Hemlängtan...

Idag kändes det som vilken vinterdag som helst, hemma, där uppe i Piteå. Den fjuttiga halvdecimetern hade under natten förvandlats till några decimetrar, och allting är inbäddat med ett härligt lager av snö. Man ser vinden virvla runt med ett vitt puder, från tak och grenar, som aldrig verkar ta slut. Vid alla vägar finns plogkanter och alla parkeringar har små söta snöhögar (De är inte stora nog att få kallas snöbackar). Snön blir nog kvar i minst en vecka, kanske hela januari också!?

Det slog mig idag då jag stod i busskuren och han brevid mig muttrade in i sin mobiltelefon;"- Skojjaru, värsta Jävla skitväder!". Då talar vi om en fullkomligt normal vinterdag, att det finns snö. Inte snöoväder, inte 1meter snö på 4 timmar, inte 30 minusgader, inte snö + mindre orkanvindar. Det slog mig att jag sällan hört folk ojja och ha sig om snön där uppöver. Snön är lika självklar som allting annat. Lika naturligt och sjävklar som vattnet är för en blåval, att solen kommer till sommaren så kommer snön till vintern. Det är ingenting att rya eller svära åt. Det är värre om snön aldrig infinner sig. Varför ge sig själv magsår över någonting man inte kan påverka, om man inte vill flytta.

Uteblir snön, ja då svärs det över det förbannade trista tövädret, blötan och mörkret, isen på bilvägarna och gåbanor, och det dåliga skoterföret. Inte kan man åka skridskor, åka slalom eller pimpla heller om snön inte vill komma. Och ingen snöboll är rolig med grusig, brunfärgad snö.

Här har min längtan och saknad fått lite färg.