Ingers Jojk...

Läste i bloggen "Sámás - om att återta sitt samiska ursprung" som är en gammal blogg till en man som har en fot i storstaden och den andra i "det samiska", runt mina egna hemtrakter. Han har börjat skriva i en ny blogg, men det finns ju mycket intressant i hans gamla blogg ändå. Hittade en länk till den här söta låten, framförd av Berit Oskal.



Jag är ju inte lapp (inte en som skulle bli "godkänd" iallafall), men det har alltid fascinerat mig- just för att många av båda mina föräldrars förfäder är av samiskt ursprung. Speciellt det led som efterlämnade platsen utanför Malå, där jag och mina syskon vuxit upp, precis som så många före oss. Så trots att det är så långt borta, så känns det ändå så nära.

I mina ögon är lapparna ett naturfolk, motsvarande Amerikas ursprungsbefolkning. Jag kan bara säga att jag är glad att delvis tillhöra ett sådant folk, det känns nära som sagt, i min syn på livet, naturen och vad som är värdefullt här i livet. Kanske för att man delvist vuxit upp i närheten av det, även om aldrig uttalat. Mycket tog man förgivet som liten, saker som jag idag är rädd att förlora här i Linköping.

Glömma bort. Inte få uppleva.
Men störst är rädslan att inte få kunna föra det vidare till mina barn.