Nalle

Jag har funnit några, för mig helt okända foton, på en av de mest betydelsefulla individer under min tidiga barndom - Samojeden Nalle. För andra är han bara en väldigt fin hund med karisma och en stark perosnlighet- för mig var han lika självklar som min mamma. pappa eller mormor. Hans varma päls och kalla, blöta nos fanns alltid där och jag kunde inte känna mig mer trygg. Han var någon jag älskade innerligt och saknade enormt då han fördes till veterinären. Jag vågar påstå att förlusten av honom är objektet för min största sorg under hela mitt liv som barn.

Hans död och förlusten av honom var den enda sorg som jag förstod och kunde sörja under hela min uppväxt.

Jag drömde länge mardrömmar om den där gången då han åkte iväg till veterinären och aldrig mer kom tillbaka. Men samitidigt fanns alltid det där "hoppet" om att han bara skulle dyka upp igen. Det var nämligen så att den första gången de åkte för att avliva honom så kunde de inte ta emot honom just då- så Nalle fick komma hem igen, och vara bland oss en kort, men betydelsefull tid. Nalle är en av anledningarna till att jag gillade Dårfinkar och dönickar, för Simone hade också en samojed (eller liknande ras) som försvunnit...men det slutade lite bättre för henne.

Ännu idag då jag ser bilder på honom så hajar jag till. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta då jag ser bilderna. De väcker större känslor än att se bilderna på någon annan. Det är nog riktigt sjukt, oförståerligt och helt sjukt i vissa människors ögopn. Men Nalle är nog den "Person" som gett mig insikten av hur ett djur kan påverka en människa- och hur viktigt det är att vuxna respekterar ett barns band med "sitt djur". Föräldrar får ofta höra om mycket osm de gjort fel, men de har gjort allting rätt då det kommer till djuren i vår familj. Vi fick lära oss att älska och respektera dem som individer och de försökte inte lura oss eller "skona" våra känslor den dagen man blev tvungen att skiljas åt.

Vi fick alltid i den mån det gick- en chans att ta farväl, och före det- gjorde de allt för att undvika det omöjliga- att vägarna mellan en människa och hennes djurvän skiljs förr än senare.

Jag har hört om så många skräckhistorier där föräldrar lurat i barnen att katten "sprang bort", Hunden "körts över" eller varför inte guldfisken som "försvann" eller hamstern som de "gett bort". Fisken åkte ner i avloppet, hundne gavs bort till ngåon annan, katten förgiftades och hamstern kvävdes och hamnade på tippen...tillsammans med katten. Eller föräldrar, som i all välmening, valt att avliva djuret då barnen varit på skolan för att sedan då det är oåterkallerligt- pedagogiskt förklara att nu är "pelle" eller "Lotta" i "djurhimlen" och tittar ner på dem, och där har de det såååå mycket bättre..

Alla djur har sin speciella plats, men Nalle är så mycket mer för mig än någonting annat. Han är ett minne av ett virrvarr av total trygghet och kärlek. Mina djur idag är under mitt beskydd, och jag njuter av deras skönhet, sällskap och påhitt. Men när det kommer till Nalle, så var det jag som var under hans beskydd.