En "idé"

Ibland torkar kreativiteten helt enkelt ut- man väntar förgves på att den ska återkomma men det är lite som Aftonbladet artikel om sex- "ibland måste man tvinga igång det". Måla mer, mot sin vilja, då kan det komma igång! En dag sitter du där och det bubblar över!

Nä, skämt åsido. Men jag har en plan nu då skolan snart slutar och man söker jobb förgäves. Tills något vettigt dyker upp ska jag försöka genomföra en sak. Även om det är framtvingat, så är det nog "bra för karaktären" och säkert även utvecklande som målare.

En bild om dagen? Vad säger ni?
Lär bli lite hackigt i början- men det är mitt mål! En bild om dagen.
Minst 5 bilder i veckan, ja jag kan räkna- 5 bilder är inte en bild om dagen.
Man måste ju få lite andrum där emellan.

Orkar inte vänta på inspirationen eller "lusten",
den behöver en fet spark där bak.

Ett klick bort..

Det sköna med internet är tryggheten i förvissningen i att hur vidrig, sjuk, provocerande, tråkig, elak eller kass man än kan framstå som ibland- så finns det alltid någon som är värre- bara några få klick bort.

Har svårt att visa förståelse för folk utan förståelse så jag hör till de utan förståelse. F*a vad jag hatar er utan förståelse! Allting är ert fel! :>

Nä, men. Just nu irriterar jag mig på allt denna människa säger eller gör. Kan tuffa, snygga svanar tillbakabildas till äckliga paddor som bara vet och erkänner saker som existerar i deras egen lilla pöl? Hur kan det gå så snabbt. Är detta resultatet av olycka, eller lycka? Är det kanske sant att ignorance is a bliss.

*inser plötsligt hur svenssonlivet förgiftar en människa*

...Jag vill också bli förgiftad och förvandlas till en padda och ha en alldeles egen liten PÖL att leka i.

En del saker får man fan gnälla om

En del saker är tabu för mig.
Tex så skulle jag dumpa min sambo/make/pojkvän instantly om han väckte mig för att fråga om var HAN lagt sina bilnycklar, bäbis eller sina äckliga tjocksockar. Det är sådana saker som jag förväntar mig att en självständig, vuxen individ kan hålla reda på själv (och kanske är det sådant beteende som fortfarande håller mig ogift och bäbisfri!- men se, då klarar jag mig så bra utan).

Jag förstår att andra inte är lika hårda och intoleranta mot sin manliga partner som jag är (ja, för det är till 90% männen som beter sig sådär mot sin kvinna efter några år). Jag är uppvuxen och färgad av en familj där mamman blev behandlad som en stationär hemmadator för alla saker- och dessutom alltid var den som blev anklagad för att ha "gömt", "plockat undan" och "slarvat bort" alla möjliga saker. Varför min mor någonsin skulle brytt sig mer om var cykelkedjor, betongborren, ficklampor, elkablar, snickarbyxor, spik och muttrar skulle ligga än min egen far- förstod jag aldrig.

Oftast lyckades hon finna sakerna åt min kära far ändå. Det finns studier på att kvinnor oftast har en bättre "avläsning" av sin omgivning i hemmet- därför upplevs vi hitta saker bättre än männen i vår direkta närhet- för vi noterar övergripande skillnader i miljön. Tex en kvinna som har god ordning, noterar att något är annorlunda på en bänk-tada! Där låg nycklarna/mobilen/smörgåsen- PRECIS där mannen lämnat dem någon timme innan! Magi! Men mannen kan göra samma sak, genom att bara försöka minnas själv var han dräller runt med sina grejer.

Vad jag säger är att; sätt ned foten direkt då en man/kvinna börjar behandla dig som ett vandrande uppslagslexikon för ert gemensamma hushåll och barn- speciellt om ni båda jobbar. Jag vet att frun oftast är den som bestämmer var saker har sin plats i ett hushåll, ännu i 2000-talet, men det hindrar inte mannen från att också veta det efter några år i samma hus.

Varför skulle jag inte acceptera detta beteende hos min man? För jag råkar veta att han besitter ungefär tredubbla min egen hjärnkapacitet, och hans intelligens är en av de saker jag finner som otroligt attraktiv hos en man- så det vore enormt pinsamt och rent avtändande om han började fråga MIG om hur våra gemensamma barn ska skötas, eller var HAN lagt undan saker (jag har eventuellt lagt dem där de hör hemma - tex inga äckliga sockar I sängen, inga bakterielusade nycklar PÅ köksbordet, utan i nyckelskåpet osv).

Jag skulle helt enkelt inte kunna fortsätta dela mitt liv med min egen pappa. Precis som jag hoppas att min sambo inte ser mig som sin mamma. Men börjar mannen behandla en på detta sätt- så är det just hans mamma som man har blivit.

Detta inlägg riktas inte mot någon speciell(speciellt inte mot min pappa (älskar dig pappsen) - bara för att jag inte vill leva med honom!). Däremot väcktes minnen och frustrationen över detta från en händelse, inte i min direkta närhet. Så ingen behöver ta illa upp, jag säger bara vad jag inte skulle klara av att hantera speciellt bra. Jag tycker att ni som kan leva med en sådan man är starka, men inte ska BEHÖVA acceptera sådant.

Ja, svälten i Afrika, AIDS, djurmisshandel, rasism och Cancersjuka barn är värre, och är det jag borde slösa mitt krut på - men det ena utesluter inte det andra. Kvinnor har ofta all anledning och rätt till att gnälla, och männen gör det så bra också.

Gott nytt år!

Jag tänker inte rabbla en lista på saker jag har fått- då det är sekundärt :P Men jag tror att de klappar jag ordnae detta år gick hem hos de flesta mottagare och det glädjer mig enormt! Sen msåte jag bara få säga hur mysigt det är att få klappar då man minst anar det! Fick superfina jul och födelsedagspresenter detta år! Tack så mycket!

Firade julen och födelsedagen hos mina svärföräldrar och deras två söner för tredje gången i rad, lika mysigt som alltid. Det är skönt att komma ut på landet i norrländsk natur och sitta framför en öppen spis med trevligt sällskap. Men all god mat får en att bli dåsig och däst. Känns som att man mest bara vräkt i sig en massa go´saker och sovit. De där hurtiga, kylbitande promenaderna uteblev totalt.

Tack alla för era grattulationer nu då jag dingade 30 år. Blir det 30 år till så är jag nöjd och glad. Nu laddar jag inför det nya året som ska firas in tillsammans med min pojkvän och ett par vänner i staden Linköping. Det ska bli både skoj och mysigt. Sen blir det fokus under våren på skolan och min kommande utställning i Öjebyn till hösten 2011.

Är så spännande, 2011 känns lovande.
Har svårt att se hur det kan bli värre än 2009, eller hösten 2010.
Från botten kan det bara gå uppåt!

Sköt om er och jag hoppas ni haft en bra julhelg- men såklart att ni även har haft det bra i överlag!

Dan före dan..före 30

Eftersom mitt förra inlägg blev ovanligt bittert och "elakt" så tänkte jag fixa ett nytt, såhär precis innan det är julafton och sedan dagen jag blir 30 år jämnt!

30årskrisen har ännu inte infunnit sig. Jag hade en 25års-kris. Den var i form av tankar och besvikelse över att jag inte var där jag trodde att jag skulle vara då jag var 25- när jag var 15. men när jag vävl var 25, insåg jag att det var lika bra det. För under resans gång har jag kommit till insikten att jag tex inte vill vara en "ung mamma" utan hellre en "gammal mamma", att en utbildning och bra jobb är viktiga grejer ;) och att man skaffar barn för att man älskar mannen, man älskar inte mannen för att han kan göra dig med barn. Man skaffar inte barn för att ge livet mening, eller för att ljusa upp min egen grå vardag. Det mesta kring min förväntade 30-årskris cirklar ju såklart just runt "barn" och "familj". Vi kvinnor har ju ett kortare "bäst före-datum" än männen, så det är ju naturligt. Men ärligt, jag oroar mig inte så mycket. Jag vill ha barn, jag är med en man jag gärna har barn med, men det blir när det blir och blir det "för sent" så blir inte livet meningslöst för det.

Barnen är framtiden men just därför vill jag också kunna erbjuda min avkomma en bra start på denna framtid.

30årskrisen kanske uteblir för att jag inte är singel (även som singel är helt okej), precis börjat ta tag i saker i mitt liv som jag är missnöjd med. Jag har en rolig höst att se fram emot och en produktiv vår framför mig. 25, 30, 32...42. Vem bryr sig. Den enda ångesten skulle väl ha varit "oh noes, nu ser folk att jag är vuxen och inte 15! De börjar be om leg på systemet och nu kan jag inte supa mig asfull och hångla upp 20-åriga emo-pojkar på dansgolvet med "hedern" i behåll", eller vadå kan inte?Klart att man kan. När man är 30 borde man vara så pass gammal att man lärt sig skita i vad andra tycker då man lever sitt liv som man vill. En ångest som kommer att utebli hos denna dam. Men visst, ibland förundras man över att man faktiskt inte är 20 längre. Men nu ser jag fram emot att bli 50. Vet inte varför, men fint med ett jämnt tal. Många år dit!

Dan före dopparedan...

Nu är det juletider och folk säger "var snäll, tänk snällt, gör snällt". Men vet ni vad, jag är skitsur på en sak just nu, och planerar att vara en riktigt bitter fi**a - inte för att jag är "julstressad" eller för att jag har "för mycket fritid" eller "för lite liv". Jag är irriterad på något som jag säkert själv gör- och skapar irritation med- Att man tycker att uttrycka en åsikt är viktigt, men inte att andra ska få uttrycka sin. Sen att man uttrycker sig på ett sätt men MENAR en annan sak.

Tex en bekant som är nyfrälst småbarnsmorsa. Gläds med henne och så vidare. Men det går ibland över styr och likt en kulspruta skjuter hon ur sig floskler som tex; "Den som inte barn har, vet inte vad äkta kärlek är". När hon egentligen säkert menar att "inget är som ett barns kärlek", eller "att kärleken till ett barn är speciell/stark".

Men att som denna mamma ta PATENT på den så kallade "ÄKTA KÄRLEKEN" är.... Vad tror hon att hon är? Gud, Allah och Moder Theresa? Nä, hon är en morsa i nån liten håla i Norrbotten, som kände att ja, nu ska jag dela med mig av föräldrarnas visdom- äkta kärlek! Bra, nu slipper vi andra att leta. I samma veva som jag ifrågasatte detta uttalande får jag veta att det är bortom människans förstånd varför andra inte vill ha barn lika mycket som henne. Hur kan man vara funtad på det viset, att man inte vill ha meningen med livet- äkta kärlek. Så gott folk. Alla vi barnlösa, ofrivilliga, villiga eller vi som bara låter naturen ha sin gång - bara att lägga sig ner och ruttna bort. Vår existens är härmed befriad från all mening och relevans.

Och då jag uttalar hur äcklad jag är av denna arrogans, att påstå sig sitta på lösningen med "äkta kärlek" som är så omtvistad i generationer - så får jag höra "Ja tycker vad jag vill, sköt du ditt". Regel 1. Man tycker vad fan man vill i Sverige, ja överallt- men samma sekund man uttrycker det- speciellt i svart på vitt på internet, där andra tillåts ha fri tillgång till det- så är det öppet för andra att också "tycka" om saker. Men att påstå att halva Sveriges befolkning aldrig kommer att få uppleva "äkta kärlek" är ren jävla bullshit, och det tänker jag vara jävligt tydlig med att jag tycker!!

Note; Jag gillar barn och önskar även att själv kanske ha en eller två under mina vingar när det passar mig. Jag respekterar föräldrar, bran och bandet till ett barn. Det är inte DET jag ifrågasätter. Om du uppfattar det som så- läs om, läs rätt. Håller du fortfarande inte med mig- så är det okej, du får också tycka vad du vill, men det är synd att du tycker så fel ;) Tack och hej!



God jul på er.

---------------------------------

Märkligt nog tog mitt "klapp-paket" sig fram till min syster och hennes lilla familj i Piteå. Hoppas den bringar lite glädje, trots att jag ösnkat att jag haft mer kulor att slösa på min familj. Det viktiga är inte antalet presenter eller summan man lagt ned på den- utan tanken och omtanken. Jag har tur som har föräldrar och en syster som förstår det, annars kunde man ju ha slutat upp lite hur som helst :P



Kram på er.

Det vackraste...

Jag är och hälsar på hos min kära mor i Stockholm och passar även på att ugmås lite med vänner och bekanta. Fredagen var extra fylld av sådaa aktiviteter med en go middag och sedan ut på en pub fylld med spelnördar. Men nog om det...

I morse vaknade jag av radion som min mor lämnat på efter att hon gått till jobbet. Att vakna upp till "Det vackraste jag vet" av Cecilia Vennerström väckte fina minnen...

Äret är 1995, när jag är 14 år och min kompis är några år yngre. Vi sitter uppe på hennes lilla rum och jag får spela av henens skiva av Cecilia Vennerström- till en kassett. Vi är båda helt trollbundna av hennes musik och lyssnar på låtarna tills vi kan varenda låt utantill.

På den tiden visste jag inte vad kärlek var eller någonting sådant. För mig sjöng hon om just det vackraste jag vet- livet, naturen, de jag brydde mig om. Sådant jag älskade. En mjuk mule som blåser ut varm luft i nacken, trollika stenar i en grönmossig skog som aldrig kunde ta slut.

Ett helt annat liv än det jag lever idag, men fina minnen.

För er ytliga...

Från we heart it

Kunde inte låta bli..

Kunde inte låta bli, utan kikade. Självdisciplin är inte min starka sida.Mår dåligt nu. Skulle ju inte titta.

Men det är såhär det är.

Raka rör, lika rakt och överskådligt som ett tunnnelbanesystem i Prag- på tjeckiska. Saker som är komplicerade i onödan.
Det ska bli skönt att komma bort lite. Fokus på skolarbete och promenader. Hösten är här, och nu väntar man på vintern.

Jag försöker...

Jag flyger runt som höstlöven i en liten storm.
Försöker desperat greppa tag i något,
men det glider bara undan.
Jag ger upp.

Ska bli skönt med ett ombyte.
Förlåt, jag är svag.

Mycket...

Det är mycket som snurrar runt i skallen nu, men jag verkar kunna hantera det bra. Kanske är det på grund av träningen, ett utlopp för all ilska, frustration och glädjetoppar. Har fått en tidpunkt nu för utställningen och det ligger långt fram, men klart man funderar på det- hur man ska lägga upp det, tema eller inte, vilken sida jag vill visa och sådär.

Tänker även på mitt liv. Förändring. Jag vill göra något. Lite som att åka på semester för ombyte, men på hösten. Komma bort från all tristess. Träffa släkt, och vänner. Uppleva något. Men det är som vanligt pengar det hänger på. Men det går alltid att lösa!

Är så sugen.

Vänstern..

Vänstern vann inte nu heller. Men jag ska tala om en annan vänster som varit förlorare bra längre.
En artikel på aftonbladet fick mig att lyfta på ögonbrynet- Yes, ännu en idiot-artikel som bara medför ännu mer bränsle till de som inte tål minsta lilla skillnad.

Jag är vänsterhänt- precis som min mormor, mamma och mina syskon. Saken är den att jag är den generation i min familj där det hela vände. Min syster och bror behövde aldrig utstå ångesten av att "vara/göra fel". Att man var annorlunda och udda. Min mor var så pass ung och hade det själv färskt i minnet av hur det varit att bli "omvänd" i skolan- så hon räddade mig! Men de försökte. Detta var alltså 1987...

Min lågstadielärare har jag inget ont att säga om. Jag mins henne som en snäll "fröken" som alla barnen älskade. En snäll kvinna med skinn på näsan. Men hon ansåg att jag skulle läras om till högerhänt, och så blev det gjort. Eller ja, man försökte iallafall men jag hamnade efter och jag mins hur SVÅRT allting var. Till slut satte min mor stopp för spektaklet- för sanningen är den att det inte finns någon orsak att omvända en vänsterhänt, speciellt inte IDAG, då det mesta skrivs på datorer. På sin höjd blir skrivstilen annorlunda och blyertsen lite utsmetad...

Att omvända en vänsterhänt till att skriva med högerhanden- gör ju inte en person till en högerhänt i allt annat. Tex så skkjuter jag båge som vänsterhänt, medan min vänsterhänta syster skjuter båge med höger.

Första gången jag fick praktiska svårigheter (utöver att skriva) av min vänsterhänthet var första gången min slöjdlärare skulle visa mig hur jag skulle fila på en träbit. Men svårigheten låg hos honom, inte hos mig. När han såg på mig ansåg han att jag gjorde fel, han stod jämsides mig och försökte få mig att efterlikna honom- för i hans ögon såg det ut som om jag gjorde helt tokigt. Det var ju helt omöjligt för honom att visa hur, så han gav upp. Men jag har klarat mig bra iallafall... Eller det faktum att jag använder en högersax utan problem- men TVINGADES ha en vänstersax de första åren i skolan, eftersom min mor väl sagt ifrån så skulle jag använda en sådan- jag är ju vänsterhänt. Jag mins hur ont det gjorde att klippa med höger hand med en vänstersax, så jag brukade använda min bänkkamrats sax.

Eftersom jag kom från en familj där alla kvinnor är vänsterhänta (fast omvända till högerhänta i skrift) så reflekterade jag aldrig över att jag var annorlunda på något vis. Pappa brukade vända på limpan ibland (han är alltigenom högerhänt) då jag skurit bröd, på sin höjd. Men då man började skolan, så blev det ständigt kommentarer;
"Jag förstår inte hur du kan skriva så konstigt!"
"Det ser så roligt ut"
"Vet du om att vänsterhänta har ett fel i hjärnan!"
"Vet du om att vänsterhänta dör i före alla andra?"
"Det blir så fult och kladdigt då vänsterhänta skriver!"

Men de i min klass var ju snart vana och slutade kommentera att jag och två andra i min skolklass var vänsterhänta. Jag fick vissa svårigheter i skolan med skrift och läsning men det finns ju även högerhänta som har det problemet- så jag anser att det inte alls har att göra med min vänsterhänthet, men kanske har min attityd mot att skriva sin botten i mina första månader då fröken skulle omvända mig. Skolan blev någontin jobbigt, satidiggt som lärarnes beteende legitimerade mina klasskamraters dom att man på något sätt var annorlunda. Inte riktigt som de.

Under de sista åren på grundskolan var det på sin höjd någon vikarierande lärare som kunde kommentera "jaha är du vänsterhänt? Ja men då är du säkert bra på att rita och så". Eftersom att teckna var min passion så tog jag själklart inte illa upp av sådana kommentarer, även om det är felaktiga fördommar. I gymnasiet, året 1999, alltså några år senare kom en tjej fram till mig under bildlektionen och säger;
- så märkligt att se en vänsterhänt, blir det inte fel? Är det inte opraktiskt?
Vännerna som sitter brevid mig lyfter på huvudet och iaktar oss.
Jjälv är man så van, även om det var länge sen sist någon brydde sig så pass att de kände sig tvugna att kommentera vilken hand jag för pennan med. En av mina vänner tittar upp mot flickan;
- öööh varför skulle hon ha problem? Vad dillar du om nu?
- Ja men, asså kladda ut blyertsen och så....då hon ritar från fel håll. Man kladdar väl ut med vänster hand... blir väl opraktiskt.
Då började vi skratta. Det är den äldsta och enda orsaken som jag hört som jag skulle kunna köpa- Visst, jag får blyerts på sidan om handen om jag skriver eller ritar intensivt. Man för handen över texten, och det man ritar. Men när det kommer till att rita är det sak samma för alla oasett om du är höger eller vänsterhänt. Men denna människa kom från samma insnöade lilla by som mig- samma skola som försökt omvända mig 1987.
Vad tokigt.
Men det visar att folk lär sig idiotiska saker som skiljer oss åt och sedan använder det lite hursomhelst för att göra en skillnad- där det inte är en sådan speciellt stor skillnad.

Att vara vänsterhänt har aldrig varit svårare för mig- än vad min omgivning valt att göra det till. Det är lika naturligt för mig att vara vänsterhänt som att du är högerhänt och jag skulle aldrig reflektera över det om det inte vore för att hela samhället är anpassat för högerhänta, och ja -alla idiotiska "underöskningar" som ger de där korkade människorna bränsle i form av "fakta" som högerhänta ska kasta i ansiktet på oss för att visa att det finns en skillnad, att vi är något sämre, att vi dragit en nitlott i genpoolen.

Jag sågs nog som lite efter då jag var mycket senare än alla andra med att kunna stava bra och skriva. Att jag även var sist med en sådan enkel sak som att knyta en rosett... Barn ser på sin omgivning och lär sig av den. För ett vänsterhänt barn blir det mesta spegelvänt- och det i sig kräver en extra ansträngning från både lärare och föräldrar. Jag är glad att min närmaste familj var precis som mig, så man iallafall kunde känna sig som fullkomligt normal i sitt eget hem.

Jag Förstår inte varför man måste lägga fokus på det som är dåligt. Ingen (förutom min kära mor) har kommit fram och sagt "Hej, jag noterade precis att du skrev så himla läckert med din vänstra hand, har du hört att vänsterhönta ofta har en fallenhet för att rita bra?".*ryggdunk*

Eller att en vänsterhänt många gånger är bra på att använda båda händerna jämfört med en högerhänt- eftersom en vänsterhänt är van att behöva anpassa sig efter den högerhänta världen. Därför är vi ofta bra på att tex anteckna med vänster hand samtidigt som vi surfar runt med muspekaren i höger hand.

Att en av tio i Sverige räknas vara vänsterhänt och att man sett en ökning, och att den till viss del är ärftlig. Det är många kändisar där ute som är vänsterhänta, om man ser till % antar jag. Kändisar som tex; Jimi Hendrix, Nicole Kidman, Napoleon, Greta Garbo, Mahathma Ghandi, Franz Kafka, Jim Carrey, Jonas Gardell -för att bara nämna några.

Här är iallafall artiklarna som fick mig att vilja skriva om det här;
Wolfgang Hansson berättar om försöket till omvändelse från sin vänsterhänthet under 60-talet.
Någon löjlig forskning om att vänsterhänta bär på mer ilska (kan ju ha sina orsaker- iaf för den äldre generationen). Vem forskar om högerhäntas ilska?

Sen tänker jag avsluta med en mer positiv artikel som lite snabbt och ytligt förklarar om hjärnhalvorna och myter runt vänsterhänta och kreativitet. Avslutar med Louise Rönnqvists ord; "– Vänsterhänta är unika, inte avvikande. "

När saker går snett..

Igår tappade jag bort mina nyckler- tillsammans med dem- även min pojkväns nycklar (reserv) och nycklarna som precis hade låst in min tvätt i tvättstugan och mina katter i lägenheten. Jag gjorde det enda man kan göra- gick tillbaka i mina egna fotspår, gneom butik och bostadsområdet- i regn. Men se där, nog har nån jävel plockat upp dem- och kanske är h*n bara otroligt långsam i sitt handlande - men snarare en jävla idiot- som inte lämnar in dem till bostasföreningskontoret som ligger mitt i smeten- bara några meter från där mina nycklar tappades bort.

Med paniken i hela kroppen sprang jag runt för att fråga folk om de sett dem, och såklart själv gå till kontoret för att ordna låssmed- som kan komma först idag. Drömt mardrömmar om hur någon VET var dess anycklar går till- och att de gjort "inbrott" i min lägenhet, dödat mina katter och ...ja vadå, snott min skräplaptop? För det är bara den som har någon som helst värde förutom emotionella minnessaker och pocketböcker.

Min lägenhet är så otroligt ovärd att sno saker från...

Men jag kunde inte låta bli att skaka av mig känslan att någon aktivt tog mina nycklar i matbutikskön, och vet var jag bor- och därmed är en stalker som planerar att smyga in mitt i natten. Det, eller att nån skitskalle (damn mugglers!) hittade mina nycklar men inte fattar att man inte ska samla på sig andras nycklar för skojs skull eller slänga dem i soporna- utan lämna dem till polis, närmaste butik eller ja...kanske bostadskontoret hundra meter bort som äger alla hus i området :>

*Det är iallafall jobbigt för min paranoia och redan ansträngda ekonomi att bli av med två par nycklar på en och samma gång. Bleh...

Museik...

"En gång i tiden..." var musik allt för mig. Jag knarkade den som andra dricker cola eller äter Choklad. Jag var inte heller speciellt urskiljningslös eller kräsen, precis som en junkie. Jag kunde sitta i timmar och leta musik och upptäcka små godingar tillsammans med en vän. Det förknippar jag väldigt mycket till hösten. Jag saknar mina hörlurar, de var helt underbara. Bland allt bråk, gap och gnäll som hör tonåren till - så kunde jag plötsligt fly in i en helt annan värld för en stund. Oftast en ganska kort stund, då jag delade dator med min syster! Hah, på den där tiden innan det var förbjudet att ladda ner musik gratis och hårddisken ständigt var full av vår musik...för den vara bara någon Gb stor.

Numera undviker jag musik, det blir för känslosamt. Sen om jag mår dåligt vill jag inte förpesta mina fina musikminnen med dåliga associationer. Med Joy division (som jag älskar) kommer nostalgin som på posten. Men nu jagar jag bort sådant med Daft punk!

Glad musik
Dansig musik.
Men när jag dansar runt ensam här hemma så saknar jag min hemby och vänner mer än någonsin. Dansa ensam är roligt, men i jämförelse ganska tråkigt.
Daft punks dansvänliga låt "Digital love" sammanfattar min känsla fint. Blir nämligen sällan mer invecklat än så...än att Daft punk kan sammanfatta mina känslor bättre än jag själv. =_=

"Last night I had a dream about you
In this dream I'm dancing right beside you
And it looked like everyone was having fun
the kind of feeling I've waited so long"

Don't stop come a little closer
As we jam the rythm gets stronger
There's nothing wrong with just a little little fun
We were dancing all night long

The time is right to put my arms around you
You're feeling right
You wrap your arms around too
But suddenly I feel the shining sun
Before I knew it this dream was all gone

Ooh I don't know what to do
About this dream and you
I wish this dream comes true

Ooh I don't know what to do
About this dream and you
We'll make this dream come true

Why don't you play the game ?
Why don't you play the game ?

Men det jag saknar finns inte längre.
Men jag saknar det så enormt.
Jag borde ta ta i det och börja leva lite mer. KÄNNA DET.
Det där livet jag inte behöver, fast ändå ibland måste uppleva.
Om inte annat för att påminnas om hur bra jag har det egentligen...
Fjällvandra eller dra på krogen och pina mig själv lite. Vad som helst.
Ett stort nyp i sinnet så jag vaknar upp

Höstens inverkan på mig..

Den är alltid nervpirrande på något vis, hösten. Det är svårt att sätta fingret på vad som är så "fel" på hösten... Alla talar om varma plädar, heta drycker och mysiga böcker. Jag känner bara doften av allting som börjat ruttna, mosade daggmaskar på våt asfalt, regn, regn och mer regn- och ja, jag börjar frysa i tid och otid och ägnar mest tiden till att gömma mig i ett täcke eller ta heta duschar- bara för att. Så mycket för det miljömedvetandet. Hela jag blir som en infrusen idiot. Mörkret.

Suttit hela natten och målat och samtidigt försökt reda ut mina tankar och känslor. Precis som om jag vore en person som kan skilja dem åt. Mina tankar är mina känslor och andra vägen runt, det vet alla som känner mig. Jag borde veta att det är så. Men jag vill inte att det ska vara så.

Jag KÄNNER en sak, men tycker en annan. Försöker tänka praktiskt- Vad är BRA. Men i slutet innan jag lessnar på tecknandet så har jag ännu inte listat ut det. Då är allting bara ett blurr och de tankar som var så klara är våta och hala och smiter undan. Jag är lite rädd.

Jag vet bara att jag har två viktiga mål framför mig som jag måste klara av. Ja, förutom den viktigaste delen; Att faktiskt leva livet. Livet. Aldrig är livet så påtaglig som på hösten. Jag blir oftast nere, men livet gör sig aldrig så påmind som nu. Våren i all ära- då kommer alla ljud och dofter tillbaka så man nästan blir bedövad. Nu på hösten ser man hur saker tar sitt slut. Essensen av livet- det är samma sak för oss alla- träd, insekter, gräs, människa- vi alla dör förr eller senare. Men vi människor verkar leva som om det finns en evighet.

Jag vet inte om hösten är bra eller dålig. Vill inte ogilla årstider.....vill inte ens påstå att jag hatar vintern. Vet bara att det är på hösten som "det" alltid infinner sig som ett paket på posten.
En del av mig njuter av det, en annan är bara så less...och otroligt frustrerad.

Gnäll om barndomen..

Efter ett inlägg av min mor på hennes blogg och i samma veva som jag städar i mitt sovrum och en gammal "Leksak" från min barndom dök upp på en mer central plats så väcktes ett minne som jag vill gnälla lite över.

När jag växte upp, så levde jag nog lite som barnen i bullerbyn, fast modern version, i många storstadsbors ögon (Jag ansågs nämligen vara storstadsbo i ögonen på många av de som jag umgicks med som liten- idag skulle de nog garva åt det). Jag växte upp på gränsen till landet i utkanten av en by som låg i utkanten av Piteå, precis mitt emot en stor äng där kor betade varje sommar, och vår tomt var mycket större än alla andra grannars. Vår tomt angränsade till en liten äng där det växte örter och blommor som alla vi barn lekte på, vår, sommar, höst och vinter...Vår gata låg bara någon km från byns bästa badplats vid älven, och det fanns milsvis med skog och ändå bodde vi så pass nära skolan så att de flesta ungar(i alla möjliga åldrar) på 10-20 minuter gick eller cyklade dit tillsammans på morgonen.

Min barndom var helt underbar på det stora hela- som 9-åring kunde jag klättra i träd, springa snabbare, hålla andan längre och visslade högre än någon annan pojke på gatan, och det var jag väldigt stolt över- för i mina tidiga år fick jag nämligen nog av pojkarnas tyranneri! Så jag var inte populär bland mina jämnåriga killar, jag ansågs vara "lite konstig"(Tjej, men så fruktansvärt oattraktiv- Care bear!!), men eftersom jag kunde försvara min syster och alla andra småsystrar på gatan från att någonsin behöva utstå någonting liknande som jag gjorde under tiden jag var runt 4-6 år, så kunde jag inte bry mig mindre!

Det fanns en tid då jag var bland de yngsta som stod och väntade på taxin (Vi bodde så pass långt från skolan så att de som bodde granne med oss fick åka taxi ett år längre ;) och de små fick åka taxi upp till första eller om det var andra året på grundskolan. Då var min bästis grannkillen på andra sidan gatan som gick lekis med mig. Jag var 5. Varenda dag, utan undantag- stod jag där varje morgon med 3- andra, äldre killar och en tjej som retade mig och den här killkompisen med ramsor osv.

I den åldern är sådant känsligt och jag gillade inte hur de ljög om att vi "gjorde en massa saker(som jag nog knappt förstod men visste var snuskigt, äckligt osv)", att vi var kära etc. Samma sak hände på vägen hem, jag mins dessa taxiresor som en enda stor gråtfest. Dessa pojkar hade ägnat hela min uppväxt fram till 7 års ålder på att trackassera mig så fort ingen vuxen var i närheten. Deras mål här i livet var att få mig att gråta, men de slutade aldrig där. De försökte tvinga mig att pussa och äta daggmaskar, jagade mig med pinnar, skjöt på mig med ärtrör, då jag var en 4-6åring, och dessa killar var 2-4 år äldre än mig.

Denna händelse väckte nog en stor ilska i mig, för killarna ansågs vaa killar och jag var den som var mesig som grät och jag fick bitaihop- "Killar retas ju bara om de tycker om en!!" Jag lovar, det fanns ingen som helst omtanke eller missriktad blyghet i denna aktion. Det var regelrätt mobbing och förföljelse. Dessa pojkar var ett gäng ouppfostrade, hemska, nästintill sadistiska, skenheliga helgon. Lika skoningslös som en flock av hyenor som fått vittring på en ensam antiloopkalv.

Vi bodde mitt emot en gammal kiosk där ägarinnan var en ung tjej som brukade ge oss ungar lite "rabatt" på godis och ibland kom hon ut och lekte med oss yngre på sina raster. Vi avgudade denna kvinna. Att jag avgudade henne var för att hon var den ende som sade ifrån då pojkarna blev för mycket. Leker man så leker man, men jag mins hur jag blev jagad av dessa pojkar och jag spang in i kiosken med en käsnla av "lev eller dö" för skydd, och hon gömde mig under ett bord- och hon ljög för pojkarna att jag inte var där när de ko förbi och sökte efter mig. Hon undrade också om de inte kunde lämna mig ifred bara. Efter det sprang jag så snabbt mina små, fyraåriga ben kunde hem, hem till tryggheten- för hemma på gården vår- där vågade de inte retas, då de visste att mamma höll hökögon på dem sedan hon kommit på dem med att försöka mata mig med daggmaskar -_-

En kille som retas är ju ingenting, men här var det tre äldre, mycket starkare, snabbare pojkar som jobbade i grupp- en och en var de inte så farliga. De förstörde direkt jag försökte leka utanför gården. Min barndom blev så mycket bättre då den ena flyttade och de andra två då blev så pass mycket äldre att vi småtjejer inte var så roliga att retas med trots allt. Min mamma försökte prata med dessa pojkars föräldrar, men min mamma var ung och jag var hennes första barn- Andra föräldrar på gatan verkar ha haft svårt att respektera det då de var äldre och dessutom hade fler barn.

"Pojkar är pojkar, du vet hur pojkar är" var väl svaret hon fick. Men nä, min mamma förstod inte- för hon hade inga egna pojkar eller bröder, så hon förstod inte alls då hon såg hur deras små monster plågade skiten ut hennes förstfödda dotter. Men mamma kunde inte vara överallt, hela tiden.

Jag tänker aldrig "låta pojkar vara pojkar" om det innebär att trakassera andras barn eller småsyskon! För min barndom, efter att dessa pojkar försvann ur min livsbubbla och jag kunde röra mig fritt- var helt fantastisk! Pojkar som flickor ska få klättra i träd, skita ner sina byxor(ja flickor ska fan inte behöva bära runt kjolar eller klänningar som de måste se upp med, snubbla på eller blotta sig med). Lära sig vissla, säga ifrån, fiska, och tälja med kniv... lära sig göra sådant som kanske är farligt ibland.

Jag får berätta om den där saken som väckte gamla minnen en annan gång, för jag kom in på ett annat, mycket tidigare minne i detta blogginlägg- som förmodligen är grunden till all den där ilska som jag länge bar runt mot just pojkar, och som fortfarande idag gör mite lite avig mot äldre.

sköt om er och håll ögonen på era barn, flicka som pojke!

Sommaren

Sommaren har hittills varit helt okej, en av de bättre somrarna under 2000-talet för min del. Jag har hängt i Norrland hos min pojkväns föräldrar i några veckor, badat i havet, solat topless och ätit glass i solen. Sånt där som jag inte gjort på väldigt länge känns det som. tidigare år har jag besökt min hemstad och släkten men ändå har det aldrig blivit av med något av med sådant som jag brukar göra under en sommar; Bada, fiska, rida, PDOL, skjuta bort en pil eller två och grillkvällar.

Jag saknar havet och jag saknar den där känslan som finns i mindre samhällen. Där det faktiskt händer saker hela tiden men på ett annat sätt än i en större stad "där allt finns". Kanske just för att "allt finns" så blir någon som jag nästan lite förvirrad och går helt vilse. I ett mindre samhälle uppskattar man det lilla som görs och ofta blir det en folkfest med tradition- Tex en så enkel sak som Hingstutsläpp eller kyrkmarknaden som jag älskat att vara på under hela min uppväxt, och fortfarande idag saknar att få besöka. Sånt du inte kan hitta i Stockholm, inte ens om hundra år.

Inatt cyklade jag och H ut på cykelvägarna runt Gamla Linköping. Det var svalt men på ett skönt sätt efter all denna värme. vi cyklade med shorts och t-shirt och tog en glass tillsammans. Från cykeln fick vi se harar och igelkottar som också passade på att njuta i den svala natt-luften.
En såndär "dag" jag vill minnas, för den var så fin och mysig och framförallt- spontan.

Idag ska vi till gymmet och styrketräna!
Sen blir det grillning på min uteplats, i min nyklippta trädgård ;D

Tack och hej!

Meänkieli...och tuggummi

Jag är född i Gällivare men uppvuxen i Piteå med en mamma med sina rötter i just Malmberget. Min pappa är från en liten, liten by utanför ett litet, litet samhälle - insprängd i den stora skogen någonstans i inlandet -Lappland, Västerbottens län.

Jag kan nog förstå mer "Pitebonschka" än en utböling från södra Sverige skulle göra- men jag har aldrig lärt mig att tala det själv. Få här nere brukar numera kunna "pin pointa" min tillhörighet- förutom att de noterar nån norrländsk twist - om inte annat för mitt sätt att misshandla det svenska språket med "Felaktiga ord och uttal". Helt ärligt är jag nog mer färgad av Västerbottniskan från min pappa än den "Pitefina" dialekterna alla i "stan" pratar. Men norrländskt kan jag ännu prata. It´s a state of mind.

Jag är lite ledsen för det ibland. Pitmål är ju så häftigt- som ett eget litet ursvenskt språk från en trevligt mysig dal vid kusten. Jag förstår dialekten, men det är alltså inget som jag kommer att kunna lära mina barn- såvida vi inte bor ute i Pitebygden- vilket är föga troligt.

Samma sak hände generationen före mig- min mamma. Hon växte upp med ett språk som på den tiden sågs som en dialekt. Meänkieli. Min mormor och hela hennes familj och förfäder har talat detta språk under flera generationer. Men under 1800-talets slut och under 1900-talets början så motverkades detta. Det ansågs fult och "en svensk ska kunna svenska", resten sket man i.

Detta tog nästan död på ett helt unikt språk. Min mormor kan tala språket, men hennes barn har förlorat det helt och hållet. Min mamma förstår språket men hon har inte kunnat föra det vidare till sina egna barn, för hon lärde sig aldrig att prata språket- bara att förstå. Precis som med mig och Pitemålet. Sådant man får gratis under sin uppväxt, naturligt- som en kroppsdel. Identitet.

Min mormors val att inte lära sina döttrar den "Finska dialekten" var nog väl grundade hos henne. Hon lärde sig under sin uppväxt att det var fult, och då hon dessuomt levde en lång tid i södra sverige under sin tonår- så mötte hon även en värld där finskan inte hade något värde alls.
Hon växte upp i en tid som präglades av en viss mentalitet som inte gynnade olikheter. (vi ska inte ens gå in på hur de behandlade vänsterhänta tex).

Jag växte upp i ett hem där min mor ständigt sa åt sin man och oss barn; "Men tala svenska! ", men det var alltid på skoj såklart. Men vi talade "Bonschkan" medand mamma som var från Gällivaretrakten (där de faktiskt talar rätt ren svenska då de väl talar svenska). Det var roligt, då hon en dag själv blev påkommen med att ha börjat prata fin-mål.

Men det visar en bild av att det ännu finns resterna från en tid då det var låg-status att tala annat än Svenska i Sverige. Att starka, tydliga dialekter och minoritetsspråk (som hör lika mycket hemma i Sverige som svenskan) som är viktig för en individs identitet, istället är något som ses som fult och "obildat". Här ska man tala risksvenska, korrekt sådan.

Det är röster som talar för det ännu idag i olika former. Kritik mot drottning Silvia för att hon bryter på tyska, Kritik mot invandrare som inte lär sig korrekt svenska uttal och grammatik fort nog. Bonden som pratar med så bred dialekt så de övriga i gänget vid baren på Stureplan inte förstår en hel sammanhållen mening- han måste ju vara lite efter som tydligen inte kan prata ren svenska så man förstår!

Men lite språk-arv har jag fått!
Jag och min pojkvän bråkar sällan, men ibland utbryter "passionerade debatter" runt de vardagliga saker som jag normalt aldrig reflekterat över, och det kan låta som följande;

Jag-"Kan jag få en toy!?"
Han-"Nä....jag har inga toy"
"Jo du har ju där, Påsen ligger på bordet. Ge mig en"
"En vadå`?"
"Ge mig en toy"
"Det heter inte toy, det är Extra tuggummi"
"Det är toy för mig- de där små, vita. Snälla, kan jag få en"
"Vad vill du ha?"
"En toy"
och så fortsätter det tills jag ger upp och säger "Ge mig ett tuggummi".
Och vi är tillbaka ca 100 år i Sverige- Fascist-svensken i form av en halvtysk Gävleborgare har vunnit ännu en kamp för det svenska språket.

1-0,
Svenskan- Meänkieli.
--------------------------------

Sen läste jag om Meänkieli på Wikipedia, som förvisso inte är en "godkänd källa" för kunskap, men ändå en oumbärlig källa för just kunskap! Där står det en massamatnyttigt om Meänkielins historia och utveckling för oss newbies. Om ord, låneord och hur NYA ord uppkommer i språket. Bland annat står det att läsa; Vissa lånord betecknar ursprungligen ett varumärke. toy 'tuggummi (märket Toy)' etc.

Det är min egen kära (Meänkielitalande) mormor som alltid haft ett toy-paket i bilen, under våra långa bilresor till Kiruna, Gällivare och vars vi nu varit påväg. För mig är de där små vita "Tugguminnen" helt enkelt Toy, och kommer alltid att vara toy. Är inget jag reflekterat över, även om jag vet att märket "toy" funnits(Finns de ännu, länge sen jag såg dem). För mig är det ju Toyen som är....toy. =O.o= Precis som vi i min fmailj säger Hankisääski åt "Goggamojjer". Var en av mina klasskompisar som en gång berättade att de faktiskt heter "Goggamoj" då vi hittade en död "Harskrank" uppe på deras vind och jag sa "Uäääh en död hangisäski"... (De kallas för Kåggamoj "Goggamoj" här i Pite).

Även om jag inte skulle kunna bygga en enda mening på något annat språk än svenska, engelska eller tyska- ens under dödshot. Så är jag glad- att man ändå, omedvetet, fått lite utbyte av sin mormors "Modersmål".

Har en massa andra saker också, men som jag inte kan skriva.
Små ord och fraser som smygs in även då hon talar med oss barn som bara kan svenska.
Och alla små ramsor hon lärde oss då vi var små- men som jag mins bara en.
Skriver ramsan så som jag mins att den låter.

Silme, Silme (Silmä på fin)
nokka (nenä på fin)
suu....
tissi, tissi
naba (Napa på fin)
loo (luu?)

Eller den här, helt meningslös men rätt bra om man vill minnas ordens betydelse;

Liivi väst, Hevonen häst, Pappi präst
Suola salt, kaikki allt, Mallas malt


Den är kanske inte i rätt ordning dock.
Mn huvudaken är ju att man mins orden och att ramsan rullar på...
Fast jag då jag lärde mig ramsan så fick gubben som lärde mig den många skratt-
jag uttalade envist Suola-salt som Suoli-tarmar.
Jag tänker aldrig mer vika mig för det svenska språket -_-

Jag är...

Jag är en väldigt positiv person men har även en tendens att vilja balansera i min omgivning. Om en stor majoritet tycker en sak så tenderar jag att automatiskt ta ställning för den andra sidan- tills vidare. Därför har jag ofta haft svårt för att passa in i grupper. Jag anser mig inte vara långsint och ställer alltid upp då folk ber mig. Jag är helt klart generös, även om jag är otroligt blyg och försiktig bland vissa människor.

Men det finns vissa händelser i livet, hållplatser. Som haft stor betydelse i utvecklingen av mig som person. Det har orsakat mig otrolig förvirring, frustration och- ilska. Både mot mig själv (för att jag inte agerade eller vågade stå upp för den jag är och vad jag står för!) och mot situationen, hur den uppkom och fick hända.

Jag har gjort vissa försök att förlika mig med dem, genom att ta kontakt med personerna i fråga eller helt enkelt låsa in det och kasta bort nyckeln. Många saker man går och mår dåligt över i flera år- är saker som "förövaren" knappast ens ägnat en tanke.

Varför ska man själv då sitta och må dåligt över det? Varför inte hellre ta fram ett fint minne? Men om man inte har speciellt många fina minnen från just den perioden i sitt liv? Tänk om just denna händelse kastade en stor skugga över allting annat? Är det långsint av mig att vilja söka svar till minnen som plågar mig ännu idag?

Jag vill inte kalla mig själv för långsint. En del av mina närmaste vänner har varit min värsta fiende vid någon tidpunkt. Jag är benägen att förlåta. Men det här handlar nog mest om att kunna förlåta mig själv. Men jag vet ju inte vad jag gjorde så fel?

Lite off topic -Mina fobier

Jag hittade en gammal klasskompis på facebook, så jag stod och filurade över gamla minnen med den personen och klassen. Bra och dåliga. De dåliga var väl att några i klassen fick den otrevliga ovanan att säga "du är så PK!" varje gång jag öppnade käften. Allt började då en tjej började vår klass mitt i terminen. En tjej som hade starka åsikter om hur en konstnär var och skulle bete sig, tänka och se ut.

Inte för att jag ser något fel i att vara politiskt korrekt- om det är ens åsikt det gäller. Man ska inte va kärringen mot strömen "bara för att", för det blir bara löjligt. Men jag mins att jag blev anklagad för att vara pk bla för att jag är för homosexuellas rätt att gifta sig och adoptera. Kanske Pk just för att det är/var en viktig fråga, i mina ögon iallafall. Kanske kände hon behovet av att kalla mig PK för hon blev provocerad- att att jag inte var provocerad av att hon var bisexuell och så fruktansvärt konstnärligt frigjord, sådär ni vet- som bara kosntnärer kan vara (ungefär lika sann som den där om att alla konstnärer knarkar). Jag vet inte...

Jag vet att människan gjorde "pk" -statyer och det hon målade var ungefär lika genomtänkt som en fingermålning av en 3åring.

Men jag mins att några månader senare så sitter den här "öppensinniga tjejen" som har starka åsikter om vad som är konst och inte, med vår klass och äter efter en runda på stan. Frågar mig hur det kommer sig att jag mött en kille från en annan stad, så långt bort, då jag själv bor i en håla i Norrbotten. Jag berättade historien om att vi mötts över internet (detta var alltså över 8 år sedan).

Den "öppensinnliga" kvinnan börjar kväka ur sig att bara socialt inkompetenta kunde tänka sig att söka en partner på internet. Att hela tilltaget påvisade vilken liten människa man är. Att möta människor och att etablera sociala kontakter över nätet var rent av ohälsosamt- att man istället ska tvinga sig att möta folk "i den riktiga världen". Att möta människor på internet uppmuntrade bara till en associal och kall värld. Summan av allt hennes pladder var alltså att det var något onormalt med mig och min pojkvän (som mötts på nätet, men blivit tillsammans och levt "irl" sedan 2 år tillbaka). Tänk att folk ansåg samma sak om homosexuella en gång i tiden (onormalt, sjukt och rent av ohälsosamt) och ännu idag.

Men sen om det vore så, att jag var så liten och tilltuffsad så att det lilla mod jag kunde uppbåda i mitt sökande efter besvarad kärlek -var via text över internet? Varför ville hon trycka ner mig och prata om det som om jag gör någonting fel, att jag är fel och borde skämmas över den jag är? Att jag är onormal. Att jag måste bli som normen för att få kärlek och gemenskap? Jag antar att det är finare att tillhöra "vissa" avvikande grupper av människor.

Nu är jag inte speciellt avvikande i sociala sammanhang- förutom möjligen min bristande prestationsångest. Vill jag vara hemma en lödagkväll så är jag inte den som reflekterar över att jag sitter hemma, ensam, en lördagkväll. Men möter jag någon på nätet, som fångar mitt intresse- varför skulle jag avstå`? Precis som i den "verkliga" världen.

Idag, 7 år senare- är nätdejting vida brett och för det mesta ett accepterat alternativ. Man gör reklam om flera "dejting siter" och det forskars säkert i ämnet. Jag känner inga som längre lyfter på ögonbrynen om man säger att man dejtar/träffat nån på nätet, eller lärt känna någon via en chatt. Det viktiga är väl vad som blir av med relationerna man etablerar. För mig möjliggjorde internet att jag slapp stadga mig med en Pite-kille i Pite. Att jag träffade människor som jag nog aldrig hade mött om vi left kvar i stenåldern.


Men iallafall, frispråkighet i all ära, men det kan bli så oerhört fult och kränkande om man inte tänker längre än till sin egen näsa. Så jag ber om ursäkt om du som läser, på något sätt känner dig kränkt. Det blir så lätt så då man säger vad man tycker om saker, saker som man kanske inte har att göra med.

Men det minne jag tänkte på mest var alltså min klasskompis, som ibland kom över och kollade film med mig. Jag insåg plötsligt en sak med mig själv, som jag inte visste då. Han måste ha trott att jag var skogstokig då vi kollade på en skräckfilm och jag studdsar upp ur fåtöljen, mitt i filmen, och stänger av teven och är helt hysterisk. Han lugnar mig med "det är bara en film", men det hjälper ju inte alls! Det var en "våldtäkts-scen". Nu efter 7 år, så ser jag ju ett mönster. Samma sak har hänt många gånger efter det, i de mest pinsamma situationer.

Så utöver min fobi mot sprutor, så verkar jag även ha en typ av fobi mot våldtäkter! Se där! Skit samma om det bara är film eller en ljudfil- jag tål inte att höra plågade djur och människoljud. Det skär i mig. Det gör det kanske i alla normala människor. Men en normal människa sitter kvar och lyssnar/ser klart eller stänger av. Jag blir _hysterisk_. Jag studdsar runt, vill slå ned den som skapar ljuden(oftast tv´n alltså), rädda någon. Jag är redo att lyfta bussar och slå ner våldtäktsmonster. Så ser man en film med mig där djur/barn/kvinnor råkar illa ut så får man akta sig. De som levt nära mig vet om detta och undviker filmer som de vet innehåller just sådana scener- just därför tog det lång tid innan jag vågade se tex "Män som hatar kvinnor". Men då var jag enormt mentalt förberedd, efter att ha läst boken. Man vet nämligen aldrig vad jag tar mgi till om jag utsätts för en oförberedd övergrepps-situation på tv.

Någon annan där ute som har samma problem? Jag har mig veterligen aldrig råkat ut för något sådant. Haft en väldigt trygg uppväxt på den fronten måste jag säga. Är detta något som kan ärvas i generationer? Är det minnen från ett annat liv som skapar sådana starka känslor i samband med övergrepp-situationer i form av ljud och synintryck?

Nåja, fobi mot våldtäkt/övergrepp är väl lite bättre (och "naturlig) än fobi mot mat, fåglar, människor och annat som kan försvåra en vanlig vardag.

Så fobi mot:
Vassa, spetsiga saker
Vådtäktsmän
Pretto-konstnärer...*ryser*