Piteåtrippen

Den 9:e åkte jag till Stockholm där jag möttes upp av min bästis. Vi har inte setts på ett bra tag så det var ett kärt återseende och jag fick passa på att äta min favoritföda; Sushi! Inte bara sushi, utan sushi buffé. Om jag bara hade en större aptit så skulle jag kunna äta dem i konkurs. Jättegott och prisvärt. Det var ett riktigt mysigt ställe.

Efter någon timme så åkte jag vidare till Uppsala där min pappa var för tillfället. Där fick jag träffa hans flickvän och hennes tre barn som var helt fantastiskt söta. Det var jättekul att träffa henne, och barnen var så glada av mitt sälskap- vi lekte kurragömma och bilrace och fick en liten "ritstund" och spelade game boy. Man blev som barn på nytt, vilken energi barn kan tillföra!

Tidigt nästa morgon så åkte jag och min far vidare Norrut till Piteå, med bil. Det var kul. Jag somnade väl lite ibland men jag försökte att hålla ögonen på omgivningen, speciellt vid höga kusten.
Det var precis så vackert som jag mindes det från i sommras, om inte ännu vackrare med all gnistrande, vit snö.

Väl framme i piteå, ca 9-10 timmar senare så fick jag träffa min lillebror och djuren där hemma i byn. På måndagsmorgonen tog jag tag i att klippa pappas hund Acke som är en birdiecollie. Det är ett heldagsjobb. Efter det åkte jag till min syster där jag sov över. Vi hade en liten "tjejkväll", jag, hon och Jessica. Men vi var så trötta så jessica han åka hem innan filmen vi hyrt ens startat, och sen stängde vi av för att sova- 20 min innan filmen var slut för vi båda nickade till i soffan.

Under den första veckan varvade jag med att sova hos syrran och min mormor. På lördagen gick jag och mommo på en lokal konstutställning i min by, där en tjej som gått på samma skola som mig och syrran, ställde ut. Efter det åkte jag till syrran för att hjälpa henne och robban att få ordning på tårtorna och duka inför dopet nästkommande dag.

Dopet på söndagen var så fin. Alla samlades i Hortlax vackra kyrka där Max John Hedman döptes inför hans mamma och pappas närmaste släkt och vänner. Det var runt 40 personer. Syskon, föräldrar, kusiner, mostrar och farbröder samt vänner. Efter det så bjöds man på en bastant fika på malmgården. Då fick jag massor av tid att uppdatera mig om mina kusiner och min moster som jag inte sett på sisådär 5-6 år.

Det var superkul att kunna hjälpa syrran och Robban med Max dop. Jag är ju inte alls kristen eller någonting sådant men det är en tradition som ändå är vacker på sitt sätt. Jag ser det som en chans för släkt och vänner att mötas upp och umgås- och samtidigt få se det nya tillskottet. Som med bröllop, födelsedagar och julafton...

Efter dopet så blev jag kvar i Piteå i en vecka till. Jag hängde mest med min mormor, brorsan och min syster och lilla Max. Jag och syrran passade på att söka fram gamla foton som vi inte riktigt sett förut- och skannade in en hel hög. Det var spännande. Så vi har suttit och diskuterat likheter vi ärvt från våra mor och farföräldrar- eller i vissa fall- bristen av likheter ;)

När jag väl åkte hem så tog jag faktiskt flyget! Min kusin tipsade mig om Norwegian, då jag alltid förut har flygit med SAS- så blev det sjukt mycket billigare. Så på Lördagen var jag äntligen hemma igen och kunde krama om mina älsklingar, Rasmus, Siri och H.

Mina två veckor i Piteå var enormt sköna. Ett behövligt avbrott i min vardag. Jag känner att jag fyllts med motivation och energi och våren känns närmre än någonsin.

Sen så läste jag ut fyra böcker under min tid i Piteå- för syrran hade jsut börjat läsa dem och tyckte att jag skulle ge dem en chans. Jag slukade hela "Twilight serien" med hull och hår. Det fanns många saker i böckerna som gjorde mig enormt irriterad och rent av äcklad (och då talar jag inte om då de åt rådjur eller beskrev benbrott). Mot slutet (nåväl- från någonstans i mitten av serien) fick jag väldigt svårt att förstå Bellas attraktion till den där Edward osv - men böckerna sög tag och drog in mig- jag ville inte släppa dem innan jag fick veta slutet.

En bokserie jag verkligen kan rekomendera en regnig dag då man bara vill slappa på soffan med en spännande men ändå lite förutsägbar bok. Jag förstår inte riktigt hatet bland den självutnämnda "Litterära-intellektuella eliten", ungdomsböcker, deckare och romantiska böcker som är "enkla" är ju just väldigt underhållande på det sättet. Sen om man anser att lösa matematiska kevationer eller finna världsfreden- så är väl Twilight-serien inget för dig.

Det sorgliga med passionerade och romantiska heterosexuella böcker (tantsnusket) är att de få jag läst- alltid involverar att mannen ska vara så dominant och kvinnan oftast så skir, som om hon behöver dne här mannen för att klara sig, mot bättre vetande. Jag ser gärna en "agressivt passionerad man" men jag blir äcklad av hur jag får höra hur kvinnan resonerar och allt för ofta "inte vet bättre", inte känner sig själv och mannen är henne överlägsen. Dessa böcker skrivs lustigt nog, oftast av kvinnor. Dessa scener irriterar mig enormt, men de verkar behövas för en "trovärdig" passionerad kärlekshistoria? O.o Är det så?

Nalle

Jag har funnit några, för mig helt okända foton, på en av de mest betydelsefulla individer under min tidiga barndom - Samojeden Nalle. För andra är han bara en väldigt fin hund med karisma och en stark perosnlighet- för mig var han lika självklar som min mamma. pappa eller mormor. Hans varma päls och kalla, blöta nos fanns alltid där och jag kunde inte känna mig mer trygg. Han var någon jag älskade innerligt och saknade enormt då han fördes till veterinären. Jag vågar påstå att förlusten av honom är objektet för min största sorg under hela mitt liv som barn.

Hans död och förlusten av honom var den enda sorg som jag förstod och kunde sörja under hela min uppväxt.

Jag drömde länge mardrömmar om den där gången då han åkte iväg till veterinären och aldrig mer kom tillbaka. Men samitidigt fanns alltid det där "hoppet" om att han bara skulle dyka upp igen. Det var nämligen så att den första gången de åkte för att avliva honom så kunde de inte ta emot honom just då- så Nalle fick komma hem igen, och vara bland oss en kort, men betydelsefull tid. Nalle är en av anledningarna till att jag gillade Dårfinkar och dönickar, för Simone hade också en samojed (eller liknande ras) som försvunnit...men det slutade lite bättre för henne.

Ännu idag då jag ser bilder på honom så hajar jag till. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta då jag ser bilderna. De väcker större känslor än att se bilderna på någon annan. Det är nog riktigt sjukt, oförståerligt och helt sjukt i vissa människors ögopn. Men Nalle är nog den "Person" som gett mig insikten av hur ett djur kan påverka en människa- och hur viktigt det är att vuxna respekterar ett barns band med "sitt djur". Föräldrar får ofta höra om mycket osm de gjort fel, men de har gjort allting rätt då det kommer till djuren i vår familj. Vi fick lära oss att älska och respektera dem som individer och de försökte inte lura oss eller "skona" våra känslor den dagen man blev tvungen att skiljas åt.

Vi fick alltid i den mån det gick- en chans att ta farväl, och före det- gjorde de allt för att undvika det omöjliga- att vägarna mellan en människa och hennes djurvän skiljs förr än senare.

Jag har hört om så många skräckhistorier där föräldrar lurat i barnen att katten "sprang bort", Hunden "körts över" eller varför inte guldfisken som "försvann" eller hamstern som de "gett bort". Fisken åkte ner i avloppet, hundne gavs bort till ngåon annan, katten förgiftades och hamstern kvävdes och hamnade på tippen...tillsammans med katten. Eller föräldrar, som i all välmening, valt att avliva djuret då barnen varit på skolan för att sedan då det är oåterkallerligt- pedagogiskt förklara att nu är "pelle" eller "Lotta" i "djurhimlen" och tittar ner på dem, och där har de det såååå mycket bättre..

Alla djur har sin speciella plats, men Nalle är så mycket mer för mig än någonting annat. Han är ett minne av ett virrvarr av total trygghet och kärlek. Mina djur idag är under mitt beskydd, och jag njuter av deras skönhet, sällskap och påhitt. Men när det kommer till Nalle, så var det jag som var under hans beskydd.

Piteå

Det bär av till Stockholm imorgon för att hänga lite med Sju, äta sushi och snacka skit. När jag blir less Sthlm så åker jag vidare mot Uppsala där jag kommer att övernatta hos pappa och hans nya familj. Det ska bli spännande att träffa dem, men mest spännande blir det då vi bilar upp till Piteå.

I Pite blir jag kvar i över en vecka för jag ska vara på dopet av min systerson Max. Det ska bli så skoj, men jag kommer att sakna H, som så snällt stannar kvar för att ta hand om mina katter.

På återseende!

Året som varit och....juklapparna!

Året som varit behöver egentligen ingen närmre presentation detta år. Det var ett lugnt år som jag mest spenderade under täcket eller i en stor sal fylld med svettiga svetsare.

De få saker som faktiskt hände är ändå för personligt för att splurta ut här på en öppen blogg. Men saker jag har varmt om hjärtat är min resa till Piteå med min pojkvän H. Vi bodde hos min gravida syster som var galen på bäbis-hormoner. Jag fick fira hennes födelsedag, se Storforsen än en gång och tillochmed besöka vår gamla stuga i Malå! Ett minne var ju också att vi bilade ner (under 3 dagar) till Linköping från Piteå, med övernattning i Söderhamn och Stockholm. En super-sommar, fast vissa påstår att den regnade bort.

Våren var ju som vanligt helt fantastisk med alla sina blommande fruktträd som finns i Ryd. Men mina planer att börja röra på mig mer gick käpprätt åt helvete, mycket på grund av att jag jobbat med att bli svetsare.

Denna jul var planerad att firas uppe hos min syster och hennes Sambo. De har ju köpt hus för något år sen och nu då de fått lite ordning på saker och ting så tänkte de göra en repris från året innan- Bjuda närmaste familjen på julmiddag. Detta missade jag, då jag precis som förra året, hamnade i Söderhamn hos min pojkväns föräldrar.

Där var det MYCKET gott om snö, men jag var så trött och slut efter mitt år i Linköping så det var som om all luft for ur mig. Men det var skönt att komma hemifrån och lämna alla plikter bakom sig. De bor i ett så mysigt hus med en omgivning som skulle platsa på ett vykort.

Jag fyller ju år dagen efter julafton, men iår fick jag faktiskt både julklapp och födelsedagspresenter! :D På julaftonsmorgon fick jag en bok och H fick en "illustrerad vetenskap" av hans föräldrar. Så de har liknande traditioner som min egen familj -att ge en "morgon gåva" till de yngre, även om både jag och H har paserat 25 strecket för några år sedan.

Av mormor fick jag precis vad jag behövde, mer säger jag inte om det. Av min syster fick jag en bok som jag önskat mig, en bok baserad på häxbränningarna. Födelsedagspresenten skulle jag få senare, då den inte fanns i lager. Nyfiken jag blir!

Av H fick jag En box med hela animéserien "Last Exile", tro om jag blev glad!? En av de snyggaste serierna jag sett. Sen fick jag även en film av Ghibli Studio - Tales of the Earthsea som jag redan sett minst två gånger- (precis som de flesta Ghibli filmer) just för att jag älskar allt de rör vid.

Mamma och Hiwas gåvor blev försenade men jag han få iväg mina så de kom fram till dem före jul. Enormt skönt. Pappas gåva till mig var att han ordnar så jag får resa upp till Piteå nu i Januari för att träffa min systerson Max, Och närvara på hans dop! + tillbringa lite tid i Piteå. Bättre kan det ju inte bli!

Jag fick även en julkapp av H´s föräldrar. De hade valt ut en jättefin stickad mössa med "regnbågens alla färger" med basen blå och röd, med en tillhörande halsduk som var jättevacker. Förra året fick jag ett par jättesöta tofflor av dem och en födelsedagspresent dagen efter. I år var jag förberedd! I år hade jag en gåva till dem också, så nu behövde jag inte känna mig lika snopen då jag fick en julklapp av dem och det kändes jättebra.

På min födelsedag blev jag uppvaktad med lite skönsång och fick sitta med "Flaggstången" vid bordet. Jag fick ett halsband av H´s föräldrar vid frukosten. Det var ett hänge i form av en "spik" som slingrande som en orm i järn, som de köpt på julmarknaden. En riktigt såndär brun järn, hamrad och formad i en smedja. Väldigt vacker och stilrent smycke, precis i min smak.

Det var en fin jul, trots uteblivna paket fyllda med Lego, barbies, byggsatser och batteridrivna rallybilar. Men det är väl en tidsfråga innan sådana julkappar börjar fylla min julafton igen. Hohoho...

Fast då gäller det väl att jag ska ta mig til Pite antar jag.

Jag önskar er alla en god fortsättning på året!

Böckerna 2009

Jag kan berätta att de antal böcker som jag läste mellan tiden då jag slutade grundskolan fram till hösten 2008 -gick att räkna på två händer, kanske en? En stor anledning är att jag upplever en lätt huvudvärk då jag läser, kanske behöver jag läsglasögon, vem vet. Sen så jag har alltid varit den som slukar allting visuellt- Serier, foton och illustrationer - men aldrig någonting som är mer än ett helt ark med text.

Men på slutet av 2008 så väcktes min läslust igen, och nedan presenterar jag de flesta av böckerna jag hann sluka innan 2010 trädde in. De flesta är deckare av svenska, kvinnliga författare då det är vad jag föredrar. Jag är en sådan som läser för att underhålla mig själv, jag läser en bok av samma anledning som jag ser på film eller lyssnar på viss musik.

Jag är glad att jag läst ca en bok för varje vecka under året. Jag vet att många där ute läser en bok på bara någon dag men min lästakt är nog något långsam. De flesta böcker här nere kan jag rekomendera, det är ingen som jag lade undan och kände "fy fan vad dålig". Men en del väckte känslor, andra väckte tankar och en del höll jag inte med.

"Till skogs" av Tana French är ett bra exempel på en bok som rör en. Den är skrämmande och samtidigt så väckte den mina egna barndomsminnen och den där ängtan tillbaka då man var ung, solbränd med "gasell ben" och ens nakna fötter kände igen varje rot och sten när man sprang fram på stigarna med vinden i håret utan ett enda bekymmer på himlen. Boken lämnar en utan ett avslut men det ska finnas uppföljare som inte är översatta till Svenska ännu.

Kinesen av Henning Mankell är välskriven och tjock men vurmar tydligt för kommunistvänstern på ett sätt som blir både irriterande och tjatigt. Men där emellan får man följa "kinesen's" berättelse som lyfter hela boken. Den är snarare historisk än en deckare.

John Ajvides alla böcker lämnar en med en käsnla av olust. Jag sneglar fortfarande ner i toaletten ibland med "Byn på höjden", från hans novellsamling "pappersväggar", färskt i minnet. Inte är jag heller sugen på att besöka stockholms skärgård något snart. Han skriver skräck på svenska och han lyckas. Rysligt obehag på ett trevligt sätt.

Skendöd av Tess Gerritsen rör vid traficking och man följer en ung kvinna, och de som söker efter henne. Boken lämnar en bra känsla, även om världen vore bättre om en sådan bok aldrig skulle behöva skivas. Men tyvärr sörjer man att trots bokens hemska innehålla så finns det så många där ute som får vara med om värre saker. Jag är glad att jag läste boken, men det är ingne bok som höjer ens humör.

En humörhöjare och lättsam bok är "En liten by i bergen" av Adriana Trigiani. Den är enkel och sådär söt med romantik och "good feelings". Den är inte speciellt trovärdig men vem vet. En mindre trovärdig bok, som skapar irritation just på grund av det, är "döder gök" av Katarina Wennstam. Den känns inte trovärdig. Varför den inte gör det, märker du om du läser den själv, för den är spännande trots huvudkaraktärernas märkliga beteende.

Giles Blunts "Svart sorti" är en lättsam men spännande bok som säkert skulle göra sig bra som film, precis som serien om varulvarna i "bitten"&"Stolen" av Kelly Armstrong.

Nu ska jag slänga omkull mig med en läskig bok av Harlan Cohen, som jag fick av min "svärmor" om man nu kan säga så innan man är gift.



Böckerna 2009;

Inre säkerhet Christa Bernuth -Tyskland
En liten by i bergen Adriana Trigiani - Amerika
Svart sorti Giles Blunt -Kanada
1222 över havet Anne Holt -Norge
Döder gök Katarina Wennstam -Sverige
Det lömska nätet Helene Thursten - Sverige
Till skogs Tana French -Irland
Blot Håkan Östlundh -Sverige
Kinesen Henning Mankell -Sverige
Nattfåk Johan Theorin -Sverige
Eko Minette Walters -Storbritannien
I en annan del av bromma Martina Haag -Sverige
Den mörka ängeln Mari Ljungstedt -Sverige
Tröstaren Karin Whalberg -Sverige
När du läser detta Giles Blunt -Kanada
Sjöjungfrun Camilla Läckberg -Sverige
Den du inte ser Mari Ljungstedt -Sverige
Pappersväggar John Ajvide Lindqvist -Sverige
Stenhuggaren Camilla Läckberg -Sverige
Stolen/märkt Kelley Armstrong -Amerika
Bitten/Biten Kelley Armstrong -Amerika
Människohamn John Ajvide Lindqvist -Sverige
Hanteringen av odöda John Ajvide lindqvist -Sverige
Predikanten Camilla Läckberg -Sverige
Denna ljuva sommartid Mari Ljungstedt -Sverige
Lärarinnan i Vilette Ingrid Hedström -Sverige
Vykort från ingemansland Aidan chambers -Storbritannien
Tyskungen Camilla läckberg -Sverige
Olycksfågeln Camilla läckberg -Sverige
Skendöd Tess Gerritsen -Amerika
Låt den rätte komma in John Ajvide Lindqvist -Sverige

Siri

Jag äger två underbara katter och Rasmus har jag ju redan presenterat. Han är den översociala kelkatten som slänger sig framstupa framför dina ben och ber till dig med sina ögon: Klappa mig, eller jag går under snart!"

Siri är en ung katthona som jag fortfarande håller på att lära känn och uppfostra. Hon är en väldigt alert ung dam, men mycket smidigare och smartare än vad Rasmus någonsin var som ung(Idag är han som en elefant i en porslinsbutik i jämförelse). Om jag skulle likna henne vid ett annat djur så skulle det vara en panter korsad med en gasell, för det är så smidig, snabb och smygande som hon är, där du minst anar det. Hennes ögon ser allt och för att behålla spänningen tar hon eleganta gasell-liknande skutt från imaginära faror och klippkanter. Det är väldigt underhållande att se hennes "inte röra i marken"- liknande lekar.

Siri är som en agent ute på uppdrag- att förföra och döda- ljudlöst men smärtsamt. Hennes svaghet är att hon startar som en motor på en amerikanare så fort en människa nuddar henne. Faran för människan med Siri är att hon, då hon verkar som mest förförd av att du kelar eller busar med henne- är att hon går in i en annan roll. Krokodil verkar vara henens favorit. Helt oanandes har man plötsligt en liten radda med perfekta, små kattänder som sjunkit in i tummen, foten eller vaden. Aldrig så att man blöder, men nog för att det bryter stämningen -och hon skuttar vidare på nya uppdrag.

Det jag egentligen försöker säga är att jag har ett litet tiger-monster med en mistänkt början till katt-Schizofreni och någon typ av identitetsstörning. Jag hoppades att hon en dag kunde mantla Rasmus ovanligt sociala, sorglösa och vänliga natur men som det ser ut i dagsläget så kommer hon snarare att gå till historien som den mest våldsamma, instabila, förpubertala katt som jag ägt.

Men trots hennes minst sagt varierande humörsvägningar så är hon där emellan väldigt social och besitter en märkbar "lojalitet" med en stor aptit på livet. Hon är nyfiken och väldigt modig i jämförelse med andra katter som jag haft nöjet att bo med. Hon möter livet head on, och skulle nog vara en sån där cynisk, elak, bitchig superfeminist om hon var en människa. Förutom att cyniska bitches sällan blir omtyckta av andra människor och ..ja....

...men det är bara min uppfattning.
Hon är inte ljuvlig på något sätt, förutom att hon är katt och gör som katter gör bäst; njuter av livet och lurar matte att hon äger henne ;) Jag kan bara älska henne. Hon är min lilla bus-råtta. Jag kan inte ens fantisera om hur denna katt blir som vuxen.

Med hennes vilda och oförutsägbara natur så blir stunderna då hon rullar ihop sig i ens knä och låter sig bli klappad på i någon timme, eller de där gångerna hon ligger bredvid en då man somnar i soffan- som om hon vakar över en- desto mer speciella.

Äntligen hemma igen...

Äntligen och äntligen. Bortsett från att jag inte firade julhelgen med min familj, som planerat, så har jag haft det otroligt trevligt. Det blev en stillsam och vit jul i Söderhamn med min pojkväns familj och släkt. Det var som om hela min kropp bara föll samman. Jag har inte sovit så mycket på länge. Kanske det beror på miljöombytet så att jag äntligen kunde slappna av, efter ett år som varit ganska mentalt och fysiskt påfrestande. Jag känner mig i allafall utvilad och redo för nya tag, 2010!

Jag arbetade hårt med min julkapp till familjen i år. Jag ville ge dem någonting speciellt. Tyvärr var tiden kort då jag väl kom på idén, och det hela blev kanske inte så bra genomfört. Jag blir ledsen att det inte slog så som jag ville, att de skulle få en titt i "skattkistan" som jag hittat- och fortfarande kämpar med att sortera och sammanställa.

Men nu är det 2010.
Ett nytt år.
Jag tänker slöa någon dag till.
Men snart bär det av uppåt landet igen för att närvara vid min systerson Max's dop, och för att hälsa på familjen förståss!

Resan norrut nu vid jul gav mig en liten avsmak för tågresor däremot. Uppresan blev att en normalt 4-5 timmars resa blev 11 timmar innan vi nådde vår slutdestination. Vi fick sällskap av en flickvän åt en av min pojkväns barndomsvänner, så resan blev iallafall intressant på så sätt. Hon var trevlig och det var kul att lära känna henne lite närmre.

Hemresan gick som på räls trots "snökaoset". Vi var nervösa inför resan då det öste ned lovikkavantar under morgonen men det verkade inte hindra tågen neråt landet. Däremot fick vi sitta bredvid världens hemskaste mamma!

Vi satt i djurkupén och en pojke i 13-14 års åldern sitter med sin mamma och deras stora hund vid oss men på andra sidan gången. Hon sitter och whinar om hur "jävla trist Norrland är asså, det är så jävla trist lixom" och gafflade högt och tydligt om hur glad killen skulle vara att hon ändå följt med honom flera gånger dit för att hälsa på hennes morföräldrar. Nu skulle han va gla´ minnsan. Killen blir mer och mer disträ och frånvarande, som om han svarar på hennes kommentarer av inövad reflex än att han egentligen ens lyssnar på henne. Hon blir skitsur då hon märker att han helst inte vill snacka med henne. Han gömmer sitt huvud i armvecken coh hon sparkar han på smalbenen och bannar honom- "fan sluta va så sur, vafan äru så sur för, behöver du en huvudvärkstablett, vafan äru så sur för".

Grabben plockar fram en tjock bok som han börjar läsa i och det blir lugnt i tågvagnen. Det går bra tills ett par någon stations senare, kommer ombord med sina två hundar (Vet inte ras men de såg ut som en korsning mellan finnspets och gråhund skulle se ut- mycke päls, lagomt stora). Det här paret blev tvugna att be "morsan" att flytta på sin hund som hela tiden lägger sig i gången, så de kunde ta sig förbi. Detta efter att "morsans" hund gett ifrån sig ett stort skall åt en liten spanielhund som kommit in precis innan.

Då purknar "morsan" till och får onda ögat till dem. En typ av besatthet, går inte att beskriva det på ett annat sätt. Det här paret placerar sina hundar i ett varsit säte så de sitter bredvid sin matte, respektive husse. Det är då som den här "morsan" sätter igång att högljutt klaga

-Nämen fy fan, nämen så där gör man inte, nämen sådär sätter man inte hnudarna, inte märkligt att man snart inte får ha hunden på tåget, nej fy fan sådär gör inte en hundägare. Fy fan vilka dåliga hundägare.

Högt och tydligt så ingen i tågvagnen kan ha missat det. Grejen är att det är 18 platser och det är "djurvagnen" så jag ser själv inget problem i det. Hundarna är för stora för att ligga under sätet eller i famnen. "morsan" har ju tagit den enda av två platser(båda upptagna) där man kan sitta vid ett bord, där en hund har stor plats att sitta. Vad är problemet?

Den här kvinnan med "ulltottarna" ryter ifrån ordentlligt direkt men inser väl snart att den här "morsan" inte har alla hästarna hemma i stallet. Hon gör klart för "morsan" att hon kan säga till henne direkt än att låtsas prata sådär bakom ryggen på en och kommentera och klaga- och att hon inte ser några problem med att ha hunden på sätet. Något sådant problem såg inte heller tågvärden som någon minut senare kollade deras biljetter. Så "morsan" börjar gaffla tillbaka

- Men jag får väl säga vad fan jag vill, va? JAg får väl säga vad jag tänker, åt min son här? (så försöker hon dra med sin son i diskussionen). Sonen som i början av tågfärden mötte våra ögon och verkade trevlig, hade plötsligt förvandlats till en liten, liten pojke som försvunnit in i sin munktröja och förmodligen önskade att han var var som helst- utom där- just då. Han böjer sig fram över tågbordet mot sin mamma och säger;
-Mamma, mamma....asså du kan tänka det men du behöver inte säga det"
- Ja men jag tänker ju här och nu, jag säger ju bara vad jag tycker!
och hon vill inte alls fatta det oförskämda och störande i beteendet. Sonen fortsätter;
-Mamma, du får tänka det men tänkt det i skallen, du behöver inte säga det... du behöver inte säga det till mig, jag vill inte höra" Men "morsan" kan inte släppa det utan fortsätter tjata och mumla om det, vill dra med pojken i ordkriget som nu är enbart i hennes huvud. Kvinnan med ulltottarna och hennes make har sedan länge börjat ignorera henne.

Kvinnan med ulltottarna insåg ju snabbt det meningslösa i att munhuggas med "morsan" men vi alla får utstå "morsans" trakasserier mot paret i sådär 1.5 timme.

Morsan sitter demonstrerande, tydligt och fotar kvinnan och mannen med ulltottarna, med sin mobilkamera och skickar det till någon.. Denna någon ringer hon sedan upp, frågar om h*n såg bilden och ifrågasätter högljutt va fan det är för hundägare som gör på det här viset, förjävligt! Vissa ska ju inte få ha hund. Sen säger hon att man inte ska skaffa hund om man inte har körkort, att man inte ska åka tåg med hund.

"Morsan" går iväg och försöker få en tågvärd dit eller liknande men misslyckas. Sen sitter hon i en halvtimme och högljutt beklagar sig mot ulltottsparet;

-FY fan fy fan vilka hundägare, fy fan vad det stinker skit här, Vad är det som luktar!?"
Så försöker hon återigen dra med sin son;

- Kännerru också att det luktar skit?(Riktig stadssthlmska)
- Va, öhm..nej..asså jag läser mamma
- Men hörru, asså ärré bara jag som känner att´reee luktaaaar skit ellerrr? (så blänger hon över på ulltottarnas matte i som sitter framför oss)
- Mamma! Jag läser (pojken försvinner ännu djupare in under luvan). Han ahr sedan länge slutat möta våra ögon. Han som verkade så glad och modig då vi klev på.
-Men asså jag måste ju få veta om jag baraa fantisera, luktar de skit tyckerrru? Elleerrrrr? *sprarkar pojken på smalbenet udner bordet då han frösöker låtsas som om hon inte finns*
- MAmma....jag försöker läsa. *slår med handen mot boksidan och tittar bedjande på "morsan".
Så börjar "morsan" sparka på pojkens ben och skäller på h0nom.
Hennes röst är hela tiden hög så att man tydligt hör avd de säger men nu höjs den så att _ingen_ i vagnen kan missa hennes ord.

-Vafan, ÄRRU RÄDD FÖR NÅN I VAGNEN HÄR ELLER?"
-Nej...nej...nej, jag läser ju, sluta mamma, asså sluta bara (Djupt fokuserad på boken framför sig)
- ASSÅ du ska ju inte bry dig om den där OTREVLIGA MÄNNISKORNA SOM; BARA KOM IN HÄR SOM OM DE ÄGDE STÄLLET!"
"morsan" *sparkar* otåligt lite till mot pojken under bordet, sträcker sig över bordet och med en snabb rörelse rycker hon bort luvan på honom, hans skydd. Hanf rösöker fokusera blicken på henne, låtsas visa intresse för hennes besatta tjat, men man ser hur hans kinder är alldeles röda. Han vill att hon ska sluta. Att hon ska lämna honom ifred. Han vill att människorna i tågvagnen inte ska se eller höra hans mamma. Han försöker lugna henne, men han vill bara gömma sig och ignorera allting som pågår.
"morsan" fortsätter mässa besatt;
- DET är de där hundarna som luktar SKIT. Jag MÅR ILLA. DET ÄR FÖR ATT DE SITTER PÅ SÄTET!" Det luktar BLÖT HUND, det är för att de sitter på sätet!"

Så fortsätter det, mer eller mindre, ända fram till Stockholm. Som om hon är besatt av kvinnan med ulltottarna. Sen att det faktiskt luktade förjävligt kan jag hålla med om. Vi satt precis bredvid toaletten och inte en jävel försökte stänga den efter sig då de var klara. Vi sitter i djuravdelningen med en hundägare som är helt besatt av att det luktar vidrigt, för det luktar blöt hund. Samma kvinna är helt övertygad om att denna doft uppkom av att hunden låg på sätet istället för på golvet. Jag vågar inte nämna toaletten för jag är rädd att få hennes besatthet riktad mot mig.

Kvinnan hade inte alla fåren hemma i stallet- och folk får vara skadade, men att hon får ta hans om sin son är fanimej ofattbart, att hon även är hundägare åt en kamphund. Jätteskönt att sitta och irritera sig på i två timmar. Man ville säga åt kärringjäveln att hålla käften och sätta sig ner och vara tyst, fråga om hon inte fattar hur jävla pinsam hon var- om inte annat för sin sons skull som är i den där extra känsliga "omfg så pinsamt"- åldern. Men det var uppnebart att hon var nån typ av missbrukare och sonen tvingades vara ungefär "10 mentala år" äldre än henne- och det var hjärtknipande att se.

Många problem under ens uppväxtår ter sig så små i jämförelse.
Det här är förmodligen vardag för pojken. Är det acceptabelt?
Är jag en hemsk person som dömer denna uppenbart, inte helt friska kvinna, eller samhället i sig- som låter den här pojken genomlida ett sådant beteende?

En dålig start på det nya året- för oss och framförallt för honom.
Alltså kan det väl bara bli bättre?

Kram