Lite off topic -Mina fobier

Jag hittade en gammal klasskompis på facebook, så jag stod och filurade över gamla minnen med den personen och klassen. Bra och dåliga. De dåliga var väl att några i klassen fick den otrevliga ovanan att säga "du är så PK!" varje gång jag öppnade käften. Allt började då en tjej började vår klass mitt i terminen. En tjej som hade starka åsikter om hur en konstnär var och skulle bete sig, tänka och se ut.

Inte för att jag ser något fel i att vara politiskt korrekt- om det är ens åsikt det gäller. Man ska inte va kärringen mot strömen "bara för att", för det blir bara löjligt. Men jag mins att jag blev anklagad för att vara pk bla för att jag är för homosexuellas rätt att gifta sig och adoptera. Kanske Pk just för att det är/var en viktig fråga, i mina ögon iallafall. Kanske kände hon behovet av att kalla mig PK för hon blev provocerad- att att jag inte var provocerad av att hon var bisexuell och så fruktansvärt konstnärligt frigjord, sådär ni vet- som bara kosntnärer kan vara (ungefär lika sann som den där om att alla konstnärer knarkar). Jag vet inte...

Jag vet att människan gjorde "pk" -statyer och det hon målade var ungefär lika genomtänkt som en fingermålning av en 3åring.

Men jag mins att några månader senare så sitter den här "öppensinniga tjejen" som har starka åsikter om vad som är konst och inte, med vår klass och äter efter en runda på stan. Frågar mig hur det kommer sig att jag mött en kille från en annan stad, så långt bort, då jag själv bor i en håla i Norrbotten. Jag berättade historien om att vi mötts över internet (detta var alltså över 8 år sedan).

Den "öppensinnliga" kvinnan börjar kväka ur sig att bara socialt inkompetenta kunde tänka sig att söka en partner på internet. Att hela tilltaget påvisade vilken liten människa man är. Att möta människor och att etablera sociala kontakter över nätet var rent av ohälsosamt- att man istället ska tvinga sig att möta folk "i den riktiga världen". Att möta människor på internet uppmuntrade bara till en associal och kall värld. Summan av allt hennes pladder var alltså att det var något onormalt med mig och min pojkvän (som mötts på nätet, men blivit tillsammans och levt "irl" sedan 2 år tillbaka). Tänk att folk ansåg samma sak om homosexuella en gång i tiden (onormalt, sjukt och rent av ohälsosamt) och ännu idag.

Men sen om det vore så, att jag var så liten och tilltuffsad så att det lilla mod jag kunde uppbåda i mitt sökande efter besvarad kärlek -var via text över internet? Varför ville hon trycka ner mig och prata om det som om jag gör någonting fel, att jag är fel och borde skämmas över den jag är? Att jag är onormal. Att jag måste bli som normen för att få kärlek och gemenskap? Jag antar att det är finare att tillhöra "vissa" avvikande grupper av människor.

Nu är jag inte speciellt avvikande i sociala sammanhang- förutom möjligen min bristande prestationsångest. Vill jag vara hemma en lödagkväll så är jag inte den som reflekterar över att jag sitter hemma, ensam, en lördagkväll. Men möter jag någon på nätet, som fångar mitt intresse- varför skulle jag avstå`? Precis som i den "verkliga" världen.

Idag, 7 år senare- är nätdejting vida brett och för det mesta ett accepterat alternativ. Man gör reklam om flera "dejting siter" och det forskars säkert i ämnet. Jag känner inga som längre lyfter på ögonbrynen om man säger att man dejtar/träffat nån på nätet, eller lärt känna någon via en chatt. Det viktiga är väl vad som blir av med relationerna man etablerar. För mig möjliggjorde internet att jag slapp stadga mig med en Pite-kille i Pite. Att jag träffade människor som jag nog aldrig hade mött om vi left kvar i stenåldern.


Men iallafall, frispråkighet i all ära, men det kan bli så oerhört fult och kränkande om man inte tänker längre än till sin egen näsa. Så jag ber om ursäkt om du som läser, på något sätt känner dig kränkt. Det blir så lätt så då man säger vad man tycker om saker, saker som man kanske inte har att göra med.

Men det minne jag tänkte på mest var alltså min klasskompis, som ibland kom över och kollade film med mig. Jag insåg plötsligt en sak med mig själv, som jag inte visste då. Han måste ha trott att jag var skogstokig då vi kollade på en skräckfilm och jag studdsar upp ur fåtöljen, mitt i filmen, och stänger av teven och är helt hysterisk. Han lugnar mig med "det är bara en film", men det hjälper ju inte alls! Det var en "våldtäkts-scen". Nu efter 7 år, så ser jag ju ett mönster. Samma sak har hänt många gånger efter det, i de mest pinsamma situationer.

Så utöver min fobi mot sprutor, så verkar jag även ha en typ av fobi mot våldtäkter! Se där! Skit samma om det bara är film eller en ljudfil- jag tål inte att höra plågade djur och människoljud. Det skär i mig. Det gör det kanske i alla normala människor. Men en normal människa sitter kvar och lyssnar/ser klart eller stänger av. Jag blir _hysterisk_. Jag studdsar runt, vill slå ned den som skapar ljuden(oftast tv´n alltså), rädda någon. Jag är redo att lyfta bussar och slå ner våldtäktsmonster. Så ser man en film med mig där djur/barn/kvinnor råkar illa ut så får man akta sig. De som levt nära mig vet om detta och undviker filmer som de vet innehåller just sådana scener- just därför tog det lång tid innan jag vågade se tex "Män som hatar kvinnor". Men då var jag enormt mentalt förberedd, efter att ha läst boken. Man vet nämligen aldrig vad jag tar mgi till om jag utsätts för en oförberedd övergrepps-situation på tv.

Någon annan där ute som har samma problem? Jag har mig veterligen aldrig råkat ut för något sådant. Haft en väldigt trygg uppväxt på den fronten måste jag säga. Är detta något som kan ärvas i generationer? Är det minnen från ett annat liv som skapar sådana starka känslor i samband med övergrepp-situationer i form av ljud och synintryck?

Nåja, fobi mot våldtäkt/övergrepp är väl lite bättre (och "naturlig) än fobi mot mat, fåglar, människor och annat som kan försvåra en vanlig vardag.

Så fobi mot:
Vassa, spetsiga saker
Vådtäktsmän
Pretto-konstnärer...*ryser*