Jag är...

Jag är en väldigt positiv person men har även en tendens att vilja balansera i min omgivning. Om en stor majoritet tycker en sak så tenderar jag att automatiskt ta ställning för den andra sidan- tills vidare. Därför har jag ofta haft svårt för att passa in i grupper. Jag anser mig inte vara långsint och ställer alltid upp då folk ber mig. Jag är helt klart generös, även om jag är otroligt blyg och försiktig bland vissa människor.

Men det finns vissa händelser i livet, hållplatser. Som haft stor betydelse i utvecklingen av mig som person. Det har orsakat mig otrolig förvirring, frustration och- ilska. Både mot mig själv (för att jag inte agerade eller vågade stå upp för den jag är och vad jag står för!) och mot situationen, hur den uppkom och fick hända.

Jag har gjort vissa försök att förlika mig med dem, genom att ta kontakt med personerna i fråga eller helt enkelt låsa in det och kasta bort nyckeln. Många saker man går och mår dåligt över i flera år- är saker som "förövaren" knappast ens ägnat en tanke.

Varför ska man själv då sitta och må dåligt över det? Varför inte hellre ta fram ett fint minne? Men om man inte har speciellt många fina minnen från just den perioden i sitt liv? Tänk om just denna händelse kastade en stor skugga över allting annat? Är det långsint av mig att vilja söka svar till minnen som plågar mig ännu idag?

Jag vill inte kalla mig själv för långsint. En del av mina närmaste vänner har varit min värsta fiende vid någon tidpunkt. Jag är benägen att förlåta. Men det här handlar nog mest om att kunna förlåta mig själv. Men jag vet ju inte vad jag gjorde så fel?