Förra posten...

Förra posten skrevs för något, eller några år sedan. Jag sparade den för det kändes som att jag var FÖR upprörd. Jag blev rädd och draftade den.

Nu, långt senare valde jag att posta den ändå. Jag var väldigt upprörd när den skrevs och...jag tänkte att det kan jag stå för.

Men hädanefter ska jag öra som vanligt och mest posta mina foton och bilder här inne och hålla upprörda känslor på min personliga blogg "Mötje av åsit" /På ren storsvenska: Mycket av inget".

Nu för tiden har jag en hel del saker som tar tiden i anspråk, men att rita är som att andas och det sker ständigt i någon form. Problemet är att ta sig tiden att lägga upp det här, eller på deviantart.com

Jag....ska undvika att lova något jag inte kan hålla, men jag ska göra mitt bästa att börja posta mer frekvent.

Åsikter

Jag har under mina år på internet, ofta stött på människor som kläcker ur sig helt sanslöst, okänsliga saker och sedan yrkar på sin "rätt" att uttrycka en åsikt. Att få uttrycka sin åsikt är otroligt viktigt, men att man kränker, sårar och i grupp även påverkar andra negativt stör inte många alls. Nej, nej då. Att uttrycka en åsikt är starkt och bra, bara man kan STÅ FÖR DEN. Sen att åsikten oftast inte har någon grund. Låt oss säga att jag TYCKER att cancer botas med äggröra. Det är ju varken sant och rent av löjligt. Jag skulle framstå som en idiot.

Märkligt, oftast är nämligen personer som säger sådant är ganska anonyma människor. Jag kan säga att "blondiner är dumma fi**or som har iq badboll"- bara jag kan stå för det ( dvs envist såt fast vid det jag sagt oavsett vad andra människor tycker eller tänker om mig eller det jag just skrivit.

Okej, så jag tänkte utnytja min rätt att "stå för åsikter jag har" och säga att det är för många idioter där ute. Kort och gott. Och nej, jag har ingenting emot blondiner, men eftersom blondinskämt är helt okej och inte alls sexistiska eller kränkande mot "det skandinaviska folket" så tänkte jag att det var en perfekt grupp med människor att kränka, sådär lite på skoj (Jag avskyr blondinskämt).

Lagen säger en sak om rätten att uttrycka sig, den är oerhört viktig. Sedan har vi som invidiver ett ansvar för det vi säger. Jag tycker inte att det är "härligt uppfriskande" när någon i BB eller nån annan såpa på tv kläcker ur sig det ena trollet efter det andra- endast i syfte att provocera någon - oftast med goda orsaker. Det är idiotiskt. Det är min åsikt och den står jag för, jag anser att den har en bred grund att stå stadigt på.

När jag säger något, såhär, öppet för alla att se så är det inte samma sak som att snacka lite skit med grannen, polarna eller sin partner helt privat. Nej, det hamnar här- svart på vitt för alla att läsa om och om igen, glömma bort och återkomma för att läsas på nytt- för resten av internets framtid. Därför förstår jag inte varför jag ska slösa denna möjlighet- som inte alla människor på jorden har- till att skriva saker som bara fyller en sak: Att såra, kränka och håna andra, och allt försvars med "Jag vill uttrycka min åsikt, min åsikt är viktig".

Nej, din åsikt är så stans jävla oviktig och det vet du, därför måste du säga något som provocerar, kränker och sårar -för inte en endaste jäkel skulle bry sig annars och du skulle vara en osynlig liten skit. Och detta vet du ju så väl. Älskad och du har vänner som faktiskt gillar dig, hatad och du får miljoner tummen upp på Youtube eller din nästa prenumerant på bloggen.

Det där står jag för, för det är min jävla åsikt. Tar du åt dig? Skönt, känns bra här nere i sandlådan.

Rätten att uttrycka sig är alltså, för att tydliggöra, otroligt viktig. Att höra åsikter är också väldigt intressant. Därför måste vi även palla med dina åsikter, tyvärr. Du vet, de där kränkande, elaka, inskränkta åsikterna som bara fyller ett syfte: Att få dig, och bara dig, att må bättre. Förmodligen, nej helt säkert, på någon annans bekostnad.

Så nästa gång du tänker "äh, jag säger ju bara vad jag tycker, det är inget fel med det, det är ALDRIG fel" så kan du väl försöka reflektera lite över det: Hur kan jag framföra den här åsikten som är så viktig för mig? Varför vill jag framföra denna åsikt? Hur skulle jag ta det från andra hållet? (yes jag försöker köra nån empatigrej här men folk som du (nät-troll och t.ex SD:are) brukar vara rätt immun mot sådant, rite?).

Men antar att hela detta inlägg är slöseri med tid på folk som tänker i stil med "jag tycker hår är så jävla äckligt och det är min rätt att tycka så och min åsikt är viktig". Ja du har rätt att tycka så, ja du har tyvärr rätten att uttrycka dig så, och yes, jag har rätten att tyck en massa om det and right back at ya! Och ja, det känns förjävla bra.

Butterflies....

De bilder jag postar i det här inlägget är inte alla bilder (28 st) som jag ställde ut på Öjebyns konsthall hösten 2011, utan ett urval. Detta är mina "fjärilar" och de är mina egna, personliga favoriter. De var också, kul nog, de tavlor som folk kommenterade mest - konstruktivt, negativ och väldigt positiv kritik. De var helt enkelt den typ av uttryck som lockade fram mest reaktioner utöver "åh så fint" hos besökarna och det glädjer mig då jag själv kände mycket både under "produktionen" och även när jag själv tittar på dem. Men precis som med all konst- bara för att jag är skaparen så betyder det inte att alla ser eller känner det jag ser, när de ser mina tavlor. Jag vill inte provocera fram saker, men det är kul när folk ändå känner att "det här får mig att vilja säga något...". Tack alla som tog sig tiden att besöka min ustsällning och ett speciellt stort tack till alla ni som skrev och kommenterade i min gästbok! Det var jättemysigt och spännande att läsa och ta till sig varenda kommentar!

För er som inte var där:

Den till vänster är förlagan till planchen av utställningen. Den till höger är min personliga favorit. Sedan fast det en tredje i samma "stil" som nu är i Kommunens ägo som man kan ana på "max flyger"-fotot.

 

Mitt största fan, också känd som Mosters lilla Max.

Det fanns mycke yta att utforska i konsthallen.

Max gör ett försök att flyga upp, tillsammans med mosters fjärilar.

Ja, man kan kalla augusti 2011 för min "fjärils-period" den dagen någon bryr sig.

 

Utställning

Jag var en sväng upp till Piteå under slutet på september/början av Oktober för att hänga min utställning och hålla vernissage för min första separatutställning någonsin! Det var en riktig kick!

Jag valde konsthallen i Öjebyns bibliotek för att det är en underbar plats där jag växte upp med att just titta på utställningar- Där de välkomnar både etablerade konstnärer och mindre erfarna "hobbykonstnärer" som mig själv. Det är en ganska lång väntetid men så värt det. Jag och många av mina abrndomsvänner gick hela grundskolan på andra sidan vägen och uppmuntrar unga elever att iakta och ibland även få delta i utställningarna. Jag har ställt ut min bilder i hallen tillsammans med mina skolkamrater under högstadiet, men även då jag gick i mellanstadiet och ställde ut bilder med "Bildverkstaden", som var en rolig och spännande fritidsaktiviet där många senare i livet fortsatte med sitt målande.

Jag åkte upp en vecka innan för att hinna köpa ramar för att rama in och hänga tavlorna inför "öppnandet" med vernissage den 1:a oktober. Ja, att köpa ramar och släpa 29 tavlor 100 mil över Sverige med tåg var fysiskt omöjligt för mig. En bunt med akvarellpapper är dock fjäderlätt packning!

En sak lärde jag mig framförallt på Framnäs folkhögskola och det var recykling. Att återvinna konstmaterial, även om jag tycker att kvalité är viktigt. Tex ka man "snåla" med ramarna- som trots allt bara fyller en, om än viktig funktion- att skydda och framhäva sitt innehåll. Så kan man istället spendera pengarna på bra färger och papper.

Över huvudtaget är Pitebor duktiga på sådant, återvinning. I denna kommun har varje självhushåll källsorterat i sådär 10+ år eller så - då snackar jag på hög nivå. Inte bara att "om man har lust", kasta tidningar eller kartonger och lampor i speciella kar i ett soprum- utan att varje hushåll lägger matrester i en hög, papper i en annan, brännbart i en tredje +- några olika byttor till för konserver, batterier, plast etc - och om de inte gör så och blir påkomna så får de böta. Många kommuner runt om i landet har att ta efter där!

I Öjebyn finns iallafall ett underbart ställe som jag allt för ofta kommer på mig själv med att sakna här i Linköping - trots att vi har myrornas, och det är "Repris". En underbar...kommunal(?) rörelse? Vet inte hur det administrativa bakom uppkomsten av denna "butik" ser ut, men den är helt underbar. De återanvänder saker i bruksskick som folk lämnar på soptippen. Skapar arbete och ett superbra ställe att verkligen fynda! Där köpte jag alla ramar till min utställning, sedan målade jag dem som inte passade in färgmässigt. Jag gillade det, det kändes bra och det var en perfekt lösning för mig.

Mina side kicks -supermormor och underbara syster som båda peppat på mig, hjälpte till med att hänga upp tavlorna. Eftersom jag blev dödsförkyld samma dag jag anlände i Älvsbyn så kan jag bara sammanfatta det som att; Det hade inte gått utan dem. punkt.

Under upphängningen kom även en fotograf och "konstreporter"(?) förbi och ställde lite frågor och kikade på mina tavlor och tog bilder. Resultatet blev fina bilder på två av mina tavlor, en ful bild på mig där nog få skulle känna igen mig, och en rätt bra artikel där både jag och konsthallen i Öjebyns bibliotek kom fram. Det där med konst är alltid svårt att prata om tycker jag men artikeln blev faktiskt bra. Den tog upp kärnan med min utställning och varför jag ställde ut just där.

På lördagen den 1:a oktober så stod jag i hallen i 4 timmar och det strömmade in folk lite då och då, 50/50 var folk jag kände blandat med totala främlingar, men alla lika trevliga och välkomna! Speciellt roligt var det ju att få träffa gamla vänner som man ser allt för sällan nu för tiden. Inte många av dem är speciellt konstintresserade så det var lite extra kul att de ändå tog sig den tiden för min skull. Sen var ju de konstintresserade besökarna roliga att träffa, diskutera och samtala med.

Nu är jag iallafall hemma i Linköping igen och utställningen är över- den slutade den 21:a och min syster ska ordna så att jag får hem min gästbok där skolbarn och besökare skrivit hälsningar och åsikter om bilderna jag ställde ut. Min syster läste upp en del meddelanden över telefonen och en del kommentarer är riktigt ambitiösa och jag mottar kritikern med öppna armar, andra meddelanden var både söta och lustiga och lockar fram både skratt och leenden.

Det var en lärorik upplevelse, inte minst för att jag var så enormt nervös och inte visste vad jag hade att förvänta mig. Jag har ställt ut tidigare men aldrig helt ensam. Det är jobbigt för egot och självkänslan. "Kommer någon att titta på dem? Kommer någon att gilla det jag gör? Kommer någon att förstå? Kommer någon svartsjuk, fegis att kritisera mig orättvist? Kommer någon alls att ta sig tiden att ge mig kritik? Tänk om ingen kommer att titta på dem...".

I efterhand förstår jag inte varför alla tankar var så negativa men jag är glad att jag inte drog mig bort utan tog tjuren vid hornen! Kritik är ju faktiskt läskigt ibland, speciellt när det berör något man själv skapat och man vet ju aldrig hur andra ska lägga fram det- konstruktivt, elakt, fjäskande? Bara nicka men aldrig säga vad de egentligen tycker? Sen är ju det där med skönhet (vilket jag jobbar med mest) en smaksak, svårt att kritisera på ett rättvist sätt. Precis som att det är svårt att kritisera åsikter, men man har ändå alltid åsikter.

Detta var iallafall en chans att spegla min konst mot andra, på gott och ont se vad de tycker- men också att utveckla mig själv, se att det inte var livsfarligt. Framförallt att ha någonting att arbeta och utvecklas mot. Nu ska jag bara hitta ett nytt mål att sikta in på...

Jag slänger upp artikeln och bilder från utställningen en annan kväll...

Min "idé"

Min idé blev inte mycket mer än just en idé, under en lång tid.

Idag tränade jag mitt på dagen och det var så bra väer att jag drog på mig t-shirt, shorts och packade en "målarväska" och gick ut i ekskogen som finns i närheten av mitt hem.

Det var min idé. Att varje dag när vädret tillåter- att gå ut i naturen och måla något.
Det blir ju inte alltid bra, men det ger övning, övning ger färdighet. Akvarell kräver sin
"känsla" och jag har varit dålig på att måla det här året.

Det blev som sagt inget mästerverk, men den ser ganska mysig ut på avstånd.
Vitsippor..nej, ett hav av vitsippor har sina svårigheter...

Det var skönt att sitta lite i halvskuggan och se hur ljuset och träden ändrades allt eftersom solen vandrade sin gång över himlen. Det hinner hända mycket bara under loppet av en timme.

Ska skanna upp bilden nästa gång jag går hem till min pojkvän (om jag mins).

En rolig sak som hände då jag suttit bland ekarna en stund, är att jag sitter i telefon med en vän och ser någonting komma efter cykelvägen som går rakt genom skogspartiet.
En människa? En hund? En...hare?
Det såg ganska lustigt ut när haren med lugnt mak, följer cykelvägen och passerar mig, utan att ens ge mig en blick.

Påminde mig om haren som satte sig och betade gräs bara någon meter från mig och killen när vi hade picknick i trädgårdsföreningen (en trädgård med stora parker mitt i Linköping i princip).
Här om veckan gick jag och samtalade med min mor över telefonen och plötsligt står ett rådjur och tuggar på kvistar ca 5-10 meter från mig, som står på en cykelväg vid skogen där motionsspåren går. Hon stod länge och tuggade och ibland lyfte hon huvudet och stirrade tillbaka på mig.

Under mina 25 år i Norrland, fick jag se en räv(som fortfarande känns som en dröm), nån enstaka hare, nån enstaka igelkotte. nån älg som springer på en äng när man passerar med bil. Kanske råkar cykla in i nån renflock (snarare renflocken som råkar springa in i oss när vi cyklar) och rådjur- ute på fält, och som man fick kika på med kikare.

Men ja, de där hararna och rådjuren var skygga varelser som man sällan fick se mer än nån sekund innan de skuttade vidare - när man väl såg dem.
Här ser man dem mest hela tiden. En hare som ligger tryckt i det gröna gräset och tuggar, vid den stora vägen. Harar som betar lugnt några meter från cykelvägen vid en äng vid ett bostadsområde. Lite rådjur som vandrar lugnt över motionsspåret. De är vana vid oss, men jag kommer aldrig att bli van vid att se dem. Det är lika fantastiskt varje gång.

En "idé"

Ibland torkar kreativiteten helt enkelt ut- man väntar förgves på att den ska återkomma men det är lite som Aftonbladet artikel om sex- "ibland måste man tvinga igång det". Måla mer, mot sin vilja, då kan det komma igång! En dag sitter du där och det bubblar över!

Nä, skämt åsido. Men jag har en plan nu då skolan snart slutar och man söker jobb förgäves. Tills något vettigt dyker upp ska jag försöka genomföra en sak. Även om det är framtvingat, så är det nog "bra för karaktären" och säkert även utvecklande som målare.

En bild om dagen? Vad säger ni?
Lär bli lite hackigt i början- men det är mitt mål! En bild om dagen.
Minst 5 bilder i veckan, ja jag kan räkna- 5 bilder är inte en bild om dagen.
Man måste ju få lite andrum där emellan.

Orkar inte vänta på inspirationen eller "lusten",
den behöver en fet spark där bak.

Kreativitet

Dags att börja slänga upp lite bilder kanske?
Man skulle kunna tro att jag legat gömd i ett ide... hela vintern.
Knappt rört en pensel eller penna på veckor,
och materialet jag väl gjort har jag ingen lust att slänga upp här.


Foto från weheartit.com
Återkommer med en bild om någon dag!