Höstens inverkan på mig..

Den är alltid nervpirrande på något vis, hösten. Det är svårt att sätta fingret på vad som är så "fel" på hösten... Alla talar om varma plädar, heta drycker och mysiga böcker. Jag känner bara doften av allting som börjat ruttna, mosade daggmaskar på våt asfalt, regn, regn och mer regn- och ja, jag börjar frysa i tid och otid och ägnar mest tiden till att gömma mig i ett täcke eller ta heta duschar- bara för att. Så mycket för det miljömedvetandet. Hela jag blir som en infrusen idiot. Mörkret.

Suttit hela natten och målat och samtidigt försökt reda ut mina tankar och känslor. Precis som om jag vore en person som kan skilja dem åt. Mina tankar är mina känslor och andra vägen runt, det vet alla som känner mig. Jag borde veta att det är så. Men jag vill inte att det ska vara så.

Jag KÄNNER en sak, men tycker en annan. Försöker tänka praktiskt- Vad är BRA. Men i slutet innan jag lessnar på tecknandet så har jag ännu inte listat ut det. Då är allting bara ett blurr och de tankar som var så klara är våta och hala och smiter undan. Jag är lite rädd.

Jag vet bara att jag har två viktiga mål framför mig som jag måste klara av. Ja, förutom den viktigaste delen; Att faktiskt leva livet. Livet. Aldrig är livet så påtaglig som på hösten. Jag blir oftast nere, men livet gör sig aldrig så påmind som nu. Våren i all ära- då kommer alla ljud och dofter tillbaka så man nästan blir bedövad. Nu på hösten ser man hur saker tar sitt slut. Essensen av livet- det är samma sak för oss alla- träd, insekter, gräs, människa- vi alla dör förr eller senare. Men vi människor verkar leva som om det finns en evighet.

Jag vet inte om hösten är bra eller dålig. Vill inte ogilla årstider.....vill inte ens påstå att jag hatar vintern. Vet bara att det är på hösten som "det" alltid infinner sig som ett paket på posten.
En del av mig njuter av det, en annan är bara så less...och otroligt frustrerad.