Hästhagen...

Jag drömmer ofta och mycket men de drömmar man minst bäst är ju de man har just innan man vaknar. Igår drömde jag en väldigt stark dröm om mitt barndomshem. I drömmen så såldes det och de nya ägarna kapade ner den vackra,"uråldriga" rönnbärshäcken och alla björkarna.

Det är så grönt och prunkande i trädgården och solen som silades genom löven värmer så skönt- och sedan rycks det bort för alltid. Jag kände en sådan enorm sorg inför detta, att vara förvisad till en lägenhet i en storstad. Tanken att aldrig mer kunna ligga i trädgården och känna doften av gräsklipp och höra tjut av barn som leker med vattenspridaren var outhärdlig, och inte långt från vad jag känner i verkliga livet. Jag trivs inte såhär.

Inatt var drömmen åter igen i mitt barndomshem. Av någon anledning stod vår bil lång borta, nedanför "Ottos gård", på ängen. Ett av min bys äldsta hus som borde varit k-märkt, som märkligt nog fick rivas för några år sedan. Vårt hus, och in mot byn, åt andra hållet.

Jag är naken, på sånär ett par trosor och jag springer mot bilen. Mina nakna,skumpande bröst stör mig lite, men min oro för min bror är större. Bakom mig tornar moln upp sig på himlen, och värmen i luften är kvävande. I bilen ligger min lillebror, kanske 1-2 år gammal i en bilbarnstol och han gråter. När jag kommer fram till bilen kommer den mellersta grannflickan rusande och undrar vad som pågår.

Vi står lutade över min bror i bilen då vi båda hör ett enormt fräsande ljud som ökar tills det kommer en enorm knall och man ser hur en stor, enorm blå "blixtträd" slår ner långt bort i byn, bakom vårat hus. Jag säger åt grannflickan att vi måste springa in till dem, nu!

Jag slänger en röd filt omkring min kropp och bär min bror när vi springer mot grannens hus som är längst bort från byn. Jag ser hur min häst Uross rofyllt står och betar på ängen framför vårt hus- samtidigt som en enorm tsunamivåg av bråte och vatten mot horisonten närmar sig oss bakom vårt hus. Men jag kan inte gör någonting, med min bror i famnen och vi måste hinna in i huset där vi är säkra.

Jag hinner just in till grannen för att se hur vågen nästan sköljer med min häst, som springer framför vågen i full galopp- innan den ebbar ut bakom honom. Jag springer ut på grannens bro och ropar på honom. När jag ropar tredje gången hör han mig och spetsar öronen och kommer travande upp till mig på bron och begraver sin mule i min famn och han är helt genomblöt av svett och lera. Sen vaknar jag. Känslan av att oroa sig, sedan se honom fly från vågen och när han slutligen, helt oskadd kom fram till mig- var helt underbar. Nu i april är det 17 år sedan Uross kom hem till oss och blev min källa till både lycka och stor oro i många år. I juli detta år är det 8 år sedan han begravdes ute på de gröna fälten, där hästkompisarna betar.

Han var ofta ett helvete att rida, men helt underbar som personlighet. Han älskade sällskapet av en människa, och när man ropade eller visslade på honom så kom han oftast i full galopp för att prata och gosa lite. Trots det ottäcka i drömmen, så vaknade jag med en tillfredsställelse. Minnet av hans mjuka mule och doften av hans rufsiga, långa man. Hans stora hovar och den rödbruna blanka pälsen. Han var så vacker och ståtlig när han kom och pratade med mig på bron. Känslan var så färsk när jag vaknade, att det känns möjligt att han saknats oss i så många år.

Påminner en del om min dröm med våra tre katter, som alla lämnade oss inom loppet på två år. En natt kom de upp för trappan till mitt rum och lade sig på sängen- som de alltid gör. Jag fick kela och klappa på dem och känslan var varm och skön. Jag kände en sådan ro, att de alla var där med mig. Att de har det bra. Jag tänker fortfarande på den drömmen ibland, för den var så verklig, in i minsta detalj. När jag vaknade, väntade jag mig nästan att få se dem ligga kvar i min säng...men jag visste att det var ett adjö. Jag har aldrig drömt om dem sedan dess, men de har ofta passerat mina tankar.

Jag har haft liknande drömmar med min bror, där han var kanske 5-6 år och spelar fiol, i en gymnastiksal på mitt gymnasium, när vi plötsligt blir attackerade av dinosaurier! :D Vi lyckas undfly i den stora folkmassan men paniken, känslan av att jag måste rädda min bror var enorm. Här kunde jag inte rädda Uross, ja fick lita på att han kunde göra det själv.

Jag såg en zombieserie som är rätt ny, för någon månad sen. Den som jag led mest för var faktiskt HÄSTEN. Den hade haft det bäst om människorna bara låtit den vara ifred. Ja, jag är en artförrädare ;) Jag tycker att djur har rätt att leva och inte enbart existerar för oss. Men jag tror också att människan, om hon vill, kan vara en beskyddare och vårdare av natur och djur- eller iallafall försöka finna en balans.

Men nog om det.


Ha det gott!