Gnäll om barndomen..

Efter ett inlägg av min mor på hennes blogg och i samma veva som jag städar i mitt sovrum och en gammal "Leksak" från min barndom dök upp på en mer central plats så väcktes ett minne som jag vill gnälla lite över.

När jag växte upp, så levde jag nog lite som barnen i bullerbyn, fast modern version, i många storstadsbors ögon (Jag ansågs nämligen vara storstadsbo i ögonen på många av de som jag umgicks med som liten- idag skulle de nog garva åt det). Jag växte upp på gränsen till landet i utkanten av en by som låg i utkanten av Piteå, precis mitt emot en stor äng där kor betade varje sommar, och vår tomt var mycket större än alla andra grannars. Vår tomt angränsade till en liten äng där det växte örter och blommor som alla vi barn lekte på, vår, sommar, höst och vinter...Vår gata låg bara någon km från byns bästa badplats vid älven, och det fanns milsvis med skog och ändå bodde vi så pass nära skolan så att de flesta ungar(i alla möjliga åldrar) på 10-20 minuter gick eller cyklade dit tillsammans på morgonen.

Min barndom var helt underbar på det stora hela- som 9-åring kunde jag klättra i träd, springa snabbare, hålla andan längre och visslade högre än någon annan pojke på gatan, och det var jag väldigt stolt över- för i mina tidiga år fick jag nämligen nog av pojkarnas tyranneri! Så jag var inte populär bland mina jämnåriga killar, jag ansågs vara "lite konstig"(Tjej, men så fruktansvärt oattraktiv- Care bear!!), men eftersom jag kunde försvara min syster och alla andra småsystrar på gatan från att någonsin behöva utstå någonting liknande som jag gjorde under tiden jag var runt 4-6 år, så kunde jag inte bry mig mindre!

Det fanns en tid då jag var bland de yngsta som stod och väntade på taxin (Vi bodde så pass långt från skolan så att de som bodde granne med oss fick åka taxi ett år längre ;) och de små fick åka taxi upp till första eller om det var andra året på grundskolan. Då var min bästis grannkillen på andra sidan gatan som gick lekis med mig. Jag var 5. Varenda dag, utan undantag- stod jag där varje morgon med 3- andra, äldre killar och en tjej som retade mig och den här killkompisen med ramsor osv.

I den åldern är sådant känsligt och jag gillade inte hur de ljög om att vi "gjorde en massa saker(som jag nog knappt förstod men visste var snuskigt, äckligt osv)", att vi var kära etc. Samma sak hände på vägen hem, jag mins dessa taxiresor som en enda stor gråtfest. Dessa pojkar hade ägnat hela min uppväxt fram till 7 års ålder på att trackassera mig så fort ingen vuxen var i närheten. Deras mål här i livet var att få mig att gråta, men de slutade aldrig där. De försökte tvinga mig att pussa och äta daggmaskar, jagade mig med pinnar, skjöt på mig med ärtrör, då jag var en 4-6åring, och dessa killar var 2-4 år äldre än mig.

Denna händelse väckte nog en stor ilska i mig, för killarna ansågs vaa killar och jag var den som var mesig som grät och jag fick bitaihop- "Killar retas ju bara om de tycker om en!!" Jag lovar, det fanns ingen som helst omtanke eller missriktad blyghet i denna aktion. Det var regelrätt mobbing och förföljelse. Dessa pojkar var ett gäng ouppfostrade, hemska, nästintill sadistiska, skenheliga helgon. Lika skoningslös som en flock av hyenor som fått vittring på en ensam antiloopkalv.

Vi bodde mitt emot en gammal kiosk där ägarinnan var en ung tjej som brukade ge oss ungar lite "rabatt" på godis och ibland kom hon ut och lekte med oss yngre på sina raster. Vi avgudade denna kvinna. Att jag avgudade henne var för att hon var den ende som sade ifrån då pojkarna blev för mycket. Leker man så leker man, men jag mins hur jag blev jagad av dessa pojkar och jag spang in i kiosken med en käsnla av "lev eller dö" för skydd, och hon gömde mig under ett bord- och hon ljög för pojkarna att jag inte var där när de ko förbi och sökte efter mig. Hon undrade också om de inte kunde lämna mig ifred bara. Efter det sprang jag så snabbt mina små, fyraåriga ben kunde hem, hem till tryggheten- för hemma på gården vår- där vågade de inte retas, då de visste att mamma höll hökögon på dem sedan hon kommit på dem med att försöka mata mig med daggmaskar -_-

En kille som retas är ju ingenting, men här var det tre äldre, mycket starkare, snabbare pojkar som jobbade i grupp- en och en var de inte så farliga. De förstörde direkt jag försökte leka utanför gården. Min barndom blev så mycket bättre då den ena flyttade och de andra två då blev så pass mycket äldre att vi småtjejer inte var så roliga att retas med trots allt. Min mamma försökte prata med dessa pojkars föräldrar, men min mamma var ung och jag var hennes första barn- Andra föräldrar på gatan verkar ha haft svårt att respektera det då de var äldre och dessutom hade fler barn.

"Pojkar är pojkar, du vet hur pojkar är" var väl svaret hon fick. Men nä, min mamma förstod inte- för hon hade inga egna pojkar eller bröder, så hon förstod inte alls då hon såg hur deras små monster plågade skiten ut hennes förstfödda dotter. Men mamma kunde inte vara överallt, hela tiden.

Jag tänker aldrig "låta pojkar vara pojkar" om det innebär att trakassera andras barn eller småsyskon! För min barndom, efter att dessa pojkar försvann ur min livsbubbla och jag kunde röra mig fritt- var helt fantastisk! Pojkar som flickor ska få klättra i träd, skita ner sina byxor(ja flickor ska fan inte behöva bära runt kjolar eller klänningar som de måste se upp med, snubbla på eller blotta sig med). Lära sig vissla, säga ifrån, fiska, och tälja med kniv... lära sig göra sådant som kanske är farligt ibland.

Jag får berätta om den där saken som väckte gamla minnen en annan gång, för jag kom in på ett annat, mycket tidigare minne i detta blogginlägg- som förmodligen är grunden till all den där ilska som jag länge bar runt mot just pojkar, och som fortfarande idag gör mite lite avig mot äldre.

sköt om er och håll ögonen på era barn, flicka som pojke!