Min "idé"

Min idé blev inte mycket mer än just en idé, under en lång tid.

Idag tränade jag mitt på dagen och det var så bra väer att jag drog på mig t-shirt, shorts och packade en "målarväska" och gick ut i ekskogen som finns i närheten av mitt hem.

Det var min idé. Att varje dag när vädret tillåter- att gå ut i naturen och måla något.
Det blir ju inte alltid bra, men det ger övning, övning ger färdighet. Akvarell kräver sin
"känsla" och jag har varit dålig på att måla det här året.

Det blev som sagt inget mästerverk, men den ser ganska mysig ut på avstånd.
Vitsippor..nej, ett hav av vitsippor har sina svårigheter...

Det var skönt att sitta lite i halvskuggan och se hur ljuset och träden ändrades allt eftersom solen vandrade sin gång över himlen. Det hinner hända mycket bara under loppet av en timme.

Ska skanna upp bilden nästa gång jag går hem till min pojkvän (om jag mins).

En rolig sak som hände då jag suttit bland ekarna en stund, är att jag sitter i telefon med en vän och ser någonting komma efter cykelvägen som går rakt genom skogspartiet.
En människa? En hund? En...hare?
Det såg ganska lustigt ut när haren med lugnt mak, följer cykelvägen och passerar mig, utan att ens ge mig en blick.

Påminde mig om haren som satte sig och betade gräs bara någon meter från mig och killen när vi hade picknick i trädgårdsföreningen (en trädgård med stora parker mitt i Linköping i princip).
Här om veckan gick jag och samtalade med min mor över telefonen och plötsligt står ett rådjur och tuggar på kvistar ca 5-10 meter från mig, som står på en cykelväg vid skogen där motionsspåren går. Hon stod länge och tuggade och ibland lyfte hon huvudet och stirrade tillbaka på mig.

Under mina 25 år i Norrland, fick jag se en räv(som fortfarande känns som en dröm), nån enstaka hare, nån enstaka igelkotte. nån älg som springer på en äng när man passerar med bil. Kanske råkar cykla in i nån renflock (snarare renflocken som råkar springa in i oss när vi cyklar) och rådjur- ute på fält, och som man fick kika på med kikare.

Men ja, de där hararna och rådjuren var skygga varelser som man sällan fick se mer än nån sekund innan de skuttade vidare - när man väl såg dem.
Här ser man dem mest hela tiden. En hare som ligger tryckt i det gröna gräset och tuggar, vid den stora vägen. Harar som betar lugnt några meter från cykelvägen vid en äng vid ett bostadsområde. Lite rådjur som vandrar lugnt över motionsspåret. De är vana vid oss, men jag kommer aldrig att bli van vid att se dem. Det är lika fantastiskt varje gång.