Berg..

Ovanför är en akvarell som jag haffsadeihop på några minuter då jag blev ugen på att måla bergen som finns i Malå, Lappland, Västerbotten. Lite barnsligt, men jag blev ändå nöjd, för bilden visar vad jag ser. Jag älskar den blågröna färgen jag använde på bergen.

Här i Linköping finns inga berg, eller mer såhär;Det finns ingen horisont alls. Jag är alltid i "stan" och det finns säkert ett underbart vackert ek-landskap någonstans, med en härligt blå, avlägsen bergskedja vid linjen där himlen möter marken. Men där jag är, där är bara träd, hus och eventuellt en skogsdunge som bryter av innan molnen tar vid. Man behöver bil eller cykel-entusiasm för att nå ut till den där vackra Östgöta-naturen.

Hemma behövde jag bara kika ut genom fönstret åt valfritt väderstreck för att skönja antingen Valsberget eller så Breviksberget, fina små berg- med bara några kilometers avstånd. Samma sak vid vår stuga där man å ena sidan spanar ut över släpplien(?) och åt andra hållet (med lite fantasi numera) ser Fnöskberget. När jag tänker på min uppväxt har jag alltid sett min "lilla värld" som en en dal. Berg har alltid funnits där, vid slutet. Omringande och skyddande som en gryta.

I fantasin brukade jag vända världen upp och ned, men gytan av bergen hindrade alla träd, människor och fåglar att "sippra ut i universum". Har inte barn en livlig fantasi? Men då jag var 15 år och vi åkte genom Skåne och Tyskland under min skolresa till Prag, mitt första besök någonstans i Sverige, söder om Stckholm- så fick jag en svindlande känsla av synintrycket, som jag aldrig upplevt förut. Där fanns inga berg i horisonten att "hålla kvar" världen med. Allting omkring oss var bara ljusagröna, böljande fält så långt ögat kunde nå.

Jag älskar berg. Och trots att jag kommer från "kusten" så är Bergen (om än rätt små i jämförelse med fjäll och inlandets "bergskedjor") ett självklart inslag i landskapet. Bergen för oss närmre himlen, solen och rymden och ingenting slår utsikten från ett berg, en vacker dag. Sen är nog berg bra vid en eventuell översvämning.... :>

Ovan; Ett foto på utsikten mot Fnöskberget från vår stuga, fler tiotals år innan jag var född. På den tiden det som idag är en skog, var en slåtteräng. Idag kan man skönja berget under vintern, men desto svårare under sommaren. Jag mins att jag såg bergen då jag var liten. Jag måste kolla nogrannare nästa gång jag är där. Det är så lätt att man blir hemmablind, tills man flyttar 100 mil bort.