Våren är här

Igår var det ett helt underbart väder efter flera dagar med regn och blygrå moln. Jag bestämde mig för en dag ute i "naturen runt knuten" och packade ihop en väska med utrustning och stegade bort mot Valla-skogen -vid gamla Linköping. Jag var alldeles svettig då jag hittade mig en avsides plats vid hagarna och kunde sätta mig ner och njuta i solen på läsidan av en backe. I bara t-shirt.

Då jag satt där så hann jag få besök av många fjärilar (någon väldigt gul fjäril och nässelfjärilar) och humlor, getingar, flugor och en pytteliten spindel.

Jag målade det jag såg, men jag målade för stort på ett motvi som var för långt bort, om ni förstår? Men jag får nog fler chanser, men jag måste nog skynda mig innan träden knoppar ut sina löv. Jag hade en väldigt trevlig dag där i backen med solen, den blå himlen och mina penslar.

Ett tips för att avnjuta bilden är att backa från datorn ca 5-6 steg och sedan kisa lite med ögonen!

Berg..

Ovanför är en akvarell som jag haffsadeihop på några minuter då jag blev ugen på att måla bergen som finns i Malå, Lappland, Västerbotten. Lite barnsligt, men jag blev ändå nöjd, för bilden visar vad jag ser. Jag älskar den blågröna färgen jag använde på bergen.

Här i Linköping finns inga berg, eller mer såhär;Det finns ingen horisont alls. Jag är alltid i "stan" och det finns säkert ett underbart vackert ek-landskap någonstans, med en härligt blå, avlägsen bergskedja vid linjen där himlen möter marken. Men där jag är, där är bara träd, hus och eventuellt en skogsdunge som bryter av innan molnen tar vid. Man behöver bil eller cykel-entusiasm för att nå ut till den där vackra Östgöta-naturen.

Hemma behövde jag bara kika ut genom fönstret åt valfritt väderstreck för att skönja antingen Valsberget eller så Breviksberget, fina små berg- med bara några kilometers avstånd. Samma sak vid vår stuga där man å ena sidan spanar ut över släpplien(?) och åt andra hållet (med lite fantasi numera) ser Fnöskberget. När jag tänker på min uppväxt har jag alltid sett min "lilla värld" som en en dal. Berg har alltid funnits där, vid slutet. Omringande och skyddande som en gryta.

I fantasin brukade jag vända världen upp och ned, men gytan av bergen hindrade alla träd, människor och fåglar att "sippra ut i universum". Har inte barn en livlig fantasi? Men då jag var 15 år och vi åkte genom Skåne och Tyskland under min skolresa till Prag, mitt första besök någonstans i Sverige, söder om Stckholm- så fick jag en svindlande känsla av synintrycket, som jag aldrig upplevt förut. Där fanns inga berg i horisonten att "hålla kvar" världen med. Allting omkring oss var bara ljusagröna, böljande fält så långt ögat kunde nå.

Jag älskar berg. Och trots att jag kommer från "kusten" så är Bergen (om än rätt små i jämförelse med fjäll och inlandets "bergskedjor") ett självklart inslag i landskapet. Bergen för oss närmre himlen, solen och rymden och ingenting slår utsikten från ett berg, en vacker dag. Sen är nog berg bra vid en eventuell översvämning.... :>

Ovan; Ett foto på utsikten mot Fnöskberget från vår stuga, fler tiotals år innan jag var född. På den tiden det som idag är en skog, var en slåtteräng. Idag kan man skönja berget under vintern, men desto svårare under sommaren. Jag mins att jag såg bergen då jag var liten. Jag måste kolla nogrannare nästa gång jag är där. Det är så lätt att man blir hemmablind, tills man flyttar 100 mil bort.

Hemlängtan...

Idag kändes det som vilken vinterdag som helst, hemma, där uppe i Piteå. Den fjuttiga halvdecimetern hade under natten förvandlats till några decimetrar, och allting är inbäddat med ett härligt lager av snö. Man ser vinden virvla runt med ett vitt puder, från tak och grenar, som aldrig verkar ta slut. Vid alla vägar finns plogkanter och alla parkeringar har små söta snöhögar (De är inte stora nog att få kallas snöbackar). Snön blir nog kvar i minst en vecka, kanske hela januari också!?

Det slog mig idag då jag stod i busskuren och han brevid mig muttrade in i sin mobiltelefon;"- Skojjaru, värsta Jävla skitväder!". Då talar vi om en fullkomligt normal vinterdag, att det finns snö. Inte snöoväder, inte 1meter snö på 4 timmar, inte 30 minusgader, inte snö + mindre orkanvindar. Det slog mig att jag sällan hört folk ojja och ha sig om snön där uppöver. Snön är lika självklar som allting annat. Lika naturligt och sjävklar som vattnet är för en blåval, att solen kommer till sommaren så kommer snön till vintern. Det är ingenting att rya eller svära åt. Det är värre om snön aldrig infinner sig. Varför ge sig själv magsår över någonting man inte kan påverka, om man inte vill flytta.

Uteblir snön, ja då svärs det över det förbannade trista tövädret, blötan och mörkret, isen på bilvägarna och gåbanor, och det dåliga skoterföret. Inte kan man åka skridskor, åka slalom eller pimpla heller om snön inte vill komma. Och ingen snöboll är rolig med grusig, brunfärgad snö.

Här har min längtan och saknad fått lite färg.

snurrade vidare

Sen snurrade jag vidare med "dröm-serien" som mest gått ut på att leka med färgerna. Skoj att måla, kanske jag har en ny period nu.

En dröm

Blyerts och akvarell på ganska grovt, träfritt A5 papper.
Jag älskar livet i akvarellfärger och här lekte jag med det. Faller nog en del i smaken, men inte alla. Det är en dröm. Kvinnan längst ned "blåser bubblor" som når världen på andra sidan, ovanför, uppochned- en dröm. Eller flera. Varje bubbla är kanske en dröm i sig. Man vet inte, för det är en dröm.

Sommarlovet

Helgen den 18-19 juli, så for vi till min familjs sommarställe i guldriket i Lappland, Västerbotten.
Där tog jag fram akvarellblocket och färger -och målade lite snabbt på morgonen innan vi skulle åka hem till Piteå igen.

Asiatisk drake #2

Nu är den andra draken målad. Är inte lika nöjd med den som med min första, men nu är den klar iallafall. Ögonen ser skitskumma ut ser jag nu, + lite andra mindre missar. Men nu är den klar iallafall. På sin höjd kanske jag ska försöka fixa ögat...

Draken

Draken jag påbörjade under sista kvartalet förra året blev ikväll färdig.