrkoförrättning uti de distrikter, som nu efter gränstraktaten äro danska kronan tillhörige.

Björkman fick redan 1753 försäkran om att få behålla den kronolön af Kautokeino, som han hittills haft, till dess han vunne annan befordran och utsågs 1754 till en början att interimsvis blifva skolmästare i den nyuppförda lappskolan i Gellivare, uppehölI därefter nådåret efter pastor Lund, blev 1756 ordinarie skolmästare samt 8 juni 1757 kyrkoherde i Gellivare med tillträde 1 maj 1758 cch uppbar tillika lönen från Kautokeino. Under hans pastorstid härjade en svår sjukdom (radok) bland lapparnas renar Härom skrifver Björkman till lektor N. Gissler i Härnösand ett bref, daterat den 28 febr 1760, hvari han omtalar, att Gellivare lappar blifvit så utfattiga genom radok, att de måste begifva sig nå socknarna och tigga, och tillägger: "Skulle denna sjukdom i några års tid än vidare continuera, så tror jag att det här ej behöfves hvarken präst, klockare eller någre uppbördsmän!"

Den av Högström uppförda prästgården brann beklagligen upp 1762. En visitation clasica av betydelse förrättades här av biskop Kiörning 24 febr. 1764, då han höll tal till lappska allmogen på deras eget språk och uttalade sin förvåning öfver de framsteg i kristendomskunskap, församlingen vunnit sedan hans föregående visitation 1749. Björkman var predikant vid prästmötet i Piteå 1764. Han afled 9 aug. 1788 och begravdes i dec., 72 år 9 m. 5 dagar gammal"

Ca 100 år efter att vår anmoder Katarina från Kautokeino och hennes Make, prästen Johan Björkman, som kommit dit för att utföra sina kyrkliga plikter tills Norge tog över - så hände detta;

The Kautokeino Rebellion eller "Kautokeiono Upproret" som det heter på svenska är en film skriven av Nils Isak Eira, Nils Gaup, Reidar Jönsson och Tone Pelone Wahl, där du bland annat får se Mikael Persbrandt. Filmen är även regisserad av Nils Gaup.

Filmen är baserad på en sann historia i norra Norge för 143 år sedan. Det handlar om en svensk handelsman som vill börja sälja alkohol åt samerna versus en samehustru som vill hålla sin man borta från flaskan.

Historien bakom filmen;
Rent historiskt var det inget uppror, snarare oroligheter på grund av en tvist som utspelade sig i Kautokeino socken. Tvisten nådde sin kulmen 1852 då två samer dömdes till döden för att de försvarat sig i ett hangemäng.

Bakrgunden till händelsen har flera orsaker och berörde många, bland annat dispyter mellan Norge och Ryssland om hur finnmarken skulle uppdelas. Spritförsäljningen i finnmarken var även ett stort socialt problem som man försökt stoppa.

1852 försökte en grupp samer att hindra spritförsäljningen, cilket resulterade i hangemäng med socknens länsman och byns handelsman och en misshandlad präst. Händelsen rubricerades som ett grovt brott och bland de skyldiga dömdes två till döden och fyra fick långa fängelsestraff på Akershus fästning.

Det var en av dessa män, Lars Haetta som passade på att översätta bibeln till Nordsamiska.

Händelsen föll i glömska men 1930 sattes en pjäs upp som handlade om händelsen och i mars 2004 gick den ännu en gång. 18 januari 2008 fick filmatiseringen av "Kautokeinoupproret" premiär.

Kimi ni todoke

2009-12-10T19:49:00.003+01:00

Kimi ni todoke sänds nu under hösten och under 2009 har hittills 9 avsnitt släppts.

Det här är en romantisk komedi, fylld med "tonårsångest". Inte en mörk eller speciellt svår sådan. Utan den där som är fylld av den allmänna osäkerheten kring allting nytt, och ensamheten som fyller så många-speciellt i den åldern, utan att man ser det, eller man väljer att inte se det- hos andra än sig själv.

En längtan att bli accepterad och omtyckt, balansgången mellan att vara normal med vänner eller att ses som konstig och bli ogillad. Att vara snäll och till lags men ändå våga ge vika för sina egoistiska, innersta vilja.

En serie som dessutom är ritad på ett roligt sätt gör ett annars tungt ämne så lätt att följa med ett leende och pirr i maggropen. Man får följa den osäkra, bleka och mumlande högstadietjejen Sowako(Sadako) som har hamnat i ett fack där hon en dag inser att hon inte alls passar in. Det duger, men hon vill ha mer.

Vi får se henne utvecklas och växa sig ut ur rollen(med andras hjälp) som omgivningen prackat på henne. Vi är nog många som kan känna igen oss i tonåringarnas problem, oavsett om du var den tuffa, populära, retade eller bara den där som passade in överallt men aldrig egentligen besatt modet att vara sig själv. De första åren där man upplevde smärtan på grund av kärlek, för första gången.

Det är en serie som gestaltar de svåraste åren under skoltiden, med en varm
kopp med verklighet med ett sött strössel av rödhettande romantik, humor och vänskap.

Jag skulle vilja gå så långt som att den här serien borde visas i alla skolor på högstadiet för att visa hur lätt en person får dåligt rykte eller känna sig utanför - eller hur lite man själv behöver göra för att få en person att känna sig accepterad och omtyckt, och hur viktig denna känsla innerst inne är för alla människor.

Norrbotten, Lappland vs Linköping

2009-12-08T23:29:00.004+01:00

8-4

Linköping:
+1 p för extra tidig sommar och extra lång och varm sommar.
-1 Finns det en löjligare dialekt än "öhstshkötskan"? Nej. Faktiskt inte.
-1 ...dypöl med kossor eller dypöl med snorungar? Man behöver nog bil för att finna sig en egen privat dypöl att trivas i. Nej tack.
-1 Alla jävla småkryp. Speciellt fästingen och spindlar stora som femkronor eller högre valuta.
-1 Vintern här är som en evig höst utan slut. Dagar som går i nyanserna grått, svart och lerbrunt. Lerbrunt är en lappskojs av olika "ruttna löv-nyanser" som gärna färgar av sig på både ditt humör och skorna såklart!
+ Allt trevligt folk!
+ Anonymitet och privatliv
- Alldeles för många som inte vet hur man står i en kö -_-
- Trångt och förjävligt på bussen
+ en buss var tionde, max var tjugonde minut. Så de ska va <3
- Folk kan inte bete sig när de går på bio. Stäng av ficklampan(mobilen) och sluta pilla i mitt hår!

Piteå:
+1 Har en vit och härligt ljus vinter. Om än lite blåsigt.
+1 Kanske inte en snygg dialekt men en cool dialekt. Folk skriver böcker och gör filmer för att få chansen att prata som oss!
+1 Massa badställen. Finns så många badställen så man nästan får beslutsångest för var man ska bada idag.
+1 Just i Pite är varken mygg, knott eller fästingar någonting man tänker på allt för mycket. Blev mer myggbiten i Linköping än i Piteå 2009.
+ Allt trevligt folk!
-Skvallerkärringarna ;)
+ Här vet man hur man står i en kö!
+ Sällan man behöver stå i bussen för att den är för full.
- För lång väntetid på bussen
+ Alltid en trevlig upplevelse på bion.

Sofia Jannok

2009-12-08T22:58:00.004+01:00

Sofia Jannok är aktuell med skivan hon släppte för snart ett år sen; áššogáttis / by the embers. Hon är en ung kvinna av samiskt börd och, likt mig född i gällivare, som gör musik med det hon fått med sig från sin kultur, men även det som hon gillar, Jazz och andra musikinfluenser. Hennes musik har med god respons nått utanför Sverige.

Hon har en vacker röst och jag har alltid gillat känslan i jojk. Men det är kanske ingenting jag lyssnar på till vardags. Men den här låten; Iris. Jag går och nynnar och vill bara gråta för den uppfyller mig med en känsla som känns helt fantastisk. Glädje. Värme. Fart.

Tyvärr finns inte låten på spotify ännu.
Jag har inte en susning om vad hon sjunger då jag inte kan samiska. Men man behöver inte förstå orden för att uppskatta hennes musik; för hennes röst och musiken i sig förmedlar så mycket i sig. Men du kan avgöra själv, lyssna på henne här:

Så vet man absolut inte vad man ska ge mig i julkapp eller födelsedagspresent? Då har jag ett förslag precis här: By the embers / Sofia Jannok

Släktforskning

2009-12-08T22:33:00.005+01:00

Jag har tagit del av andras släktforskning (Kul att man är av släkten som delas av så många andra) och jag har äntligen börjat finna alla de där "vallonerna" som min mor alltid påstått att vi ska ha i släkten.

Grape, Köhler, Kolder(Flygare), Speer (Spett), Thun...
De flesta är nära kopplade till när gruvdriften i Kengis och masungsbyn startades. Bland "vallon släkten" finner vi även brukspatronen som vi var släkt med.
Tyskar, Holländare... Arbetare och adelsmän. Det var av föga betydelse uppe i svenska vildmarken där man nog tog vad som fanns för att värma sig under täcket.

Det "vallonska" blodet har nog fått ge sig vika och tunnats ut -mot det starka inflytandet av Finnar och Samer. Inte mig emot. Men.

Jag måste säga att min mors släkthistorier är väldigt spännande ur Norrlands-historiskt perspektiv. Mitt namn Hedman är av ett finskt släkte men oj vad de har hållit sig gömda i västerbottens-skogen bland renarna och varit snälla i jämförelse. Men man kanske finner något spännande där också om man bara gräver lite djupare.

Rika Maja

2009-09-29T13:01:00.007+02:00

Rika Maja var en samekvinna i Mausjaur, vi talar om 1600-talet. Det finns berättelser om henne om du googlar lite. Hon är iallafall en anmoder till Samen Petrus och hans fru Elsa, som grundade Böle, min fars släkts hemmane. Hon är mor till Petrus mormors far. Och Petrus är min pappas farmors mors pappa. Gäller att hålla tungan rätt i mun. Så vi talar iallafall om väldigt långt tillbaka nu. Jag själv har inget samiskt kulturellt eller språkligt arv att vårda (förutom möjligen gener), men jag gråter inombords varje gång jag läser om hennes önskan att begravas på sitt kära berg bland sina renar.

När jag fann hennes berättelse så fann jag även en annan ättling till henne. En konstnär! En samisk konstnär tillockmed. Jag avundas henne. Det samiska har sakta men säkert nötts bort från min egen släkt på vägen mellan Maja och att vi blev Hedman, trots en sådan envis anmoder som Maja.

Läs berättelsen här och besök hennes ättling, som sjukt nog även bor i Öjebyn, där JAG är uppvuxen. Och Mausjaur gissar jag inte ligger allt för långt från Malå kanske? Där jag tillbringat så gott som alla mina lov under min barndom.

Såja, då fann jag ännu en till konstnär att lägga in i släktträdet, om så vara en enormt avlägsen sådan!

Släktdrag?

2009-09-28T20:56:00.004+02:00

Jag har inte haft tid att pyssla, måla eller ens kluddra på senaste tiden. All energi går åt till mitt nyupptagna intresse att rota i släktanorna. Och mycket skoj och överraskande har jag funnit i min egen släkts historiska skattekista. Viva Internet!

Men här får ni något annat att vila ögonen på; appropå släkt.
Min kreativa, unga och begåvade "lill-tremänning" som bor i "lappmarkerna" på landsbyggden i norr, delar med sig av vackra bilder som hon fotat och donar med.

Besök henne :här: Malinhe

Akryl

2009-09-06T08:33:00.005+02:00

Jag tänkte posta de "senaste" större akryltavlorna som jag har gjort de senaste åren (som det finns foton på).

.......................................

Yun - 50 x 70 cm 1996. Denna är en total rip-off- en kopia av någon annans karaktärsdesign som jag använt som referensfoto på datorn. Jag målade den åt min dåvarande pojkvän för att det var hans favoritgubbe i spelet Street fighter. Han fick välja färger, men karaktärens design är alltså någon annans, som jag målat av och förstorat. (Yun, painted by me - but not my charachter design or idea of posé - painted as a gift to a friend that loves Yun)Rasmus - 50 x 70 cm 1997. Rasmus, min katt. Den hänger tydligen just nu i mitt ex's vardagsrum om jag förstått rätt. Han fick tavlan, eftersom jag har katten in person. Så älskad är denna Rasmus ska ni veta. En fantastiskt älskvärd katt som förtjänar ett helt galleri fyllt med tavlor på sig själv.Flisan - 30 x 40 cm 1996. En "beställd" julklapp åt min syster och hennes sambo. Ett porträtt av deras älsklingsdam, katten Flisan. De ville ha den i lilanyans för att matcha tavelporträtten som jag gjorde åt dem året innan.Zebra tavlorna - Huvudet 30 x 40 cm, Savannen 114 cm x 46 2008. Savannen hade jag länge som en idé i skallen som en dag fick lov att poppa ut på några taveldukar jag hade liggandes hemma. Men jag ska nog göra en ny variant så snart jag har råd att köpa duk och färg.

snurrade vidare

2009-08-24T22:31:00.003+02:00

Sen snurrade jag vidare med "dröm-serien" som mest gått ut på att leka med färgerna. Skoj att måla, kanske jag har en ny period nu.

En dröm

2009-08-23T09:05:00.006+02:00

Blyerts och akvarell på ganska grovt, träfritt A5 papper.
Jag älskar livet i akvarellfärger och här lekte jag med det. Faller nog en del i smaken, men inte alla. Det är en dröm. Kvinnan längst ned "blåser bubblor" som når världen på andra sidan, ovanför, uppochned- en dröm. Eller flera. Varje bubbla är kanske en dröm i sig. Man vet inte, för det är en dröm.

Böcker

2009-08-16T08:57:00.004+02:00

Jag har läst lite böcker i sommar faktiskt, de som känner mig vet nog att jag föredrar läskiga skräckberättelser eller deckare av alla dess slag- kriminalromaner, som likt gräshoppor verkar ta över de svenska bokhyllorna, iallafall i min matvarubutik där jag oftast införskaffar dem. And I love it! Men jag har förstått att dessa svenska deckare inte är vidare poppis hos "finläsarna". Själv läser jag inte sånt som ajg vet att jag skulle somna om det gjordes om till tex film. Den enda icke-deckare jag läst i sommar är "I en annan del av Bromma- Martina Haag" som var väldigt lättläst, rolig och lite "feel good".

Buy at first sight är Mari ljungstedt, Johan theorin, Minette Walters och Karin Whalberg, Och om jag hittar någon oläst av Ajvide eller Läckberg.

Det är populärt att skriva om norrland, Stockholm eller någon skärgård. Öland eller Gotland är också populära scener för riktigt blodiga brott som måste lösas, eller varför inte en hemsk skräckhistoria som får dig att ändra semesterplanerna ut till havet.

De två senaste böckerna är också bland de bästa jag läst i år. De var riktiga sidvändare och välskrivna. En är inte för den som ogillar "övernaturliga" inslag i sina däckare, och den andra är en tjock bok och ganska tung på sina ställen- men väldigt trovärdig.

Nattfåk av Johan Theorin utspelar sig på höstens mörka Öland då havet och ödsligheten inte framhävs lika idylliskt som på sommaren med mord, död och spökhistorier. Läskig och obehaglig ända till slutet. Min inneboende längtan efter en egen gård på landet avtog iallafall dramatiskt.

Kinesen av Henning Mankell- Tjock, och lite småtung mot slutet. Men den börjar med ett rasande tempo genom att låta läsaren följa med till den norrländska(sydligaste norrland, I have to say) polisen då de finner en hel by som blivit brutalt massmördad. Jag har inte läst andra böcker av just Mankell, men vet att han är både älskad och hatad. Han faller nog i mitt fack av älskad.

Kinesen känns hela tiden trovärdig och det är en spännande lek med teorier om "hur det skulle kunna vara" där ute i världen. Men ibland blir det lite för mycke vänstersnack, tjatigt om Mao, politik och kommunismens fana. Nästan så att jag tror att han försöker omvända mig, läsaren, genom bokens gång. Eller gillar jag bara det jag läser? Men väldigt bra, där politik och rättväsendet spelar en stor roll. Jag blir nyfiken på var Mankell själv står politiskt...och var står jag?

Sommarlovet

2009-08-10T12:17:00.008+02:00

Helgen den 18-19 juli, så for vi till min familjs sommarställe i guldriket i Lappland, Västerbotten.
Där tog jag fram akvarellblocket och färger -och målade lite snabbt på morgonen innan vi skulle åka hem till Piteå igen.

Huvva!

2009-04-05T09:12:00.004+02:00

Jag hinner inte updatera med nya bilder just nu för jag har fullt upp. Joxar och donar med min lägenhet och trädgården och annat spännande. Det är alldeles för skönt vårväder för att sitta inne och uggla med datorn och ritplattan, men kanske det dyker upp en akvarell snart.

Glad påsk!

2009-03-17T08:00:00.006+01:00

Nu är blyertsskisserna färglagda med Derwent " 6 soft drawing pencils" i bruna nyanser. De är ca A5 i storlek, var och en. Det föreställer alltså min och mammas fjord-sto som vi ägt i snart 15 år, sen hon var 5åring. Just nu är hon dock utsatt på foder och kanske säljs så småningom, då både jag och min mor numera bor i södra Sverige, i större städer där det är för svårt och dyrt att hålla på med hästar för oss (Då ingen av oss har bil blir det ännu svårare). Men vi släpper henne inte förens vi är 120% säkra på att hon hamnar där hon trivs, med människor som verkligen tycker om, fungerar med, och respekterar henne. Man vill ju att de ska få ett bra avslut efter lång tids trogen tjänst hos människan!

Då vi köpte henne stod hon i vårt eget stall på gården de första 7-8 åren, sen har hon stått bland annat i Holmen i Öjebyn, Lillpite ca 3 år, där vi trivdes superbra. Sen har hon stått i ett stall strax utanför Öjebyn, Kalix osv. Det är iallafall många där ute som känner till vår lilla, väldigt speciella tös. Hon är en klippa, med alla hovarna stadigt förankrade i jorden- men väldigt framåt, arbetsvilligt, intelligent och lättlärd. Om jag skaffar häst igen i framtiden- så kan jag bara hoppas att få en hälften så rolig och söt häst.

Så porträtten är baserade på foton, men tog väl ca 10 min vardera. Jag ville ha det enkelt, och behålla "skissigheten" även då den var färglagd. Att bara få just det som gör att hon är hon och de typiska karaktärsdragen för fjordingen. Sen tycker jag att pappret i sig är väldigt vackert, så jag försökte ge det plats också. Det ska bli en gåva, jag hoppas att hon blir glad!

Dolphan

2009-03-16T20:48:00.007+01:00

Skratta inte, men jag har haft en crush på Dolph Lundgren. Jag är ju född under 80-talet och blev tidigt helt nere i all film som innefattade action, kampsport och aliens...

Dolphan ryms i minst två av de kategorierna. Sen att han tack vare sin vackra, urmärkt markerade ansiktsdrag, blonda hår och kropp- ofta fick spela stor ryss, tysk eller ....ja. alltid ryss eller tysk ^_^ gjorde honom inte direkt mindre attraktiv eller tuffl!

Alla som dregglade efter Rambo- Sylvester Stallone- ni har ingen rätt att skratta åt mig! Sylvester är ju en liten missbildad, inavlad terrier i jämförelse med denna välväxta, perfekt formade bjässe. Sen är han svensk som "slog igenom stort" som superhunk/skurk. (klart det har betydelse, har jag som svensk inte rätten att känna lite stolthet precis som alla andra nationaliteter, kulturer och så vidare? Var skrev jag på om att säga upp den rätten -_-? Precis).

Han är iallafall fortfarande het, trots att han hör till de där "anabola-gänget" från det glada 80-talet. Han ser faktiskt väldigt fräsh ut. Och nu ska det göras en dansk westernfilm med Dolph Lundgren... Jag är inte den som normalt faller för muskelgubbarna, men Dolphan har en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Jag vet inte om jag vågar se den, den kanske totalkrossar alla mina barndomsminnen. Fast det låter ju onekligen jukt, så sjukt att det faktiskt måste ses.

Hund anus

2009-03-16T09:06:00.005+01:00

Nu har hund anus blivit konst, med hjälp av Hanna Sjöstrand. Själv kan jag inte förstå att detta inte skett tidigare! ;)

Hon anser att hundar springer runt med sina anus helt öppet i vårt samhälle men ingen tar notice om det (Är inte det lika bra?). Att anuset är ett objekt som gör motstånd, och så fortsätter det. Läs mer om hennes examensarbete kring konst-studie av hundens anus i sydsvenskan.

Nä, men det bevisar verkligen att oavsett tankebanor - bara det kan låta vettigt och man använder sig av rätt ord och får det att låta ordentligt igenomtänkt- så accepteras det i de stora rummet. Och så ska det ju vara, så länge det inte handlar om verkliga/uppmuntrande av övergrepp mot levande djur, person eller människors/samhällets egendom, brott helt enkelt.

Jag har inte sett själva målningarna och jag måste säga att jag faktiskt blir lite nyfiken, även om jag har svårt att ta det hela seriöst. Jag är uppvuxen med hundar och vet att det inte är några vackra grejer. Eftersom jag inte tänker på hunden som ett sexuellt objekt, så kan jag inte påstå att jag brytt mig om anuset på hunden nämnvärt- Där kommer bajset ut- som på alla däggdjur. Inget man vill gå runt att fundera på sådär allmänt. Varför vill man det? Varför vill hon EGENTLIGEN lägga spotlight på hundens anus? Jag finner den frågan så totalt ointressant, så det blir intressant att hon byggt en hel examensutställning på just den.

Allt som får ögonbrynen att höjjas och mummel spridas i konstens namn, hamnar i Media. Så det är bra marknadsföring. Helt klart. Jag oroar mig mest för hennes person och fixering vid just hundens anus, å alla hundars vägnar.

Norsk fjordhäst

2009-03-16T02:31:00.004+01:00

Finns en hästras som ser ut som en ponny men är en häst till styrka och sinne. Den är närmast besläktad med islandshästen och delar den ganska speciella färgschemat "black", som är en primitiv färg som blivit kvar från "urhästarna". Man hittar den färgen bland de vilda och numera enda riktiga vildhästarna Przewalskihästen som håller till på den mongoliska stäpperna. Man ser även vissa likheter i deras exteriör. Norska fjordhästen var isolerad i Norge, och utvecklades till en egen ras. Den utvecklades mer av naturen än av människan och andra ästrasers inblandning.

Av dess förfäder i Norge, togs några till Island, som då även blev anfader för den kända islandshästen som är ännu mer isolerad som ras och numera helt fri från inblanding av andra hästraser. Fjordingar förekommer i endast i olika varianter av färgen black (som inte betyder svart, utan är olika nyanser av en grundfärg med markeringar som ål och zebratecken och aldrig med vita teckningar och tvåfärgad man och svans), med tillhörande "ål"som är en mörkare sträng av färg som börjar i luggne och går över ryggen och slutar i svansen. Ålens tylighet är varierande. Det resulterar i att den får en tvåfärgad man och svans, vilket är väldigt unikt för en tamhäst- men är en rest från de "förhistoriska" hästarna och ågot som den alltås har gemensamt med Przewalskihästen. Det förekommer även "zebra ränder" på ben och över manken på vissa av fjoringarna, men det finns blacka färger där markeringarna knappt är synbara.

Det här är skisser av porträtt på min fjording Natazja, som är gulblack, med lite mer brunrött över nosryggen. Hon har en väl markerad ål och på sommaren då allt vitt lurv från benen åkt av, så kan man se lite zebraränder på hennes ben. Jag har ritat med blyerts på kaffe och te-behandlat, lite tjockare ritpapper, ca A5 storlek.

Det här är en häst från vikingatiden, och ännu längre bak. En "naturlig ras" som formats av de möjligheter naturen omkring dem givit.

Blyerts

2009-03-15T18:00:00.008+01:00

Lite gamla teckningar från 2003 då jag gick en konstinriktning på en folkhögskola. Inför en temautställning så gjorde jag flera 10x10 cm med svart paspartou, där jag ritade katter. Jag gjorde nog över 10 st bilder, men väljer att visa dessa 2 som jag gillar bäst och lagt ned mest tid på. Rasmus bror som kattunge till vänster och min katt Pontus som min pappa har hos sig nu, till höger.

Lite kladd

2009-03-10T01:30:00.002+01:00

Några halvfäriga målningar som jag håller på med just nu då jag känner för det. Förminskat dem rätt kraftigt.
----
Some halfdone-paintings (that I shrinked down alot). This is what I'm up to at this moment.

Firey 2

2009-03-03T23:17:00.002+01:00

Sagan...

2009-03-01T23:05:00.002+01:00

Vad är konst?

2009-02-27T16:27:00.004+01:00

I efterdyningarna av konstfackselevernas förstörelse så följer såklart debatt. "vad är konst".
Det verkar som att det är många som gömmer sina agressiva och olagliga politiska och samhällskritiska handlingar bakom "konsten". Vad konst är, är var och ens smak. Jag tycker serietidningar är konst, bara som ett exempel.

Men jag säger igen; Nej till vandalism i konstens namn. Det drar ner termen konst i smutsen. Hur vandalism av den lilla människans skattebetalade ägor på något sätt ifrågasätter samhället eller makthavande - Är höljt i dunkel för min del. Är det kanske för att jag inte är anarkist?

Jag ser inte hur sabotage och terrorism mot folk i vardagen på något sätt ska vara bra och gå emot normerna. Vi är ett demokratiskt land, alla har möjlighet att påverka, men vissa saker får man acceptera för det är vad dens tora massan vill- Tex jag vill inte att du ska byta plats på prislapparna på mina varor eller flytta på mina plancher -_- ELLER skrämma brt mig från min tågvagn.

Den här bloggen hade bra saker att läsa om konstfack-elevernas framfart och tankar kring konstens utveckling i Sverige. Jag tycker det är ett förfall om konst ska bli ett ord att gömma sig bakom för att kunna skada andas ägodelar, människor och djur!

funderat mycket på det här. Konst är frihet för min del, men som med demokrati och anarki- eller i alla sammanhang där fler än en människa ska existera på samma område- msåte det finnas regler, regler som följs. Ifrågasätta kan man göra utan att kränka oss som är helt nöjda med tillvaron!

Serier

2009-02-26T06:26:00.002+01:00

En polare länkade mig DN's kultursida där de skriver om kvinnans framfart inom serievärlden och skilladen på Sverige och USA i ämnet (sättet att framhäva "hjältinnan"). Både de kvinnliga "förebilderna" i serievärlden samt kvinnliga serietecknarna har ökat de senaste åren. Det är helt underbara nyheter tycker jag!

Läs mer här hos Dagens nyheter kultur och nöje

Nordiskt tema

2009-02-18T17:41:00.003+01:00

"I folktron var draken ett ont och farligt väsen, som var en plåga för landet. Den hade fladdermusvingar och ett gap som sprutade ”etter”, eld och giftiga dunster och måste blidkas med människooffer. Till slut dödas den av en hjälte. Vikingarna prydde sin hövdings skepp med lindormar eller drakar på stävarna."

Den här målade jag efter att ha läst en sådan hjälteberättelse i min bok om nordisk mytologi. Jag kallar den för "it" då den bara benämns som "den" i sagan. Den får aldrig något namn, utan är "den" som kommer och äter deras boskap om nätterna. Jag gjorde den då vi hade teman under mitt år på framnäs folkhögskola 2003-2004.

Painted in oil-pastell 2004.
42*30cm thin, unbleached cardboard paper.

2009-02-16T22:12:00.004+01:00

Inte orkar rita eller måla på några dagar nu, även om det suger och drar i mig. Ork eller "ro" vill inte infinna sig. Det är så mycket annat i görningen just nu. En del högst privata familjära angelägenheter, en del personliga och viktiga saker + min seglivade förkylning som lagt på tio år på mina 28.

Det här är en gammal bild ritad med bläckpennor (2005) som var på en utställning på facefront den våren(Facefront är en årlig "festival" där nya band brukar få en chans att uppträda, och 2003 började de även ta in oetablerade konstnärer och fotografer för att visa upp sin konst- vilket är ett underbart initiativ!). Heter "beloved sister". Det var nog en bild på mig och min syster, eller allas systrar. Så lika men olika. Och förhoppningsfullt älskar de varandra och finns där då det gäller. Min egen syster har alltid funnits där, om än bara med uppmuntrande ord de här senaste åren. Ibland har hon försvarat mig där jag inte velat ha hennes inbladning men i efterhand kunnat känna mig stolt över att min syster vågat stå upp för mig!

Därför gör det lite ont varje gång jag ser en syster svika, även om det inte är min sak att lägga sig i. Ännu ondare gör det att se någon mista sin syster till det oåterkallerliga. Men den här bilden handlar iallafall om mig och min syster, min älskade syster som jag vuxit upp med. Vi kommer från samma källa, men är väldigt olika och jag kan inte tänka mig ett liv där hon inte hade funnits.

Facefront 2009 flyttas till Acusticum (ett lyxigt bygge från början av 2000-talet) vid musikhögskolan nära centrum i Piteå.

Konst

2009-02-15T21:35:00.002+01:00

En från konstfack gjorde som examensarbete en film där han vandaliserar en tunnelbanevagn. Detta skapade diskussioner redan då- för ett år sen då filmen gjordes- som förmodligen resulterade i att konstfack lade upp tydligare riktlinjer redan nu i höst. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth fick upp ögonen för "konstfilmen" nu då den visades på en konstmässa.

Konst ska provocera och pynta- men vad vill man ha sagt med sadegörelse där samhället- folket, får stå för notan? Jag håller med henne och alla andra som tycker att det här är att gå för långt, det är bortom "konsten". Och vad ville konsteleven som spelade psyksjuk och blev omhändertagen berätta för oss? Do tell me.

Synd att konstfack får stå i blåsvädret bara för att en del idioter råkat söka sig in där och utan problem agerar hur som helst under deras banner.
Är konst ett förkläde för att få bete sig och göra vad man vill?

"Var går gränsen för vad man kan göra i konstens namn?
– Konsten handlar om att pröva gränser. Det går inte att vara kategorisk."

Läs mer här:
Konstelev spelar psyksjuk -
Konstelev vandaliserar tågvagn -
Så ok.
Jag kan inte säga om de tär konst eller ej, men ser mig helt kalrt ha rätten att uttråka er med att säga vad jag tycker om eller inte. Hitills på listan över konst jag ogillar;

Konst som på något sätt inefattar att plåga djur. (Dit tillhör inte avlivning- men helt klart guldfiskar i en matberedare eller fastbundna hundar)
Konst som påtvingas andra pga otydligheter(De som gav sina besökare renblod, lät 9åringar lyssna på samlagsljud osv).
Konst som är skadegörelse

Ska bli jävligt intressant att se vad det blir av den psyksjuka ksontnärinnans jobb. Hon har iallafall fått PR av det hela spektaklet.

Vi har inte bett om den här kosnten och ska därför nte behöva betala för den. Så konst eller ej, pengarna ska tas ur deras egna fickor!

Happy v- day!

2009-02-15T03:15:00.008+01:00

Glad alla hjärtans dag! Hoppas ni har fått en kram eller mer från era nära och kära. Det här är "Happiness" från min "100 picture challenge". Jag har postat den på Deviantart.com tidigare men sparade den för den här dagen till min blog. Jag skriver det här klockan 3 på natten, så rent tekniskt så är det "igår" som jag borde ha skrivit, men jag har helt enkelt haft fullt upp på annat håll.

Har även lite sido-projekt på gång som är både "hemliga" och ja för tidigt att pratas om helt enkelt. Sen en rejäl förkylning ovanpå det, resulterar i att mitt ritande är lite lagt på is- iallafall på sådant material som läggs upp här. Serpent ligger och skriker på mig om att få bli färdig och få flygaiväg. Men den lär få ligga där och gapa i någon vecka, såvida jag inte får ännu en rastlös natt...

Men ha en tanke att börja rita efter olika teman varje månad. Några förslag eller önskemål? Jag tror det kan vara både skoj och ge bra övning. Så ge gärna ideér och förslag om det är något speciellt du vill se mig rita, eller tror att jag skulle behöva öva mer på - Är själv sugen på att fördjupa mig i yamato-e, och att kunna måla vatten! Två av många saker i listan.

Nu ska det iallafall sovas.
Önskar er alla en fortsatt trevlig helg!

Liten Geisha

2009-02-13T00:00:00.000+01:00

Till syster yster

2009-02-12T08:12:00.003+01:00

Du ville ju ha en geisha, men kanske inte just en med den här kompositionen- men det här är min "alla hjärtans dag" bild till dig systeryster. Du får den stora varianten över msn eller mail sen om du vill (och utan mitt fula kluddande på bilden;) .

Texturen på bakgrundsskärmen, hjärtat och parasollet är gjorda av Princess of shadows, texturer som hon har på sin Deviantart.com galleri för alla att använda så länge man ger cred. Kika förbi där om du är intresserad av sånt och fotomanipulationer.
Det här är första gången jag använder texturer i ritade bilder så jag såg det som ett litet experiment. Det gav bilden mer liv.

Geishan

2009-02-12T08:08:00.003+01:00

Jag har suttit uppe precis hela natten pga att jag är sjuk. På natten sover ju alla andra så vad roar man sig med då? Jo man ritar geishor. Satt och glodde kenshin då jag fick bilden i skallen och inte kunde bli av med den. Lika bra att skissa ned den inte direkt så märkvärdiga bilden direkt tänkte jag. Då jag ändå skissat ner den så kunde jag lika gärna scanna in den....och så fortsatte det. Nu är bilden klar. Men här är skissen först.

Serpent...

2009-02-12T00:54:00.003+01:00

[00:56] Torsdag.
Pillade på den lite mer nu uner natten (då jag ändå inte verkar kunna sova*snörvel*) och den har fått grundfärg, en annan design på hornen och en grej på svanstippen. Vingarna är också breddade på ena sidan. Nu är drakar och serpentiner i mina ögon- magiska varelser så jag orkar inte fundera kring det logiska i hur den ska kunna flyga. Men lite är väl tanken att den håller sig kring varma områden som tex en vulkan- och ägnar sig åt någon typ av glidflygning? Eftersom ingen sett denna serpent så är det knappast någon som kan säga emot mig...right? Det praktiska (och lite fega) i att rita fantasy ;)

Kram och gonatt!

Serpent update

2009-02-11T15:40:00.003+01:00

Jag mår fortfarande illa och har ingen ro eller lust till annat än att sova, men just sova är så svårt då man mår såhär. Men jag satte mig ner och pillade lite på serpent. Så här ser skissen ut nu.