Äntligen hemma igen...

Äntligen och äntligen. Bortsett från att jag inte firade julhelgen med min familj, som planerat, så har jag haft det otroligt trevligt. Det blev en stillsam och vit jul i Söderhamn med min pojkväns familj och släkt. Det var som om hela min kropp bara föll samman. Jag har inte sovit så mycket på länge. Kanske det beror på miljöombytet så att jag äntligen kunde slappna av, efter ett år som varit ganska mentalt och fysiskt påfrestande. Jag känner mig i allafall utvilad och redo för nya tag, 2010!

Jag arbetade hårt med min julkapp till familjen i år. Jag ville ge dem någonting speciellt. Tyvärr var tiden kort då jag väl kom på idén, och det hela blev kanske inte så bra genomfört. Jag blir ledsen att det inte slog så som jag ville, att de skulle få en titt i "skattkistan" som jag hittat- och fortfarande kämpar med att sortera och sammanställa.

Men nu är det 2010.
Ett nytt år.
Jag tänker slöa någon dag till.
Men snart bär det av uppåt landet igen för att närvara vid min systerson Max's dop, och för att hälsa på familjen förståss!

Resan norrut nu vid jul gav mig en liten avsmak för tågresor däremot. Uppresan blev att en normalt 4-5 timmars resa blev 11 timmar innan vi nådde vår slutdestination. Vi fick sällskap av en flickvän åt en av min pojkväns barndomsvänner, så resan blev iallafall intressant på så sätt. Hon var trevlig och det var kul att lära känna henne lite närmre.

Hemresan gick som på räls trots "snökaoset". Vi var nervösa inför resan då det öste ned lovikkavantar under morgonen men det verkade inte hindra tågen neråt landet. Däremot fick vi sitta bredvid världens hemskaste mamma!

Vi satt i djurkupén och en pojke i 13-14 års åldern sitter med sin mamma och deras stora hund vid oss men på andra sidan gången. Hon sitter och whinar om hur "jävla trist Norrland är asså, det är så jävla trist lixom" och gafflade högt och tydligt om hur glad killen skulle vara att hon ändå följt med honom flera gånger dit för att hälsa på hennes morföräldrar. Nu skulle han va gla´ minnsan. Killen blir mer och mer disträ och frånvarande, som om han svarar på hennes kommentarer av inövad reflex än att han egentligen ens lyssnar på henne. Hon blir skitsur då hon märker att han helst inte vill snacka med henne. Han gömmer sitt huvud i armvecken coh hon sparkar han på smalbenen och bannar honom- "fan sluta va så sur, vafan äru så sur för, behöver du en huvudvärkstablett, vafan äru så sur för".

Grabben plockar fram en tjock bok som han börjar läsa i och det blir lugnt i tågvagnen. Det går bra tills ett par någon stations senare, kommer ombord med sina två hundar (Vet inte ras men de såg ut som en korsning mellan finnspets och gråhund skulle se ut- mycke päls, lagomt stora). Det här paret blev tvugna att be "morsan" att flytta på sin hund som hela tiden lägger sig i gången, så de kunde ta sig förbi. Detta efter att "morsans" hund gett ifrån sig ett stort skall åt en liten spanielhund som kommit in precis innan.

Då purknar "morsan" till och får onda ögat till dem. En typ av besatthet, går inte att beskriva det på ett annat sätt. Det här paret placerar sina hundar i ett varsit säte så de sitter bredvid sin matte, respektive husse. Det är då som den här "morsan" sätter igång att högljutt klaga

-Nämen fy fan, nämen så där gör man inte, nämen sådär sätter man inte hnudarna, inte märkligt att man snart inte får ha hunden på tåget, nej fy fan sådär gör inte en hundägare. Fy fan vilka dåliga hundägare.

Högt och tydligt så ingen i tågvagnen kan ha missat det. Grejen är att det är 18 platser och det är "djurvagnen" så jag ser själv inget problem i det. Hundarna är för stora för att ligga under sätet eller i famnen. "morsan" har ju tagit den enda av två platser(båda upptagna) där man kan sitta vid ett bord, där en hund har stor plats att sitta. Vad är problemet?

Den här kvinnan med "ulltottarna" ryter ifrån ordentlligt direkt men inser väl snart att den här "morsan" inte har alla hästarna hemma i stallet. Hon gör klart för "morsan" att hon kan säga till henne direkt än att låtsas prata sådär bakom ryggen på en och kommentera och klaga- och att hon inte ser några problem med att ha hunden på sätet. Något sådant problem såg inte heller tågvärden som någon minut senare kollade deras biljetter. Så "morsan" börjar gaffla tillbaka

- Men jag får väl säga vad fan jag vill, va? JAg får väl säga vad jag tänker, åt min son här? (så försöker hon dra med sin son i diskussionen). Sonen som i början av tågfärden mötte våra ögon och verkade trevlig, hade plötsligt förvandlats till en liten, liten pojke som försvunnit in i sin munktröja och förmodligen önskade att han var var som helst- utom där- just då. Han böjer sig fram över tågbordet mot sin mamma och säger;
-Mamma, mamma....asså du kan tänka det men du behöver inte säga det"
- Ja men jag tänker ju här och nu, jag säger ju bara vad jag tycker!
och hon vill inte alls fatta det oförskämda och störande i beteendet. Sonen fortsätter;
-Mamma, du får tänka det men tänkt det i skallen, du behöver inte säga det... du behöver inte säga det till mig, jag vill inte höra" Men "morsan" kan inte släppa det utan fortsätter tjata och mumla om det, vill dra med pojken i ordkriget som nu är enbart i hennes huvud. Kvinnan med ulltottarna och hennes make har sedan länge börjat ignorera henne.

Kvinnan med ulltottarna insåg ju snabbt det meningslösa i att munhuggas med "morsan" men vi alla får utstå "morsans" trakasserier mot paret i sådär 1.5 timme.

Morsan sitter demonstrerande, tydligt och fotar kvinnan och mannen med ulltottarna, med sin mobilkamera och skickar det till någon.. Denna någon ringer hon sedan upp, frågar om h*n såg bilden och ifrågasätter högljutt va fan det är för hundägare som gör på det här viset, förjävligt! Vissa ska ju inte få ha hund. Sen säger hon att man inte ska skaffa hund om man inte har körkort, att man inte ska åka tåg med hund.

"Morsan" går iväg och försöker få en tågvärd dit eller liknande men misslyckas. Sen sitter hon i en halvtimme och högljutt beklagar sig mot ulltottsparet;

-FY fan fy fan vilka hundägare, fy fan vad det stinker skit här, Vad är det som luktar!?"
Så försöker hon återigen dra med sin son;

- Kännerru också att det luktar skit?(Riktig stadssthlmska)
- Va, öhm..nej..asså jag läser mamma
- Men hörru, asså ärré bara jag som känner att´reee luktaaaar skit ellerrr? (så blänger hon över på ulltottarnas matte i som sitter framför oss)
- Mamma! Jag läser (pojken försvinner ännu djupare in under luvan). Han ahr sedan länge slutat möta våra ögon. Han som verkade så glad och modig då vi klev på.
-Men asså jag måste ju få veta om jag baraa fantisera, luktar de skit tyckerrru? Elleerrrrr? *sprarkar pojken på smalbenet udner bordet då han frösöker låtsas som om hon inte finns*
- MAmma....jag försöker läsa. *slår med handen mot boksidan och tittar bedjande på "morsan".
Så börjar "morsan" sparka på pojkens ben och skäller på h0nom.
Hennes röst är hela tiden hög så att man tydligt hör avd de säger men nu höjs den så att _ingen_ i vagnen kan missa hennes ord.

-Vafan, ÄRRU RÄDD FÖR NÅN I VAGNEN HÄR ELLER?"
-Nej...nej...nej, jag läser ju, sluta mamma, asså sluta bara (Djupt fokuserad på boken framför sig)
- ASSÅ du ska ju inte bry dig om den där OTREVLIGA MÄNNISKORNA SOM; BARA KOM IN HÄR SOM OM DE ÄGDE STÄLLET!"
"morsan" *sparkar* otåligt lite till mot pojken under bordet, sträcker sig över bordet och med en snabb rörelse rycker hon bort luvan på honom, hans skydd. Hanf rösöker fokusera blicken på henne, låtsas visa intresse för hennes besatta tjat, men man ser hur hans kinder är alldeles röda. Han vill att hon ska sluta. Att hon ska lämna honom ifred. Han vill att människorna i tågvagnen inte ska se eller höra hans mamma. Han försöker lugna henne, men han vill bara gömma sig och ignorera allting som pågår.
"morsan" fortsätter mässa besatt;
- DET är de där hundarna som luktar SKIT. Jag MÅR ILLA. DET ÄR FÖR ATT DE SITTER PÅ SÄTET!" Det luktar BLÖT HUND, det är för att de sitter på sätet!"

Så fortsätter det, mer eller mindre, ända fram till Stockholm. Som om hon är besatt av kvinnan med ulltottarna. Sen att det faktiskt luktade förjävligt kan jag hålla med om. Vi satt precis bredvid toaletten och inte en jävel försökte stänga den efter sig då de var klara. Vi sitter i djuravdelningen med en hundägare som är helt besatt av att det luktar vidrigt, för det luktar blöt hund. Samma kvinna är helt övertygad om att denna doft uppkom av att hunden låg på sätet istället för på golvet. Jag vågar inte nämna toaletten för jag är rädd att få hennes besatthet riktad mot mig.

Kvinnan hade inte alla fåren hemma i stallet- och folk får vara skadade, men att hon får ta hans om sin son är fanimej ofattbart, att hon även är hundägare åt en kamphund. Jätteskönt att sitta och irritera sig på i två timmar. Man ville säga åt kärringjäveln att hålla käften och sätta sig ner och vara tyst, fråga om hon inte fattar hur jävla pinsam hon var- om inte annat för sin sons skull som är i den där extra känsliga "omfg så pinsamt"- åldern. Men det var uppnebart att hon var nån typ av missbrukare och sonen tvingades vara ungefär "10 mentala år" äldre än henne- och det var hjärtknipande att se.

Många problem under ens uppväxtår ter sig så små i jämförelse.
Det här är förmodligen vardag för pojken. Är det acceptabelt?
Är jag en hemsk person som dömer denna uppenbart, inte helt friska kvinna, eller samhället i sig- som låter den här pojken genomlida ett sådant beteende?

En dålig start på det nya året- för oss och framförallt för honom.
Alltså kan det väl bara bli bättre?

Kram