En del saker får man fan gnälla om

En del saker är tabu för mig.
Tex så skulle jag dumpa min sambo/make/pojkvän instantly om han väckte mig för att fråga om var HAN lagt sina bilnycklar, bäbis eller sina äckliga tjocksockar. Det är sådana saker som jag förväntar mig att en självständig, vuxen individ kan hålla reda på själv (och kanske är det sådant beteende som fortfarande håller mig ogift och bäbisfri!- men se, då klarar jag mig så bra utan).

Jag förstår att andra inte är lika hårda och intoleranta mot sin manliga partner som jag är (ja, för det är till 90% männen som beter sig sådär mot sin kvinna efter några år). Jag är uppvuxen och färgad av en familj där mamman blev behandlad som en stationär hemmadator för alla saker- och dessutom alltid var den som blev anklagad för att ha "gömt", "plockat undan" och "slarvat bort" alla möjliga saker. Varför min mor någonsin skulle brytt sig mer om var cykelkedjor, betongborren, ficklampor, elkablar, snickarbyxor, spik och muttrar skulle ligga än min egen far- förstod jag aldrig.

Oftast lyckades hon finna sakerna åt min kära far ändå. Det finns studier på att kvinnor oftast har en bättre "avläsning" av sin omgivning i hemmet- därför upplevs vi hitta saker bättre än männen i vår direkta närhet- för vi noterar övergripande skillnader i miljön. Tex en kvinna som har god ordning, noterar att något är annorlunda på en bänk-tada! Där låg nycklarna/mobilen/smörgåsen- PRECIS där mannen lämnat dem någon timme innan! Magi! Men mannen kan göra samma sak, genom att bara försöka minnas själv var han dräller runt med sina grejer.

Vad jag säger är att; sätt ned foten direkt då en man/kvinna börjar behandla dig som ett vandrande uppslagslexikon för ert gemensamma hushåll och barn- speciellt om ni båda jobbar. Jag vet att frun oftast är den som bestämmer var saker har sin plats i ett hushåll, ännu i 2000-talet, men det hindrar inte mannen från att också veta det efter några år i samma hus.

Varför skulle jag inte acceptera detta beteende hos min man? För jag råkar veta att han besitter ungefär tredubbla min egen hjärnkapacitet, och hans intelligens är en av de saker jag finner som otroligt attraktiv hos en man- så det vore enormt pinsamt och rent avtändande om han började fråga MIG om hur våra gemensamma barn ska skötas, eller var HAN lagt undan saker (jag har eventuellt lagt dem där de hör hemma - tex inga äckliga sockar I sängen, inga bakterielusade nycklar PÅ köksbordet, utan i nyckelskåpet osv).

Jag skulle helt enkelt inte kunna fortsätta dela mitt liv med min egen pappa. Precis som jag hoppas att min sambo inte ser mig som sin mamma. Men börjar mannen behandla en på detta sätt- så är det just hans mamma som man har blivit.

Detta inlägg riktas inte mot någon speciell(speciellt inte mot min pappa (älskar dig pappsen) - bara för att jag inte vill leva med honom!). Däremot väcktes minnen och frustrationen över detta från en händelse, inte i min direkta närhet. Så ingen behöver ta illa upp, jag säger bara vad jag inte skulle klara av att hantera speciellt bra. Jag tycker att ni som kan leva med en sådan man är starka, men inte ska BEHÖVA acceptera sådant.

Ja, svälten i Afrika, AIDS, djurmisshandel, rasism och Cancersjuka barn är värre, och är det jag borde slösa mitt krut på - men det ena utesluter inte det andra. Kvinnor har ofta all anledning och rätt till att gnälla, och männen gör det så bra också.